Idag är jag "slut som artist". Jag känner mig riktigt bakis.

Kroppen värker som efter ett riktigt fall eller som träningsvärk i varenda muskel som finns i hela kroppen. Dessutom har jag besvärats av muskelkramp i hö fot och vadmuskel hela natten. Enda sätter att få det att släppa för en stund är att kliva upp ur sängen och sedan ta en promenad runt i huset. Foten krampar ibland i hålfoten och nästa stund känns det som om någon trycker fotsulan upp mot vadbenet, alltså åt fel håll. När det blir så är det jätte svårt att få det att "lossna". Jag kände tendens till det redan när jag var hos sjukgymnasten, men det blev inte på "riktigt" förrän jag vaknade i tv-soffan  vid midnatt. Somnade i den när jag hade tänkt titta en stund på tv. Vaknar sedan 3 timmar senare med kramp i foten.

Hur var det då att vara på jobbet igår och i jobbar kläderna?...

Morgonen var ett riktigt kaos.

Vaknade jätte tidigt och mådde rent lilla. Magen var helt på tok, vilken den lätt blir när jag oroar mig för saker. 

Kände mig riktigt stolt när jag kom ihåg koden, till omklädningsrummet.

Väl uppe på jobbet hamnade jag i fikarummet där alla intog sitt morgonfika. Närvarade sedan på ronden som var ovanligt snabb eftersom det var ovanligt lugnt.

Började sedan jobb med att komma ihåg inloggningar eller fixa nya koder till allt jag behöver komma in i. Min "jobbmail" kan man säga var ganska full 177 olästa brev... började beta av och kastade sådana mail som var inaktuella. På tordag får jag ägna lite tid till de som behövde lite mer engageman.

Hann också med en rundvandring på vår nya avdelning i byggnad 27, Qa22... jag tycker verkligen att det låter töntigt.

Nu fanns det möbler och textilier... stenhårda och väldigt opersonliga!!!

Känns riktigt trist och hur länge tycker vi att enfärgade oranga gardinkappor och fåtöljer är spännande på salen. När patienten har en vårdtid på veckor-månader...

Många fel och misstag finns det som sedan skall felanmälas när vi är på plats. Nu finns det pengar... Hade de lyssnat så hade man inte behövt göra så många fel. Vad händer tex med helt nya kylskåp som måste bytas pga att de inte har de funktioner vi måste ha. Köpa 2 eller 4, lätt att se vad som är det billigaste alternativet...

I morgon ska jag börja arbetsträna på jobbet. Jag har varit borta sedan midsommar på heltid. Måste erkänna att det känns riktigt pirrigt. Hoppas verkligen att det är några kändisar som jobbar...

Så var nu ännu en helg till ända. Jag har mest farit omkring och gjort saker hela tiden eftersom det fortsätter att krypa i hela kroppen. Jag törs inte stanna av och tänka.

Dagens program har bestått i att ha en lugn och skön morgon som blev förmiddag fort eftersom jag kom på att jag har inte ställt om någon klocka i hela huset.

Mitt på dagen var det så dax för simskole avslutning. Fika och sedan fritt badande för hela familjen... Jag fixar inte att visa mig naken i omklädningsrummet... Det får bli så att dottern får bada själv tillsammans med sina kusiner och min bror. Som tur är ifrågasätter hon aldrig varför inte jag badar. Hennes pappa hade lovat för en vecka sedan att han skulle bada med henne. Men eftersom det fortsätter att snöa måste han jobba och skotta snö.

Dagen avslutas med middag hos mina föräldrar. Jag och dottern åker dit direkt efter badet.

Jag berättar då för mamma att en släkting till oss har skickat iväg sin sambo till hans hemland. Hon är gravid och dryga 20 år. Men eftersom hennes sambo misshandlar henne går det inte längre. Hon har hjälp av flera instanser men att göra slut och bli av med honom är bara hon som kan göra.

Min mamma kontrar med att säga, men att hon inte har tagit sig iväg från honom tidigare....

Men det är ju precis så här det är. Hon är ju inte den första eller den sista som far illa i sitt hem och inte kan ta sig själv i första rummet.

