Tack för att det finns vänner och sådana som verkligen bryr sig!

I kväll blev jag bjuden på en riktig trevlig middag hos min goda faster och farbror. Skulle vilja sova...

Känner mig helt slut efter en riktigt jobbig vecka. Idag på jobbet när en kollega frågar hur "jag"har det? Hur går det för dig?

Helt utan förvarning börjar jag bara gråta.

Efter en stund kan jag skratta åt bedrövelsen och säger käckt att du ser att jag är ganska slutkörd. Det är olyckligt att jag jobbar tre dagar på rad. dessutom har jag bara ledigt två dagar för att jobba ytterliggare två arbetsdagar.

Nu tänker jag bara strunta i allt och försöka sova. Jag kan inte koppla av och sova...

Tack för att det finns medicin att  det finns sömnmedicin.

Idag har jag jobbat... känner mig riktigt slut efter gårdagens jobb hos psykologen. Hade jätte svårt att sova. Drömmer mardrömmar...

Iadg ringde en doktor på hennes mobil idag i hopp om att få hjälp med en av "hennes" patienter.

I luren svarar en kvinna som bara väser och är riktigt otrevlig.Dom ska minsann inte komma och tro... Jag kommer på eftermiddagen och de får vänta. KLICK!!!

Jag blev riktigt förbannad, samtidigt som jag också känner mig så kränkt. Vad har hon för befogenhet att bete sig på detta viset. Är vi inte på jobbet för att hjälpa patienterna...???

Skulle vilja ruska om henne och fråga vad hon tror....

I kväll har jag tappat lite av illskan. Kvar är en mix av att vara kränkt, ledsen och ännu mer oduglig....

Idag hos psykologen tvingade jag mig att fortsätta jobbet med alla känslor och minnen gällande de övergrepp som utspelas mellan mig och min bror. Det finns nog inget annat inom mig som fortfarande triggar sådan skam som just detta.

Samtidigt bär jag med mig rädslan över att vi skulle avslöjas, att någon skulle hitta oss. Den rädslan håller fortfarande ett fast grepp i nacken på mig.

Det går inte att berätta för de som står mig nära att han också är en av mina förövare.

Idag under dagens EMDR kom jag i kontakt med det krig som pågår inom mig. Jag ser det som små "gubbar" vita och grå som slåss, samtidigt som jag också ser och känner det pågående övergrepps minne som jag startade i. Under tiden jag jobbar med och emot känslorna som väller över mig slutar allt i att jag känner mig oerhört liten, ensam och ledsen. Tårarna rinner i strida strömmar både på utsidan och inom mig.

L, undrar om jag nu skulle våga ta hjälp av min vän och försöka komma vidare i sorgen, som jag nu är i kontakt med.

- Det är en sorg som är konstruktiv och oerhört viktig att du tillåter och vågar känna vidare med.

Det kanske är nu som du ska försöka jobba med det jobbiga på ett nytt sätt. Nämligen att tillåta andra, vara nära och finnas till hjälp för dig. Jag vet att du tycker att det känns svårt. Du utnyttjar inte ens mig via telefon eller mail. Trots att du vet att du när som helst får det.

Jag skruvar på mig lite obekvämt och nickar igen kännande...

Samtidigt fortsätter L med att säga att;  Jag vet att det handlar jätte mycket om att hitta tid i rätt stund och det är inte alltid så lätt. Men du kan väl grunna på om det finns en möjlighet. Att tänka är i alla fall mer än det du tillåter dig nu.

Innan vi skiljs för dagen, som nu är kl 18.15 guidar hon mig till min "trygga plats". Jag finner så småningom den och trots att tårarna riktigt strömmar över när jag släpper alla försvar. Jag känner mig trygg och helt avslappnad när jag går därifrån. Vi till och med skrattar åt småsnack, medan jag tar på jacka och plockar ihop mina pinaler.

Nu är jag helt slut. Känner hur jag i skrivande stund tappar huvudet.

Orkar inte mer för dagen.

Sov Gott, kan vi väl ändå hoppas på...

