Mår skit...

Orkar inte jobba.

Vill inte vara här och nu.

Hur kunde jag vara så jävla dum och skaffa barn.

Sitter fast, kan inte svika henne eftersom hon inte har någon annan som bryr sig.

Men hur ska jag orka??

Har inget liv längre.

Allt är bara svart, tråkigt och tungt...

Hela drömmandet startar redan innan jag riktigt tycker att jag somnat. När man är i det läget att man liksom domnar bort, men ändå ser det som finns i rummet framför sig.

Över mig kommer liksom en tromb, en snurrande konisk form som tränger in i mig där nere... Trots att jag både kniper och sparkar vilt omkring mig går det inte att avlägsna det som pressar in i mig och åsämkar mig en jävulsk smärta. Känner hur det spänner och brister i kanterna runt om. Hur det sipprar varmt och kletigt ner mot underladet som jag ligger på.

Efter något som känns som en evighet snurrar "tromben" ut ur mig. Den ser nu ut som en avlång påse av plast som när den precis är över mitt huvud brister och hela mitt ansikte täcks av ett kletigt varmt sekret i mängder, som en flod som aldrig tar slut... Drömmen har sedan gått på repit hela natten, så fort jag har varit vaken och bytt sovställning har den börjat om igen.

Känner mig fortfarande kletig och äcklig trots en lång och nogran dusch på morgonen. Idag blir det en tung och lång dag... 

Sliter, river, drar...

Det gör ont och skaver

Jag går sönder...

Du skrämmer mig så

Du har mig i ett järngrepp

Bara en dag

Eller två

Varför håller du så hårt?

Varför är det såhär?

Varför finns alla frågor, utan svar?

Herr Ångest och jag

Omslingrande

Skamlig, skadlig

Smärtsamt och panikskapande

Jag vill inte ha det så här...

Blir lite förskräkt när jag nu äntligen har loggat in och ser att jag i snitt har ca 70 läsare/månad och inte har skrivit en endaste rad sedan februari...

Här händer det massor. Både med mig som person och i min själ. Jag ska försöka bena lite i det.

28/5 gjorde jag en gastric bypass operation då jag i hela mitt liv varit en överviktig person och jag dessutom sista 4 åren har vetat att jag har en stor mjältcysta som man måste operera för att få bort. Jag har ända sedan den upptäcktes försökt få till en operation där man gör båda ingreppen samtidigt men fått nej. Riskerna med en sådan operation sågs som för stora. Till sist kom det fram att man aldrig pratat med den operatör som var den som skulle operera utan det är bara den doktor jag träffat som sagt nej. När man så till sist frågade rätt doktor sa han JA!!!

Det blev ett snabbt handläggande och till sist så fick jag en tid för operationen 15 mil hemifrån... Liten, rädd men samtidigt väldigt förväntansfull skedde operationen tisdagen den 28/5. Före operationen har jag lyckats gå ner 20 kg bara genom att bli mer medveten om mitt förhållande till mat och mat tider. Jag minskar portionerna och äter 3 mål och 2-3 mellanmål. På samma sätt som jag kommer att leva i resten av mitt liv.

Operationen lyckas. Man gör 5 titthål varav det ena strax ovanför naveln blir ett litet snitt för att få ut den gigantiska cyst hinnan. På återbesöket får jag veta att varken operatören eller hans bisittare har någonsin opererat en mjältcysta som varit så stor. Inte konstigt att jag nu känner det som om jag har ett nytt liv. Cystan är borta, jag kan andas så stora eller små andetag jag vill och sedan är jag nu i skrivande stund dessutom 43 kg lättare.

Ångrar inte en endaste stund att jag har gjort operationen även om jag mår riktigt räv ibland....

I natt fick jag sova nästan hela natten. Somnade dessutom om, när dottern åkt till skolan och sover ostört några timmer till. När jag sedan vaknar av mig själv, känner jag mig utvilad och pigg! Minns inte den känslan...

När jag sedan kommit upp ur sängen kommer kroppsminnen från svalget och käkarna.

Det är nästan omöjligt att äta när det är såhär.

Alla musklerna i nacken är som onda knölar och naturligtvis dunkar huvudet värre än vanligt.

Inne i huvudet ekar hans läten och bilden som finns i mitt minne... det hjälpte inte att jag blundade, jag ser ändå hans "underrede" i minsta detalj.

