Fy så fort dagarna springer iväg. Massor har hänt och jag har liksom inte orkat att skriva...

Torsdag hos psykologen blev rätt tuff. Jag mådde urk inför fredagens hjärtundersökning. Stressade upp mig något alldeles förskräckligt.

Vi pratade och grät en massa. Men någon EMDR blev det inte. Psykologen ville inte belasta mig med det. Däremot gör vi både ljusflödesövningen och aktualiserar min "trygga" plats som vi använder oss av inför EMDR bearbetningen. Avslutningsvis bestämmer vi att jag ska försöka göra en ljusflödes omgång hemma varje kväll när dottern har somnat. Dår det inte att genomföra vill hon att jag noterar varför det inte går.

När jag sedan väl var hemma, somnade jag ifrån allt. Sover i kläderna ovanpå sängen till en bra bit efter midnatt.

Fredag Hämtar min faster som också har ett läkarbesök på sjukhuset. Vi småpratar och har det riktigt trevligt i bilen. Jag glömmer min nervositet en aning. Vi delar på oss och jag sätter mig i väntrummet och försöker komma ner i varv.

Så kommer en man och ropar upp mig. Jag får ta av mig allt på överkroppen. Har med mig en kofta som jag tar med till britsen. Talar om för honom att jag är så frusen att jag måste få ha den över mig. Han säger då att jag har en filt som du kan få ha över dig. Tack gärna! Så bäddar han in mig så gott det går för att inte vara ivägen för undersökningen.

Jag ligger på britsen och blundar. Låter mitt trygga gröns ljus få strömma över mig i tanken. Det känns ganska okey. Han får trycka en hel del så i perioder gör det riktigt ont. Varje gång han får göra det ber han om ursäkt, men säger attt det är svårt attt få en bra bild annars.

Så småningom säger han att nu tror jag att det är klart. Jag ska bara titta på vad sommarens undersökning visade. Han sätter sig vid en dator och läser i min journal. Då börjar han nästan skratta och säger, här har det verkligen hänt saker...

Så kommer han tillbaka till mig och berättar att mitt hjärta har krymt till normal storlek och att hjärtklaffen som nästan inte alls fungerade i sommar nu fungerar helt normalt. Ett litet läckage finns där men det har väldigt många "friska" så det får man ha.

PUST! Jag bara spritter av lättnad.

Jag tar på mina kläder och traskar på lätta fötter tillbaka till min faster.

När jag kommer till henne säger jag tungt. Tack ock lov att den här dagen är över!

Har du gruvat? Frågar hon.

Jo, det kändes som en ödesundersökning. Jag ville verkligen inte behöva genomgå någon operation.

Vi firar sedan våra sjukhusbesök med en riktigt god lunch nere på stan.

Hemma i tv soffan på kvällen har jag så ont i ena örat. Jag tror att jag håller på att bli riktigt förkyld!

Lördag 7 års kalas hos min brors son. Trevligt att träffa släkten när det är fest. Sist vi sågs var det begravning...

Vi äter sedan pizza tillsammans och tittar på melodifestivalen. Sorgligt dåligt... Vem är det som plockar ut bidragen???

Vi går sedan hem och dottern somnar nästan direkt. Jag har så en massa planer för kvällen. Men före kl 23 är jag så trött att jag bara måste sova.

Söndag Mer tät i näsa och öron. Prepparerar mig med Alvedon och Nässpray. Sedan blir det en hanbollsmatch från läcktaren. Min kompis son spelar så vi hejar på. Seger med 7-18, så han kan sedan åka hem nöjd med dagen.

Dotter och födelsedagsbarnet har sedan simskola. De tränar på simsätten och att dyka på djupet.

Ganska kul att titta på deras tappra försök.

Efter detta är det soffan, tv;n och datorn som gäller.

Tur att det är vilodag i morgon!

Idag har livet inte varit riktigt lika segt som den senaste tiden.

