Sitter fortfarande hemma, eftersom dottern inte är så pigg blev det ingen sommarstuga i natt.

Det ger mig chans att skriva ännu ett inlägg denna månaden. Det är riktigt frustrerande att inte ha tillgång till en dator när man känner att man behöver den som bäst.

Det är precis som psykologen sa i tisdags; semestern hade inte kunnat komma mer olämpligt än vad det gör nu. Nu när det lossnar så mycket i din behandling så tvingas vi göra ett uppehåll. Man kan inte styra över semesterplaneringen eller vad som händer i en bearbetning. Men semestrar ställer alltid till det.

Vi pratar mycket om vad som har hänt inom mig sedan vi träffades veckan innan.

Jag bär med mig minnet från skogen och känslan av äckel som hänger som en slöja från mitt huvud. En slöja som är gjord av slajm som hänger över mig.

L undrar om jag på riktigt varit med om övergrepp där i skogen.

Jag nickar till svar. Berättar för henne att när jag sedan passerade skogsbilvägen efter vårat möte bröt jag ihop. Jag blev tvungen att stanna bilen en bit bort och bara gråta, skrika och känna mig hur liten och rädd som jag var då.

Så bra att du kunde släppa fram sorgen. Den är konstruktiv och hjälper dig i din bearbetning.

Hon undrar vidare om det har hänt många gånger där?

Jag drar på svaret...

Då frågar hon 100? 50? 20 eller bara några enstaka.

Jag grunnar en stund. 100 känns ju helt barockt, men å andra sidan på 16 år inner man med rätt många gånger...

Jag landar i att just där är det nog någon stans mellan 20 och 50 gånger. Fy så hemskt det känns att skriva det.

Vi pratar vidare om äcklet jag känner.

L försöker förklara varför jag känner det så. Hon säger också att detta är något de allra flesta känner och det är också en av de svåraste känslorna att komma igenom. Men vi ska jobba vidare efter semestern...

Hon säger också att jag absolut inte är en äcklig person. Jag skulle vilja krama dig för att få dig att förstå att jag inte tycker att du är äcklig. Kan jag få ge dig en kram?

Jo, visst får du det. Det känns riktigt skönt att bli omfamnad av henne. Nu blir det jätte svårt att hålla tårarna borta.

Vi skiljs åt på det viset och ses igen den 4/8... känns som en hel evighet!

Idag sitter jag hemma i min lugna boning.

Dottern har valt att vara hos dagmamman en sista dag innan hon sedan börjar förskoleklass till hösten. Jag tror inte riktigt att hon förstår vad som händer. Att hon aldrig mer ska vara hos "sin" älskade dagmamma. Känns tomt och pirrigt i mamma hjärtat också.

Hur ska det bli i framtiden...

Dagmamman har vetat om att jag mår så "pissigt" som jag gör och varför. Det har gjort det hela så enkelt. Hon har kunnat läsa av hur jag mår och vid behov erbjudit extra hjälp om jag har velat det.

Nu i skolan hur blir det då??

De vet ju ingenting... Dessutom är det min mammas (pensionär) gamla arbetsplats och kollegor. Min mamma skulle aldrig visa eller berätta att vår familj bär på den hemlighet som vi bär på.

Samtidigt matas jag hela tiden av min psykolog att ett av de "symtom, kreterier" som vi måste få bort för att kunna läka ut min PTSD är, undvikanden. Jag undviker hela tiden att berätta om hur mitt liv ser ut. Det är en liten klick som vet och sedan en jätte klott som inget vet. Jag undviker hela tiden sanningen för att "skydda" mina föräldrar och ibland mig själv.

Känns barrockt, men så är det.

Jag känner mig åter igen så där liten och rädd för det som komma skall.

Eftersom jag inte har tillgång till någon dator i sommarstugan där jag nu vistas, sitter på jobbet efter en rätt tuff arbetshelg och skriver detta.

Vi har dock för ovanlighetes skull fått bemanna upp med lite extra personal. Känns jätte bra eftersom jag själv piper och frustar som ett ånglokomotiv. Mina mediciner hjälper en stund och sedan är jag lika tät igen. Kan man överdosera eller???