Minns tankaen, snart slut, snart slutar de, snart är det över... känns inte som om det någonsin tog slut!

Ändå vet jag ju att det är slut sedan länge.

Idag är livet tungt. Det känns som om ett svart täcke har ramlat över mig.

Efter veckans upplevelser under min EMDR behandling blev det så tydligt hur vidrigt sjuka människor mina förövare är.

Hur kan man bara göra som de gjorde och dessutom flera gånger samma kväll...

Hela veckan har jag en klump i halsen känner av det som hände i min mun och det som fanns inne i den.

Jag har också kramp i gommen och ut i käkarna. Minns att det var precis såhär det kändes när jag i bilen åter igen blev våldtagen i båda ändarna av två vuxna män.

Nedpressad i skåran mellan framsätena blev det möjligt för dem att göra det, som de ville. Jag minns hur kall och rädd jag var, oförmögen att hunna protestera eller förhindra...

Känner hur naken och smutsig jag kände mig, trots att bara byxorna var neddragna till knävecken och för övrigt fanns alla kläder på plats, men det var som om de inte fanns.

Varför måste jag fortsätta att lida av det som hände för 30 år sedan, när ska kroppen sluta att minnas???

Tänker förövarna någonsin på vad de gjorde?

Mår de ens i närheten så dåligt som jag gör?

Jag skulle så gärna vilja ställa dem dessa frågor. Men samtidigt är jag för rädd och vågar inte. Inte ens i sällskap med min psykolog. Hade jag vetat vem förövare 2 var, då skulle jag kanske ha vågat. En person som jag inte har blodsband till och inte måste träffa i andra sammanhang. 

Urk, idag är det pyton att befinna sig i mina kläder.

Drömde om bilen hela natten.

Idag känner jag mig äcklig och mår fruktansvärt illa... Har inte kunnat äta på hela dagen, allt känns så äckligt.

Känner hur kletet kommer i svalget och ner i halsen. Kräks bara av att tänka på det...

Samtidigt smärtar neder delen, det bränner som eld.

Alla minnen kommer över mig som en stor tsunami våg. Den skjöljer över mig så att jag tappar fotfästet helt och hållet.

Ligger i sängen och orkar ingenting.

Dottern lyckades få igång mig en stund, när hon kom hem från skolan. Det blev ett pepparkakshus och lite ischoklad men nu är hon i sin säng så nu kan jag släppa fasaden igen.

Här i min ensamhet kommer tankarna och sorgen från förr, tillbaka. Varför föddes jag och varför blev det just jag...

Om jag hade blivit "tillverkad" i en annan stund, hade då den personens liv blivit det samma eller är det så att det blev så här bara för att det är just jag som aldrig någon gång protesterade annat än med tystnad och gråt, med den tysta gråten...

Hjälp vad tiden går fort och vad fina vänner det finns här som kommer in och kollar och jag som inte har visat livstecken på så länge.

Jag lever om än det är knappt ibland.

Jag och psykologen har nu under en längre tid jobbat med ett och samma minne, men i det finns det två övergrepp samma kväll. Vi jobbar igenom det med EMDR och ännu är det så läskigt att jag dissocierar varje gång under tiden det pågår. Idag började L undra om det kunde vara så att jag bara har dissociativa minnen under övergreppet, eller om det långt där inne ochså finns riktiga minnen. Vi har i alla fall bestämt att vi skall fortsätta om och om igen så länge det känns meningsfullt.

Men hjälp vad jobbigt det är.

Så himla mycket energi som förbrukas när det mal dag och natt, om och om igen....

Det finns personer som ibland säger till mig; Måste du vända på alla stenar eller kan du inte sluta att rota i ditt förflutna... Men jag rotar inte eller vänder på stenar, det jagar mig ju dag och natt. Så fort jag bara lämnar plats för andra tankar så kommer minnen, merdrömmar och flashbacks, jag måste med hjälp av L besrbeta och på så sätt få hjälp att bli av med alla energislukande maror och låta dem bli vanliga minnen som sedan kan sorteras in i "minnesbanken".

Förtjänar jag detta eller är det så att det finns ett ljus långt in i tunneln... blääääääääääääää

Det kommer upp så många olika tankar, tankar som jag vet att jag dagligen brottades med i ffa min tonårsperiod och min ungdom.

Var detta livet värt att leva??? Jag vet inte, har inga bra svar på det. Men utan min dotter skulle jag inte vilja vara...