Gråt min lilla flicka, gråt

gråt bort all sorg, smärta och äckel

Även du måste få gråta miljontals tårar

Du har blivit bestulen, ditt liv

Du måste få gråta färdigt

ditt livs största sorg

Först då

kan det börja växa

ett nytt liv

som ingen kan ta ifrån dig mer

Idag startade jag min dag med att skicka iväg dottern till skolan.

Sedan fattade jag mina stavar, snörade mina skor och låste dörren. Jag tog helt enkelt en rask morgonpromenad längst med havsvikens kant av samhället. Det kändes riktigt skönt, även om mina krafter tröt rejält på slutet.

Nu har jag dushat och ska precis in mundiga en stilla frukost ute på farstukvisten.

Idag måste jag vara lite nyttig och fixa i min boning, "göra" hemläxan jag fick av psykologen och sedan har jag lovat att vara en pysslig mamma på kvällen. Dottern spricker snart av pyssel begär.

Idag har jag tämt stugan på de prylar som jag har haft där, under sommaren. Här i den norra delen av landet firar vi sista lördagen i augusti, stugsista. Efter denna helgen brukar jag inte sova över mer. Den ligger dock bara 20 minuters bilväg ifrån hemmet så det går fin, fint att åka dit över dagen.

Vi eldar brasa och därmed det "skräp" som man vill bli av med, grillar korv och bakar bröd (Läfsor). Gammal som ung deltar och har trevligt. Vi brukar grilla tillsammans med stuggrannen. Jag blir alltid lika förvånad över hur mörkt det blir och så snabbt det går. När man sedan ska gå hem efter stigen som sammanbinder våra tomter är det med livet som insats. Det finns gott om tuvor, grodor och stenar att snubbla över.

Idag har jag så besökt hjärtsviktsmottagningen på sjukhuset. Där mötter jag av en sjuksköterska av den äldre skaran. Hon var dock lugn och sansad så det var nog vad jag behövde. Hon gick igenom den information som var tänkt i förväg. Jag fick ställa mina frågor och sedan gjorde hon de kontroller som behövdes.

Min ena medicin ökas härmed i dos, men eftersom jag kände av att blodtrycket sänks av den tabletten tyckte hon att jag ska öka den till helften i några dagar och sedan i den rekomenderade dosen. Ny ökning kommer att ske om två veckor igen.

I de tester som gjordes skulle jag bland annat göra en skattning på en sticka över vilken livskvalite jag har just nu. Det blev svårt eftersom mitt psykiska mående sänker den oerhört. Jag beslutade mig för att berätta som det var och fick då skatta dels mitt fysiska välbefinnande och sedan mitt psykiska.

När jag berättade för henne imed några små korta ord att jag varit utsatt för övergrepp och att jag bearbetade dessa med hjälp av en psykolog kändes det som så många gånger tidigare. Hon lyssnade och sa att det var bra att jag hade god hjälp av teamet och sedan spann hon vidare i sitt hjärt tänk. Det skulle vara roligt att läsa vad hon skrev i journalen efter mitt besök.

Efter besöket känns hela jag lite lugnare, vilket känns skönt även om jag är besviken att det ska vara så svårt att lyssna och ta till sig för vårdpersonal... Jag fryser när jag tänker att jag ju faktiskt också är vårdpersonal. Hoppas verkligen inte att det finns patienter som kännt samma besvikelse över mig.

Så har jag då avklarat veckans första sjukhusbesök. Idag hos psykologen...

Innan jag satt mig i hennes stol kände jag mig helt tom, kvar i min "såpbubbla" orkar inte vara i verkligheten.

L undrar vad det är som är värst? Varför orkar du inte vara i nuet?

Jag krystar fram luddiga svar som inte riktigt liknar sanningen, den som värker värst.

Hon ser det, och pressar mig att berätta det värsta...

Det faktum att jag är jätte rädd för, om det skulle hända mig något. Hur blir det då för min fina flicka. Jag vill absolut inte att hon ska bo hos sin pappa...

Samtidigt vet jag att han hatar mina föräldrar och det är hos mina nära hon har sin trygghet.

Jag är så rädd!

Samtidigt är det så att jag nästan valde döden en period i mitt liv. Det valet är otänkbart nu. Samtidigt är det ju så att jag helt plötsligt har tappat en alternativ lösning på allt svårt.

Krångligt!!!

Jag lovar L att jag i första hand ska skriva ett brev och berätta för ex-et om min oro, min rädsla för detta svåra. Jag vet inte om jag kan ge honom det eller prata med honom. Men jag ska skriva...

Vidare pratar vi mycket om mitt sätt att leva vardagen. Det är fyllt av destruktiva beteenden. Varför?

Jag är väl inte den som tycker att jag är värd något bra. Jag unnar mig helt enkelt inte det.

Kanske-förhoppningsvis kan mitt beslut om att tacka ja till livstilsgrupp få mig att ändra på mig.

Avslutningsvis pratar vi om mitt "icke" sovande. Jag unnar mig inte heller att sova. Det är ett sätt av alla som skadar mig både fysiskt och framför allt psykiskt. Jag mår inte bra av att inte sova.

Min hemläxa blir att försöka komma i säng kl 23 och sova till 07 dvs 8 timmars sömn per natt. Jag får ett schema där jag ska rita in hur jag sover och om jag inte lyckas ska skriva varför det blev som det blev och när det fungerar bra. Vi har också bestämt att om jag inte har somnat kl 00, ska jag ta hjälp av insomnings tabletter. Första kvällen är i kväll och den lyckades jag inte så bra med som ni ser...

Idag känner jag ingenting...

Det känns som om jag sitter i en stor såpbubbla som svävar ovanför marken. När jag sätter ner fötterna på marken känns det inte.

Jag förstår om det låter skumt. Men jag har varit "här" förut också.

Det brukar vara ett tecken på när det helt enkelt blir förmycket...

Jag liksom stänger av hela mig som person.

På så sätt slipper jag vara i det som bara blir för jobbigt.

Just nu vet jag inte riktigt varför det är så här just nu. Men visst är det mycket som "surrar" i mitt huvud.

Dels min rädsla för framtiden, rent medicinskt. Sedan är det en helt del runt övergreppen som ligger och pyr...

Hej alla glada i sommarvärmen. Tänk vad fint väder gör med en som person. Det är helt underbart och allt annat känns som bortblåst...

Jag låter det få vara så ett tag.

Ha det, och njut!