Precis så känner jag nu. Jag vill bara vara ifred och slippa måsten...

Idag har jag för första gången i mitt liv varit riktigt ärlig mot mig själv ute i offentligheten…

Allt började med att jag var på vårdcentralen för att ta bort min vårta på halsen.

När ingreppet r över ber jag att han ska skriva ut hostmedicin till mig. Han undrar vad jag vill ha och föreslår sedan en annan sort som jag då väljer i stället.

Efter det frrågar jag då om mitt ben-knä. Det är samma doktor som jag fick brevet av och inte han jag hade hoppats på.

Han är övertygad om att det inte beror på mitt knä utan det faktum att jag har sämre återflöde i benet pga åderbråck.

Jag berättar att benet blir väldigt stort dagen efter en arbetsdag.

Han undrar vad jag juobbar med. Jag säger att jag är sjuksköterska på vårdavdelningem, så jag springer en hel del…. Men nu är jag långtidssjukskriven pga post traumatisk stress så jag jobbar bara 25%. Hela pass men bara ett i veckan ungefär.

Hans råd blir att jag ska prova at urindrivande medicin när jag märker att det är svullet. Så jag får väl göra detta som ett test.

Efter detta åker jag till Apoteket för att hämta ut min medicin.

Där visar det sig att Stesolid tabletter (ångest dämpande) i 25 st förpckning är långtide restnoterad.

Apotekaren Karin tittar på mig och säger hur länge klarar du dig? Har du kvar, där hemma….?

Hmmm, vad säger jag nu? Hinner jag tänka…

Så svarar jag ; Jag har två tabletter som jag håller hårt i. Men min psykolog sa åt mig i tisdags att du behöver inte träna mer på att stå ut med din ångest…. Men har du inga, så har du inte.

Då ler hon, vi fixar det. Du ska inte stå ut mer…. Så försvinner hon ut i kulisserna, sedan kommer hon med en påse med 25 st tabletter i. Stoppa nu dessa i din tomma burk där hemma och kasta sedan påsen.

Japp, det blir jätte bra.

När jag kommer hem och tänker över det som varit och hur jag gjorde. Känner jag mig stolt. Det hände inget farligt trots att jag sa precis som det var.

På nätverksmötet som jag och psykologen hade i mitten av december hade min psykolog gjort en så bra sammanställning om vad som händer med ett barn som traumatiseras som mig. Jag tycker att den är så bra och vill därför dela med mig den hit till er.

Reaktioner på traumatiska händelser

Ibland kan händelser man drabbas av, i synnerhet om man är barn när man drabbas av dem, vara av sådan art att de inte är möjligt att hantera psykiskt på ett normalt sätt.

”Vanliga” händelser sorterar vi in i vår minnesbank genom att man kombinerar händelsen med känslor och tankar, tid och rum och kopplar den till oss själva: Det här händer: vi är här i rummet, jag tänker på vad jag säger och vad ni tänker, jag känner mig förväntansfull och engagerad, idag är det den 14 december och det är jag som upplever det här. Det blir ett minne, som med tiden kommer att glömmas, men som kan framkallas om något påminner mig om det.

En traumatisk ändelse klarar vi inte av att sortera in på det här sättet, utan den förblir osorterad. Det kan leda till olika symtom som brukar sammanfattas under rubriken PTSD= Post-traumatiskt stress disorder (syndrom)

I stället för att minnas händelsen på vanligt sätt kommer den att drabba personen som återupplevanden i form av mardrömmar eller plågsamma minnesbilder dagtid s.k flashbacks.

Återupplevandet upplevs inte sällan av den drabbade som att händelsen utspelar sig på nytt och karakäriseras av starka sensoriska kvaliteter, tex lukt- och smak-, hörselintryck och kroppsminnen. Känslorna, t ex rädsla, smärta, känslan av att gå under återupplevs också.

Det är förstås väldigt plågsamt och personen som drabbas försöker på alla möjliga sätt undvika tankar, känslor, platser, händelser mm som har med händelsen att göra vilket kan leda till isolering. Undvikandet kan också visa sig i en oförmåga att minnas viktiga delar av händelsen och minskat intresse av att delta i viktiga aktiviteter. Personen kan också få en känsla av likgiltighet och främlingskap inför andra människor. Behovet av att undvika kan leda till missbruk, ätstörningar och självskadebeteenden.

Att finnas i det här spänningsfältet är oerhört jobbigt och kan leda till överspändhetssymtom som hypervigilans (vaksamhet och spändhet), irritabilitet, lättskrämdhet, vredesutbrott och sömnsvårigheter.

Om händelserna varit mycket svåra, upprepade och om det saknats stöd och hjälp för personen som drabbats, samt om den drabbade varit barn/tonåring och inte haft en vuxen kapacitet att ta hand om sina reaktioner kan problemen bli ännu allvarligare.

Man kan beskriva det som att traumat lett till att olika delar av personligheten inte har kunnat integreras, personligheten faller sönder. Detta brukar kallas dissociativa symtom. I dessa fall fungerar den drabbade personen dels som en ”till synes normal” person som fungerar i vardagen men som kämpar intensivt för att undvika allt som påminner om de traumatiska händelserna, och en annan del, ”den emotionella” som bär de plågsamma minnena. De här delarna sitter inte riktigt ihop vilket innebär att personen kan upplevas (både av sig själv och av andra) som svårbegriplig på många sätt.

För att kunna få delarna att smälta ihop till en helhet måste personen närma sig sina traumatiska minnen, bearbeta dessa genom att möta känslorna, minnesbilderna, upplevelserna och slutligen kunna göra dessa till ”vanliga” minnen som inte längre är helt överväldigande. Detta är – förstås – ett mycket smärtsamt och svårt arbete, som kräver lång tid.

Personer som varit utsatta för mycket svåra händelser och varit tvungen att hantera dem på egen hand som barn har som regel också mycket starka känslor av ensamhet – ofta avgrundsdjup ensamhet – att tampas med, som gör läkningsprocessen ännu svårare.

  Gott Nytt År alla fina läsare