Jag har tvättat flera maskiner och tagit hand om den. Lekt med dottern och fixat lite annat som behövdes.

Dessutom har jag kokat jordgubbssylt och hjortronsylt, så nu har vi pannkakssylt ett bra tag framåt.

Min kropp känns idag. Det känns som om flera muskler ropar för att tala om att de finns och behöver omsorg. Hoppas att träffarna med sjukgymnasten kan hjälpa mig med alla kroppsliga symtom som jag bär med mig.

Vaknar efter en rätt stökig natt vid 7 tiden. Radion spelar och sjunger men jag vill bara inte kliva ur sängen...

Tittar på termometern och upptäcker till min fasa att den visar -32,4. Hjälp bilen är helt stelfrusen... hastar på mig lite kläder och springer ut för att plugga in motorvärmaren.

Jag måste in till storstan, även om jag inte vill...

Jag har årets tandläkarbesök framför mig... magen är helt i uppror. Dessutom startar jag hos sjukgymnasten på eftermiddagen...

Försöker bara samla ihop mig och landa i min egen kropp, som känns rätt perifer just i den stunden. Helt otydlig och genomskinlig...

När jag sedan sitter och äter lunch, slår deet mig att jag hade en tid på vårdcentralen för provtagning 10.15 Det var för ca 1.5 timmar sedan. Ur min mun hoppar en svordom, som gör att dottern brister i skratt. Men mamma du sa ett svärord....

Ja, är det så roligt att du håller på att kissa på dig?!

Ja, men du brukar alldrig säga svärord...

Kanske det.. jag tycker inte att jag behöver det. Men just idag var det lite dumt att jag missade min tid.

Jag skjutsar sedan dottern till mor och far och åker sedan i lagom tid, för att inte behöva vänta mer än nödvändigt hos tandläkaren.

Tandsköterskan är lika pratsam och trevlig som vanligt. Hon frågar upp om jag kollat med hjärtmott om det är okey att göra något, utan förebyggande antibiotika. Detta som ett skydd för min hjärtklaff.

Jag svarar henne att det är okey så länge jag inte gör något större ingrepp.

Som tur är, jobbar sedan tandis snabbt och sakligt. Precis som de sista besöken slipper jag ligga. Han fotar alla tänderna, suckar och säger jag trodde jag skulle hitta någon enda liten prick, men jag gör inte det.

Jag svarar honom att, ingen är gladare än jag för det beskedet.

Sedan polerar han mina tänder och släpper sedan iväg mig därifrån.

Efteråt känner jag att mina nackmuskler är helt spända och jätte onda. Musklerna känns riktigt trötta.

Springer sedan en stund på stan. Tittar på folk och lyckas finna en födelsedagspressent till M på rea. En jätte söt klocka med Hello Kitty motiv.

Tar sedan en kopp kaffe innan jag förflyttar mig med bil till sjukhuset.

Som vanligt är jag ute i god tid. Sitter i väntrummet och tänker en stund.

När B (sjukgymnasten), kommer i dörr öppningen vrider sig den där klumpen i magen. Nu blir det väldigt pirrigt...

Jag intar samma plats som förra tisdagen. B undrar sedan om det är en slump att jag sätter mig där eller om det finns en förklaring. Hon ber mig byta plats och undrar hur det då känns. Jag känner mig fängslad. Får ett obehagligt tryck över bröstkorgen. Vi byter tillbaka. Jag berättar sedan att jag alltid väljer den stol som hjälper mig att titta ut genom fönstret. Jag känner mig trygg av att veta att jag kan fly upp i grantopparna om jag så vill.

Vi startar sedan vårat "jobb" med att rulla en "pigg boll" under fötterna för att sedan gå över till att klappa på kroppen för att på så sätt göra konturerna tydliga.

Under tiden känner jag att kroppen blir tydligare för varje del vi tar kontrollen över. När vi slutligen masserar ryggen med en stor "tagg boll" mot väggen upptäcker jag en rift på ryggen. En spricka som smärtar. Men under tiden vi håller på "läks" den ihop och smärtan försvinner.