Så var då veckan igång. Idag har jag varit in till storstan. Jag startade med att träffa min doktor på sedan tidigare avtalad tid. Vi samtalade som vanligt länge och mycket. Hon är som en spårhund, vill ha full kontroll på både fysik och det psykiska måendet. Hon bekymrar sig för mitt låga järnvärde som inte vill gå upp, trots att jag äter järn. Hon vill att jag ska kontakta vårdcentralen för att få järnsprutor. Jag vill inte. Tycker att det känns jätte jobbigt att söka hjälp. Det är så skämmigt med orsaken. Jag vill verkligen inte prata mer om det än jag behöver.

- Måste du berätta orsaken då?

- Jag vet inte, men jag tror att annars blir jag utredd från topp till tå och det vill jag inte heller... Som ett ekorrhjul...

Avslutningsvis, lägger hon ner men får mig att lova att kolla upp värdet fler gånger och har det då inte hänt något har jag inget val!!!

Innan jag går därifrån tar hon upp sjukskrivningen. Hur går det? Är det lämplig % som det är nu osv. Hon föreslår sedan att vi ska ses i slutet av augusti och att hon sjukskriver mig till dess på fortsatt 25%.

Det känns skönt. Som det har varit på senaste tiden förstår jag inte hur jag ska orka jobba full tid.

Efter detta åker jag ut på stan. Jag shoppar lite kläder av lättare form och gummistövlar till dottern. Dessutom inhandlar jag en ny cykel till henne ochså. Hon har fått den i födelsedagspressent av mormor och morfar.

Fattar ni hur stolt hon var när jag kom hem med lådan. Därefter har hon visat alla den.

Vi får sedan hjälp av brorsan att montera den.

En cykeltur hann vi också med innan det blev sovdax, Trots stödhjulen blev det en vurpa som gjorde ont på knä;et. Så går det, lite får man utstå när man ska lära sig att cykla.

Jag tänker på när Lotta på Bråkmakar gatan som stjäl tant Berg´s cykel och använder dem.

Vi hittar alltid svaren... i botten av oss själva sjungs det i låten.

Jo visst, kanske det! Men inte alltid...

Vad är det som gör att en vuxen människa kan förgripa sig på ett barn? Den frågan skulle jag vilja ha svar på.

Hur kan man finna någon som helst njutning av att göra någon så illa, att man går sönder rent fysiskt?

I veckan när jag var hos psykologen frågade hon helt utan förvarning...

Tycker du om din bror?

Ja, vad svarar man på den frågan....

Visst, på något vis j gör jag ju det, eftersom han är min bror. Han hjälper mig och tar ibland hand om mig. Men han kan också vara rent jävlig... Han får mig ibland att bli så liten och tillplattad att jag knapt syns.

Jag vet med 99% säkerhet att min farbror har förgripit sig på honom också. Det förlåter inte min bror att han har "övat" på mig. Men det kan vara en förklaring att han inte förstår var gränsen går.

Min farbror?? Varför fattar inte han vad man får och inte får?

Han har vid en konfrontation erkänt att han gjort fel. Men han vägrar att ta på sig att det är han som är orsaken till att jag mår så dåligt psykiskt.

Är han knäpp eller???

Om man utnyttjar ett barn från knapt 8 år ålder och sedan i 16 år framåt då borde man förstå...

Sedan har vi min lärare på skolan. Han som bara behövde vifta med fingret så kom jag. Han som orsakade så mycket smärta. Smärta som jag nu åter igen påminns av i perioder. Han som satte sådan skräck i mig när han skruvade fast mig i hyvelbänken så att jag inte skulle kunna göra motstånd.

Ännu en vuxen som inte fattade bättre!

Ibland önskar jag dem döds straff! Jag får leva resten av mitt liv, med allt som de förstört. De har tagit hela min ungdomstid och viss del av vuxenlivet ifrån mig.

Jag kommer aldrig, aldrig kunna förlåta...

Jag upptäckte just att blåsipporna i min rabatt blommar. Vita och blå sippor är nog mina älsklingsblommor.

Jag har så många minnen förknippade med dessa. Minnen som både är glada och sorgsna. Jag ska suga på dem i kväll...

Ny dag, nya mål...

Nu har jag varit hemma i 2½ dygn. Jag har inte fått någonting gjort!!!

Mina planer att jag skulle hinna så mycket nu när jag var barnfri har verkligen rämnat. Jag känner mig helt slut, tom liksom. Jag hatar verkligen att känna så här.

Igår hade jag nog lite "baksmälla" av torsdagens samtal med psykologen. Jag kände mig som en sombi som gled runt i min lägenhet. Skammen och skulden gnager över att jag inte kan vara som alla andra.