Den som far illa blir ju hjärntvättade och alla löften om bättring får en att stanna kvar.

Jag sitter hela tiden med "varför tror du att jag blivit utnyttjad i alla år och av flera förövare" på tungan. Men kan inte få ljud på orden.

Jag önskar så att jag kunde säga det till henne och få en disskusion. Men jag kan inte, fegar ur utan att jag riktigt förstår varför jag blir så feg

Varför är det så svårt att någonsin ptata om mig själv med mamma. Hon vet inte mycket om mig och mitt liv. Men på något vis är hon ju också feg, eftersom hon aldrig undrar om någon eller något om mig.

I torsdags hos psykologen pratade vi en stund om de gånger jag låste in mig på toaletten på skolan. L undrade om det alltid var så att han hade gjort något före min flykt till toan.

Jo, så var det. Det slutade med att mamma kom och låste upp dörren och skickade hem mig. Jag gick sedan hem via ett besök på Tempo där jag köpte nya underkläder eftersom de jag hade på mig var alldeles blodiga... Dom kastade jag sedan i kyrkans soptunna på väg hem till "min gata".

När sedan mamma kom hem för dagen tolkade hon min smärta i underlivet som om jag hade urinvägsinfektion.  Jag hade det ganska ofta, men ingen reagerade på det. Jag fick medicin som jag fick kämpa i mig. Ville bara spy av den där slemmiga sörjan som smakade banan. Den påminde mig om "hans" sats som jag fick ta emot i munnen...

Inte ens nu när mamma vet att jag utsatts för sexuella övergrepp som barn ser hon något samband med händelserna på skolan.

.

Idag kryper ångesten inom min kropp på ett sådant där sätt att man bara inte kan vara stilla. Då blir jag farlig för mig själv.

Vi åker till sommarstugan där papppa och brodern redan är och skottar nedfarten med snö slunga. På vissa ställen är snön ca 115 cm.

Jag fixar en brasa i kaminen och sedan grillar vi korv där. Barnan äter så att de kommer ut genom öronen.

Efter det åker vi till stan och går på bio.

Jag och dottern har länge pratat om att vi ska se Prinsessan och grodan. En riktigt fin disney film med spänning, humor och bra musik. Min följeslagare på snart 7 år har svårt att sitta still när musiken ljudar ut ur högtalarna. Efteråt viskar hon i mitt öra. Mamma jag vill ha den där filmen...

Tyvärr kryper det så i min kropp att jag i perioder inte är med helt.

Vi åker seedan hem och tittar på tv en stund.

Lagom till earth hour kryper vi ner i sängen. Huset är helt nedsläckt. Vi har 16 st stearin ljus tända. Kan man somna mysigare...

Nu är det bara min kropp som inte sover och det får nog bli med hjälp av kemikalier. 

Nu har dett gott snart ett dygn sedan jag brottades med det svåra i livet just nu. Det är så läskigt att för sig själv erkänna att jag har varit med om så sjuka och brutala övergrepp. Hur kan man som man vara så sjuk och leva i ett normalt förhållande. Vad har han gjort med sina barn? Eller är det så att vi elever fick ta hand om hans behov för att han sedan skulle klara av vardagen???

Idag känns det i hela kroppen. Jag svävar någon stans mellan golv och tak och jag är verkligen halv. Skillnaden idag är att jag är halv på längden... Jag har ingen baksida...

Jag törs inte riktigt tänka på gårdagen.

Hade ritig ångestkryp i kroppen hela kvällen igår. Det började redan hemma hos min vän. Jag vet inte riktigt om hon inte vill se eller om det är så att hon inte ser... Men det känns som en bisak just nu. Jag kan inte förlita mig på henne. Jag måste stå på egna ben, även om de är skakiga och halva.

Dottern och jag plockade ihop alla prytlar och åkte hem efter middagen och lite kaffe.

Sedan var det jag och ensamheten... Försökte bara få tiden att gå och sedan tog jag både Imovane och Propavan så till sist klubbade jag av och somnade. Jag har dock drömt hela natten. Drömmar i samma tappning som gårdagen men försöker att inte tänka på dem heller.