Nu hemma i min lilla lya känns det ganska bra. Jag är nöjd med dagen och allt jag varit med om. Musklerna ffa i nacken är riktigt onda.

Tar nog en Alvedon som nattmacka...

Det känns såååå bra, jag fixade dagen     

Hur kan man någonsin berätta vad som egentligen hände. 

Hemma i min egen säng, på skolan med en av mammas

kollegor och hemma i hans källare,

när jag var barnvakt till hans barn.                                                   

Det låter inte “så farligt” när man så här efteråt
försöker sig på att berätta.

Trots allt är det så många
tankar och känslor som snurrar.
Är det mitt inre som minns
det som jag lyckats glömma??

Men att växa upp som Tove Janssons “osynliga barn”
kan vara ödesdigert.
Att utplåna sig själv för att inte vara till besvär,
och alltid försöka känna efter hur man tror
att andra vill att jag ska vara.
Förgäves - eftersom man ändå alltid är “fel.”                                 

Den där äckliga som ingen vill veta av, 

eller den som man kan använda till vad som helst.

Att som vuxen anklaga sig själv:
“Varför gav jag alltid efter?
Varför protesterade jag inte??
Varför SKREK JAG INTE HÖGRE???”
Men jag var trots allt ett barn.

Det var de vuxna som skulle ha protesterat,
och sett till att jag också fick plats.
Istället för att bidra till förtrycket.

När jag sedan i vuxen ålder möter jag en riktig vän
som såg den där lilla flickan,
och sakta… mycket sakta…
kunde locka fram henne.
På samma sätt som Muminfamiljen lockade fram Ninni
tills hon blev synlig igen.

Först då förstod jag vad jag varit med om.                                               

Nu visste jag att jag måste/kunde berätta. 

Det fanns någon som förstod och orkade stå kvar.

Efter många års ständiga fall
och mycket vinglande
kommer jag till slut kunna stå där, synlig och rakryggad!!!

Jag tror att mycket av det jag upplevde som barn
kommer att finns kvar – längst in i mitt innersta.   

Men jag vill inte, fortsätta att släpa på min smärtsamma barndom. 

Jag vill inte vara kvar i mitt destruktiva beteenden.
Jag vill inte desperat försök att döva min smärta

med mer våld, mot mig och min kropp.

Den verkliga sorgen och ångesten måste få komma ut på annat sätt 

och under mer kontrollerade förhållanden..

Är det därför som jag vissa dagar känner mig
så oförklarligt ledsen?                                                  

Är det detta som suger musten ur mig?

Som tömmer mig helt på energi.

Jag vill njuta av det verkliga livet
Jag vill kunna skratta tillsammans med min familj.
Jag vill kunna känna mig LYCKLIG!!

Idag skiner solen på en klar blå himmel...

Inom mig regnar det från mörkt gråa tunga moln. Jag vill verkligen också ha sol. Men hur???

I natt började jag tänka på hur den kommande veckan ska bli. Jag börjar vara riktigt nervös. Ni kanske inte vet vad det är som ska hända...

Jag börjar på tisdag hos en sjukgymnast som tillhör samma team som min psykolog. Vi ska individuellt jobba med min kropp och de fenomen som den bär på. Jag hoppas att jag ska få hjälp med att sätta ihop min kropp som känns som ett trasigt pussel.

Samtidigtt vet jag att för många blir detta rätt tufft.

Det kan kännas som om fasaden som jag så länge byggt upp rasar och någon kommer in och verkligen ser vem som döljer sig bakom den. Det är ju precis det jag vill. Men det känns också riktigt läskigt eftersom jag är så van att ha den som ett skyddande skal.

Jag och psykologen träffas sedan på torsdag och veckan avslutas med ett nytt ultraljud på mitt hjärta. Nu kommer jag att riktigt få veta hur hjärtat mår...