Varför trivs jag med att plåga mig själv på olika vis?

Ibland tänker jag, att varför ska jag jobba med detta?

Det känns bara otryggt och läskigt att må bättre. Jag är så van att må dåligt så för mig är de, det som är trygghet för mig.

Men så i nästa stund känner jag tvärt om. Jag vill verkligen inte må som jag gör. Jag vill bli av med all skuld och skam och  kunna känna glädje och frihet.

I torsdags när jag var hos psykologen pratade vi en del om hur det var innan min semester.

L sa; - Tänk va du var duktig som kunde vädra alla känslor som du bär på. Nu när du säger att det är bästa gången någonsin, tror jag att det är din förtjänst. Jag tror att tack vare att du tordes prata om dina minnen och känna på känslorna som du har runt fjällen så blev denna gången den bästa. 

Du jobbade så oerhört hårt med dem att det till sist kändes som om du höll på att gå sönder.

- Jo, så känns det verkligen!

- Men trots det, så gick du inte sönder. Försök att suga på det en stund. Jag tror att vi kommer att dyka ner i fler djupa hål där du kommer att återkomma till känslan. Minns då, att du går inte sönder...

Jag förstår och instämmer i det hon säger. Men ändå är jag så rädd för att jag verkligen ska rämna. Jag stressas av alla måsten som jag inte orkar med. Mitt hem ser så taskigt ut att jag verkligen otrivs. Men jag har inte ork eller kraft att ta tag i det. Jag ger allt jag har när jag är ute i samhället för att ingen ska se eller tycka... Sedan är jag bara som en påse jordnätter när jag är hemma. Jag orkar inte!

Ändå så vet jag att jag kommer att orka. Jag biter ihop, tar på mig en förklädnad så att inget syns och "tuffar" på i det tempo alla andra har.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

Nu är jag alltså åter i min vardag och mitt liv. Det känns som om semestern nästan känns overklig. Som en hägring...

Jag inser dock när jag tittar på de enstaka bilder som jag nu har hemma, att jag verkligen varit både här och där.

I Uppsala igår var löven snart utslagna. Krokus och blåsippa blommade fritt och vilt på gräsmattorna. Känns hoppfullt!

Idag hos psykologen pratade vi mycket om det jag varit med om och hur de "arbete" jag gjorde innan resan, nog har påverkat vistelsen possitivt.

Jag berättar också att jag igår kände att jag hade en funktion att fylla. Att jag gjort något bra! För första gången i detta sällskapet kändes som om jag inte bara flöt runt och bara va, för att jag orkade inte mer tidigare.

Hon frågar då om jag kan tillåta mig att känna mig stolt. Jo, lite stolt känner jag mig. Jag trodde aldrig att vi skulle få till all räkning innan vi startade. Jag har aldrig tidigare räknat på ekonomi för en konferens med ca 100 deltagare. Ganska stora summor blev det...

Därefter halkar vi in på hur min kropp mår... rent fysiskt?!

Ett ämne som jag verkligen inte tycker om att prata om. Jag försöker berätta hur det är och helt plötsligt kastar L ut frågan, hur äter du???

Jag skruvar obekvämt på mig... Vad har du ätit idag? Klockan var då 15.00, jag har intr ätit så mycket idag... Jag undrar vad har du ätit!? 1 morot och 2 glas vatten :-( .

Blir det såhär när du är ensam och inte tvingas till rutiner som du måste ha när du har dottern hemma.

Jo, då fuskar jag med maten. Jag kommer inte ihåg att äta. Helt plötsligt har bara tiden gått och jag måste iväg till det som väntar och så.

L försöker luska i varför jag släpper rutinerna. Jag vet inte riktigt varför. Men det är nog lite destruktiv handling och känslan att jag inte är värd att tas hand om. Jag känner ju mig själv som en stor äcklig amöba som man inte behöver ta hand om.

Min hemläxa för denna veckan blir att fundera vidare på ämnet. Vill jag få ordning på mitt ätande? Tror jag på det hon påstår; att äta är lika viktigt för de psykiska välbefinnandet som att sova. Vill jag, eller vill jag inte må bättre?!

Huuuu, det är så läskigt och jobbigt att behöva tänka på; att ta hand om mig. Varför är det så?!