Träffen hos psykologen i torsdags blev rätt så bra. Jag lyckades släppa övergreppsminnet och hitta tillbaka till äcklet som vi skulle jobba med. Det är inte riktigt så att jag tycker att det är borta efter det jobb vi gjort, men just för tillfället är det greppbart. Själva övergreppsminnena får vi bita i till hösten efter semestrat som nu står framför både mig och psykologen.

Det känns jobbigt att på nytt ha ett uppehåll och denna gången i 5 veckor. Jag har dock lite pejl på övrig personal i teamet om jag behöver träffa någon lite mer akut under sommaren. Känns skönt att veta att det bara är två veckor som det inte finns en enda på plats.

Nu får jag bryta här, men ni vet att jag lever och kämpar på så gott mina lungor orkar. Jag ger mig inte i första taget...

Idag ska jag träffa min fantastiska psykolog igen. Jag fick en extra tid eftersom tisdagens möte var jätte tufft både med minnen och dessutom astmaanfallet som riktigt tog knäcken på mig.

Jag känner mig sterssad inför träffen. Ska försöka prepparera mig med medicin så att jag slipper nya anfall idag.

Efter vår senaste träff har jag minnesbilden som kom upp då etsad på min näthinna.

Jag känner lukter, hör ljud ifrån honom och känner min egen rädsla och sorg... gråter när jag tänker på allt jag fått utstå som barn. Hur kan en människa bli så knäpp och göra någon man tycker om så illa???

Jag kommer aldrig kunna förstå det...

Nu har jag varit på vårdcentralen på orten och blivit undersökt. Fick blåsa allt jag bara orkade i en mackapär. Därefter fick jag ta två doser med Bricanyl (luftrörsvidgande läkemedel) vänta i 10 minuter och sedan blåsa igen. Nu blåste jag 16% bättre än innan madicinen. Dock blåste jag bara 53% av de förväntade värdet inknappat efter längd och om jag är/ har varit rökare.

Jag är därför nu utrustad med 2 olika sorters mediciner för denna åkomman. Innan jag lämnar stället säger läkaren, ha nu en trevlig midsommar... hur man nu kan ha det med de där lungorna.

Om tre månader kommer jag att kallas för en kontroll, det tar så lång tid innan jag kan förväntas ha mina lungor i så god trim att jag då blåser som jag ska. 

Nu är jag så åter hemma igen efter en helt vansinnig dag.

Det börjar med att jag stressar som en tok för att hinna i tid till psykologen.

På parkeringen upptäcker jag att jag inte har min börs med mig. Som tur är hittar jag lite lösa pengar så att jag kan betala parkeringen.

Rusar sedan till lokalen som vi håller till i.

Hinner sitta en liten stund i väntrummet där jag försöker lugna mig. Känner mig jätte stressad. L kommer dit och hämtar mig. Väl inne på rummet undrar hon hur det känns att vara där...jag tror att hon ser på mig att det känns jobbigt.

Det var så länge sedan vi hade någon "riktig" träff där vi jobbar med EMDR. Hon berättar att sist var den 5/5, inte undra på att det känns som en evighet.

Jag berättar lite om hur jag haft det på Kreta och om anfallet jag hade där och sedan nästen ännu ett i helgen här hemma. Det lyckades jag häva med avslappning och ljusflödes övningen i väntan på att sömnmedicinen skulle börja verka. Sov sedan lugnt hela natten.

Jag bestämmer att jag ska jobba med EMDR idag och börja i det äckel som jag så ofta är i kontakt med.

Vi startar med min trygga plats, eftersom jag inte känner mig så där lugn och trygg som jag behöver vara när vi startar.

Vi startar i min återkommande dröm där jag springer helt planlöst. Jag känner mig jagad utan att jag till en början ser vem det är. Jag blir fasthållen av träden som jag rusar igenom. Efter en lång stund på flykt kommer jag in i en skog som dryper av en slemmig sörja...

Där kommer "han" ikapp mig. Han trycker ner mig på marken. Håller fast mig. Jag känner hur en pinne sticker in i min rygg. Det gör så ONT...