Tänk nu är det helg igen. Veckorna går så fort. Jag hinner inte med. Fastän det är så jobbigt och tungt just nu.

Jag har inte ork till någonting. Sitter helst under en filt och kurar framför tv;n. Jag fryser och känner mig helt slut.

I tisdags när jag träffade min psykolog pratade vi om det jag känner.

Hon undrar vad jag själv tänker, om det?

Jag tror att det är en svallvåg av allt som hänt, den senaste månaden.

Det tror jag också, nickar hon igenkännande.

Häromdagen pratade jag som hastigast med min läkare. Hon undrar om jag kommit igång med min arbetsträning. Jag berättar vad jag känner och att jag inte mått så bra den sista tiden. Vi har en avtalad tid för ett återbesök på måndag så tills dess, ligger vi lågt och försöker ladda lite energi.

Jag känner mig jätte frustrerad över att jag vill och längtar efter mina kollegor, men jag orkar inte.

Jag har tappat energin och lusten som driver mig framåt. Var finns den? Hur jag jag hitta den? Finns det någon som kan hjälpa...?

Idag har det varit en riktigt deppig dag.                                              
             Jag börjar med en promenad i ett kylslaget landskap. Det kommer att bli en riktigt super dag, vädermässigt. Himlen är blå, men kl 08.30 är inte solen vaken. Jag äter sedan frukost och tar mina mediciner.

Sitter sedan en stund vid datorn och chattar med en kompis.

Sedan hamnar jag framför tv;n. Tittar på ett avsnitt City akuten som är riktigt tragiskt. Det blir starten på dagen när jag bara gråter…  

Till en början rinner tårarna lugnt utför min kind. Jag har en tjock klump i halsen som smärtar, något alldeles förskräckligt. En stund senare tilltar gråtandet och blir mera ljudligt. Klumpen försvinner till sist, liksom smärtan. Det känns riktigt skönt att bli av med den. 

Det tar sedan en lång stund innan jag har samlat ihop mig så pass att jag kan åka och hämta dottern på fritids. Jag känner mig riktig obekväm, rödgråten och sliten.

Men det känns lite bättre när jag möts av min glada flicka som berättar att det är den bästa dagen, idag. Det var nämligen hennes tur att få riva dagens blad på almanackan i klassrummet.  Eftersom det har varit helg blev det 3 blad att riva. 

Väl hemma igen, stannar vi ute och njuter av det fina vädret. Jag städar lite i bilen, tömmer mina kärl för avfall som ska till returmarknaden. Skottar sedan takras på två ställen. Hårt som betong, men jag skrapar bort det jag kan få loss.  Maria åker skidor och skottar i snö borgen som hon och fadern gjorde igår eftermiddag.

Så småningom går vi in och fixar middag innan vi sedan åker till mor och far för att fika nybakta semlor. Vi fikar idag eftersom kusinen har ishockey träning i morgon kväll.

Väl hemma igen brakar dottern i sitt humör.

Vi har kommit fram till att barnen har lovdag i morgon. Hon är jätte ledsen och trött och menar att det skulle vara mycket bättre om hon fick vara hemma i morgon. Jag tänker inte bråka med henne. Vi bestämmer att hon tar sovmorgon och sedan får hon vara hos mormor och morfar när jag åker in till stor stan.

Så var det då helg och jag är barnfri. Måste erkänna att jag mår bra av att vara det. Även om jag absolut inte skulle vilja vara utan henne.

Försöker bara göra saker som är bra för mig själv. Har varit ute i den strålande och sköna solen. Dock var det -12 grader så det bet lite i kinderna.

I morgon kommer hon hem så då återgår jag till vardagen.

Nu tänker jag knyta mig. Kroppen blev oerhört trött och seg av mediciner och ett glas vitt vin. Kanske var det inte helt rätt att blanda dem. Men man måste ju få något gott ibland...