Idag har vi så äntligen haft våran avslutande träff gällande Beardslees familjeintervention.

Inte så att det har varit dåligt... men så attans segt. När nu jag och x;et har haft svårt att prata om vårat eget mående när vi levde ihop, så är det ju inte lättare nu när vi inte alls har något gemensamt annat än vår underbara dotter. Vi har trots allt kommit fram till några bra lösningar gällande henne. Sedan grunnar jag mycket över hur och när jag skall sätta ord på min psykiska ohälsa till henne och vad jag då skall säga. Men det får väl lösa sig med tiden.

Det är något jag tänker på för det mesta och känner mig lite rädd inför. Men som sagt, det löser sig nog, dessutom har jag hjälp att ta till om jag vill det. Bara jag klarar av att be dem om den hjälpen...

Hjälp!!!!

Sista inlägget 20 oktober, läskigt... Känns som en evighet men ändå som igår.

Det har hänt massor under den tiden. Saker som innebär viktiga stolpar i min terapi. 

Jag och min psykolog L har djuplodat i ett och samma minne under minst 5 veckor. Vi jobbar mycket med EMDR och lite samtal. Dessutom är jag i jätte behov av att känna henne nära... jag behöver rent kroppsligt känna att hon finns där för att hålla rädslan borta. Ofta är det så att hon håller en av sina händer på min arm eller axel.

Minnet vi jobbar med är från den första sommaren. Jag är nästan 8 år.... en glad bekymmerslös flicka som inte tror ont om någon.

Det handlar om de första övergreppen som var mer än bara tafsanden.

Jag förstår inte vad han håller på med???

Inte blir det lättare att förstå när han i badet antastar mig och börjar dra mig under vattenytan för att komma åt med de kroppsdelar som han vill använda sig av.

Nu förstår jag att jag flera gånger varit så länge under vattenytan att jag har "nära döden uppevelser".

Då när jag ger upp, försöker inte längre kämpa mig upp till vattenytan utan blir lugn som en fisk och ser solljuset som en rund punkt på vattenytan som jag sugs in i... vilken 8 åring skulle kunna förstå något av detta?!

Vi hadde pratat om att vi skulle jobba runt detta och hålla på ända till vi kom till en  gång när jag inte längre behöver dissociera under tiden. Tyvärr kom ett juluppehåll emellan och sedan har vi tappat farten lite. Vi har inte bestämt ännu om vi trots allt skall släppa detta minnet och ta tag i något annat komplext övergrepps minnen. Det finns ju ganska många sådana.

Igår träffades vi som vanligt. Jag hadde tänkt att vi skulle avsluta ett snack från gången innan som handlade mycket om min rädsla över vad "alla" andra skall tycka om mig.

L frågade då om vilka "alla" andra är??

Jag började beskriva min bild som vi dessutom byggde upp med gubbar och tejp som gränser oss emellan. Vi har jobbat så tidigare och det blev så påtagligt och tydligt i min sinnes värld. Jag ställde upp mina gubbar så som de stod och med de gränser som var bekvämt.Mellan L och min allra bästa kompis fanns ingen gräns...

L undrar om det inte finns något som jag döljer för dem?

Nej, det känns inte så...

Kan inte ens skammen hindra dig att berätta saker för oss??

oooops!!!, då blev det läskigt.... Tårarna flödar utför kinderna, jo så är det...

Vad händer med dig, när jag säger sådär? frågar L.

Jag blir liten och kall...

Jo, jag ser det.

Det finns alltså saker som du aldrig berättat??

mm...

Kanske är det så att du nu ska berätta om någon sådan??

Visst man kan välja att inte berätta. Men är det så att det pockar på och du tänker på det upprepade gånger, då mår man nog bäst av att berätta...

Jag sitter och lyssnar och nickar. Känner inom mig att visst är det så. Det är ju så jä*la jobbigt att alltid tiga och tysta ner saker.

L undrar om hon får komma mig nära...

Jag nickar

Hon sätter sig så nära det går att vara på en egen stol med ögonen mot mig. Snälla Flisa, anförtro dig. Låt hemligheten komma nu när du inte är ensam. Jag vill hjälpa dig, ser hur du plågar dig och jag står inte ut med att du plågar dig själv. Jag kommer att klara av att ta emot precis vad som helst...

Får jag ställa frågor, så det blir lättare för dig?

Mm

Så kommer flera frågor om var, när, med vem osv.

Till sist lossnar orden och jag berättar om en dag när min lärare våldtar mig och lämnar dörren öppen för att en annan lärare och dessutom pappa till en kille i min klass skall kunna stå där ute i korridoren och titta på...

Jag ser hur ljuset innifrån rummet där jag låg reflekterar sig i hans ögon. Blicken som biter sig fast i mig. Ögonen som ständigt blänger på mig...

Vi kom inte längre än så... det blev inget avslut på mina gubbar och gränser på bordet framför mig...

Fortfarande när jag går ifrån L är jag liten och lite kall. Istappen har dock smält lite, men inte helt. Lovar L att jag skall känna mig hel och stor innan jag sätter mig i bilen.

Går en promenad till apoteket där jag hämtar ut läkemedel som jag har beställt för flera veckor sedan, men glömt bort. Därefter går jag till parkeringen och min bil. Resan hem går stilla lugnt i ett vackert vinterlandskap...