Jag känner hur den slemmiga sörjan tränger in i min kropp. Det bubblar och fräser på huden. Bubblandet tränger längre in i mitt "skal". Jag ryser och fryser. Upplever min "fryskänsla" som alltid infinner sig i samband med övergrepp och andra hemska händelser i livet. Denna gången blir det tvärt emot. Jag brukar frysa från tårna och uppåt, men idag startar det i nacken och kryper sedan neråt.

När jag slutat frysa tar ett riktigt övergreppsminne över. Det blir så oerhört verkligt. L försöker lugna mig med att hela tiden upplysa mig om att det jag är i just nu inte händer nu, det är gammalt. Hon bryter till sist när hon ser hur jobbigt det blir. Kom tillbaka ut ur minnet. Se dig omkring i rummet, det är här du befinner dig. Titta på mig! Det är bara jag som är här.

Jag samlar mig och släpper minnet, men känner hur svårt och tungt det är att andas. Åter igen får jag ett astma anfall. Jag kan inte sitta kvar, måste upp för att få mer luft.

L erbjuder mig att använda hennes astmamedicin om jag inte har bacillskräck. Det har jag inte. Jag gör vad som helst bara jag får lite luft.

Hon hämtar sedan doktorn som erbjuder sig att skriva ut ett recept så jag har medicin hemma till kvällen om det kommer tillbaka. Anfallet släpper efter ett tag. Vi pratar igenom det som har hänt under EMDR;en. Jag berättar vem minnet handlar om och hon förvissar sig om att jag inte är kvar i det.

Innan vi slutar för dagen bokar vi en ny extratid på Torsdag. Sedan avslutar vi med en ljusflödesövning med astma anfallet som det störande objektet.

Jag lyckas bli av med rädslan och känslan runt det. Känner hur jag andas djupare och mera lungt. Känner mig helt lugn och trygg innan vi skiljs åt för dagen.

Väl ute på parkeringen kommer jag ihåg att jag har inget leg eller pengar för att hämta ut min medicin. Känner att jag skulle behöva fylla på med lite mera. Vad ska jag göra... Jo, min bästa vän kanske kan hjälpa mig. Ringer henne från bilen, hon lovar att jag får låna medicin av henne så att jag kan känna mig lugn i natt. Nu kan jag till sist styra bilen hemåt.

Nu ska jag "preparera" mig inför nattens sömn. Känns som en händelserik dag idag...

God natt!

Två timmar kvar tills jag på nytt sitter i psykologens gröna fåtölj.

Känner mig så liten och rädd idag.

Vill, men vill ändå inte göra det vi ska idag. Hon tycker nämligen att vi innan sommaruppehållet måste ta tag i mina känslor runt äckel...

Jag äcklas av mig själv och av allt som på något vis påminner mig om de övergrepp jag varit med om.

Vi måste försöka få bort känslan av den lilla äckliga amöban som invaderar min kropp med jämna mellanrum.

Hjääääääälp......

Under den sköna resan till Kreta har jag mått ganaska bra rent psykiskt.

Min rumskompis har dock varit chockad över vilka stökiga nätter jag har med skrik och slagsmål i tomma intet.

Hon sa var och varannan morgon att du kan ju inte få mycket vila nattetid. Ska man väcka dig när det är som värst?

Jag vet inte, jag är inte själv så medveten om vad som händer. Bara det att jag är helt blöt i svett när jag vaknar och känner mig som levande, död...

I mitten av veckan vaknar jag mitt i natten i panik... mina luftrör väser och det känns som om jag inte kan andas. Min rumsgranne är astmatiker så jag provar hennes mediciner och känner att krampen i luftrören släpper efter en stund.

Det är tidig morgon så jag förflyttar mig ut på balkongen. Jag lindar in mig i en filt och sitter sedan där och läser i min bok. Så fort jag lutar mig bakåt kommer kvävningskänslan åter. Lättast är det om jag lutar mig en aning framåt. Jag hostar och hostar så balkonggrannen tittar fram för att kolla om allt är okey?

Denna händelsen har medfört att jag nu har om möjligt ännu svårare att komma till ro. Så fort jag lägger mig rosslar luftrören och det känns tungt att andas.

Min kropp känns som om den är 100 år. Jag är helt orkeslös fysiskt sett. Jag är också jätte rädd för varför det har blivit så här. Rädd att det ska hända mig något och vad som iså fall händer min flicka.

Vill bara gråta