Ligger i sängen och skakar av frossa. Känns som om jag går sönder snart. Bröstkorgen fläks upp och hela jag blottas. Ångesten äter samtidigt upp mig. Står snart inte ut att ha det så här. Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra förutom det jag har lovat att inte göra...

Min kropp är mitt fängelse!

Efter en riktigt jobbig natt när hela gårdagens träff med psykologen har gått i repris är jag så vaken och påklädd. Jag känner mig helt tom. Lika urvriden och värdelös. Det känns som om hala kroppen är avdomnad samtidigt som vissa delar värker så att jag helst bara skulle vilja ligga helt stilla under täcket.

Jag hatar verkligen att må så här. Samtidigt som sunda förnuftet vet att det i slutändan leder till ett mer hållbart välbefinnande.

Jag vill verkligen kunna komma dit.

Igår undrade psykologen när jag försöket beskriva min innre kamp och jag kände mig själmordsbenägen, när det var som värst.

-Nej, det känner jag ingenting av nu. Däremot vet jag inte hur länge jag ska kunna orka stå emot suget av självskador... Det har nu gått 2 månader sedan jag gorde något elakt... Det är en riktig kamp just nu mellan det onda och det goda. Känner mig så liten, rädd och försvarslös...

I kväll kokar riktigt mitt hav...

Jag har haft en kopiöst jobbig dag hos min psykolog. Vi drog över 50 minuter och ändå blev vi inte färdiga. Jag tillbringade altså 2 timmar och 50 minuter med att kastas mellan en stor skam över ett speciellt minne. Under tiden som vi jobbar med EMDR;en tappar jag känslan av skuld helt och hållet. Men i stället växer en massa andra känslor upp. 

Nu går jag omkring med en stor klump i magen.

Mitt huvudet är helt fullt av alla tankar och känslor. Sådant som jag har kommit i kontakt med under eftermiddagen.

I slutet dök det dessutom upp nya saker som säkert sitter ihop med allt jag varit med om.

Jag berättar om min "dommare" som sitter med en klubba i handen och dunkar mig i huvudet.

En dommare som får sin näring av alla de känslor som jag berörs av.

En dommare som gör allt för att jag ska känna mig dålig och inte värd att få finnas.

Dommaren ser också till att min skuld och skam trycker ner mig i skoskaften. Idag känner jag mig som en urvriden disktrasa. En sådan där äcklig trasa som ingen vill ta i utan kastas bort... 

Mitt Hav

Du såg bara ytan av mitt hav,

du såg havets krusning

dess blanka spegel, dess lugna yta

Kanske såg du havet i uppror,

hörde bränningarna mot reven

havets rytanden i stormen

Jag kommer aldrig att rörstå

Men du såg bara ytan av mitt hav

Kanske såg du solljuset som glittrade

i vattnat, men du anade aldrig

de mäktiga sugande undervattensströmmarna

Du nådde aldrig under ytan av mitt hav

och aldrig kunde du ana hur mycket

ett hav kan dölja...

Havet

Havet är min själs spegel

När regnet droppar tungt i havet

speglar den gråten inom mig

Stormen som tvingar upp stora vågor

vilka slutligen krossas mot klipporna

det är vreden inom mig

När havet ligger som en jättestor

spegel framför mig,

det ser jag som den jag är

Om jag ser riktigt, riktigt noga

så kan jag ana konturerna av

Min egen själ!

I helgen har jag jobbat. Man kan kanske inte kalla det jobbat. Vi har så oerhört lugnt att man nästan känner det som om man inte förtjänar sin lön. Men det är väl lite det som är tjusningen med vårdyrken. Ingen dag är den andra lik.

Jag känner mig ändå helt slut i kropp och själ.

Sov ca 3 timmar i natt eftersom det blev sommartid och vi "tappade" en natt. Tycker att det är ganska konstigt att vi skuvar fram våra klockor.

I morgon ska jag vara barnfri under dagen och träffa psykologen på eftermiddagen. Gruvar lite för att träffa henne. Samtidigt skulle jag absolut inte vilja vara utan våra träffar. Konstigt hur man kan känna sig.

Nu kommer tröttheten skjöljande över mig. Jag ska genast avsluta och krypa i säng. Behöver sova i natt om jag ska orka med morgondagen.

Idag rider jag lite på den euforiska vågen som gårdagens upptäckt gavMen samtidigt är jag jätte rädd att de ska upptäcka att det blev fel och kräva tillbaka sina pengar.

Jag har så oerhört svårt att lita på någon.

Jag tvivlar i perioder till och med på mig själv.

I vissa stunder känns det som om övergreppen aldrig har hänt. Jag måste ha hittat på alltihopa. Ett  bra sätt att bli sedd...

Samtidigt vet jag med bestämd het att det har hänt. Jag har tre förövare som alla har varit på olika sätt. Men de har alla kränkt mig och utnyttjat mig sexuellt.

Mina två sista samtalskontakter (i samma team) påpekar alltid när jag pratar om övergrepp att du måste säga sexuella övergrepp, för det är det du ska jobba med och också behöver få folk att fatta... Övergrepp sker dagligen och behöver inte alls medföra så stora trauman, som du bär med dig.

Jag behöver träna på och tillåta mig att säga de svåra orden...

Att skriva om det som är svårt är en början.