Innan jag släckte och somnade tittade jag in på min blogg. Där fanns en kommentar från en okänd som jag kunde ta till mig och sprätta lite av ensamheten just för den stunden. Tack fina främling vi får helt enkelt kämpa vidare på linan.

Så var då denna dagen över.

Den började bra och slutade sedan i ett riktigt ångest stim.

Först besök hos frissan. Ny ljus hårfärg i vårens tecken. Känns lite konstigt när jag passerar en spegel. Oops vem var det? Men jag känner mig nöjd och har fått flera fina komplimanger.

Tack fina F, längtar redan efter att få ta plats i din stol och under dina magiska händer. 7 veckor kvar....

Efter detta ett inbokat besök hos chefen. Nu är det dax att börja planera arbetsträning. Jag känner inte för det riktigt nu. Men energin kanske kommer om jag kommer igång och får vara i "verkligheten". Det som känns skönt är att jag vet att jag är efterlängtad och att jag längtar efter mina arbetskamrater. 3 timmar två dagar i veckan, så får det bli.

Sedan... psykologen och EMDR med fokus på övergrepp i skolan under mellanstadiet.  Jag startar där det startade. En brutal man som skadat mig både fysiskt och psykiskt. Under EMDR prosessen startar jag på en hyvelbänk som jag sitter fast i. Lämnar stället och händelsen snabbt för att sedan i min ensamhet fly från allt och alla. Det hela avslutas med att jag ligger i min säng och bara vill dö. Hör hur huset fylls av övriga familjemedlemmar, men orkar själv inget annat än att fly ut genom fönstret och att bara slocknat....

Min psykolog försöker få mig vidare men jag blir tät i mina luftrör och måste bryta för att ta hand om min astma.

Efter det sitter vi kvar en stund. Jag har under hela tiden vi höll på kännt mig halv. Avkapad i midjehöjd... vill inte ha kontakt med den nedre halvan....

Igår var jag med om en riktigt otäck händelse.
Jag var på skolan med min dotter som var kallad till skolsköterskan för inskrivning i skolhälsovården.

Hon hade tid precis på lunchen så fröken och jag beslutade att jag skulle följa med henne och äta efter det att vi var klara hos skolsyster.
När vi kom in i matsalen var det ganska lugnt och stillsamt. Mat tanterna visste att vi skulle komma och bjöd mig på lunch också.

När vi sedan är på väg att sätta oss vid ett ledigt bord tittar jag ut över matsalen.

Där vid ett bord sitter det 4 stycken lärare. Den ene är kollega med min förövare som själv är pensionär.

Som av en svallvåg byts han ut och det jag ser är min förövare som sitter där med ett hånflin på sina läppar och nonchalant nickar med en hälsning... fy vilken smäll... jag ville bara ut därifrån, men var ju där med dottern så jag fick bara tvinga mig att sitta kvar.

Följer henne tillbaka till skolan och åker sedan själv in till stan för dagens sjukgymnastträff.
När jag sedan kom till sjukgymnasten berättade jag om händelsen. Jag kände spänningar i hela kroppen som vi pratade om.
Hon undrade om jag kunde tänka mig att tillåta och hålla kvar spänningarna ett tag. Hon menade på att ibland är det så lätt att tänka att man måste slappna av och vara avspänd. Men att det i säg är ett sätt att "bruka" våld på sig själv. Det kanske är så att just här och nu är spändheten precis vad som behövs.

En sådan här gång är spänningen som får en att känna att man håller ihop och klarar av situationen kan vara till godo.

Jag har aldrig tänkt på det så. Men när hon säger det så känner jag genast igen mig i de stunder när jag är hos psykologen.

Jag sitter ofta med korslagda armar över mitt centrum. Jag tycker då att det känns som om jag håller ihop mig när det känns som om jag håller på att gå sönder....
Har jag en jacka/kofta med fickor sitter jag med knutna nävar i fickorna.
Klart intressant tycker jag....

Vi jobbar sedan mycket med att tydlig göra mina fötter och min rygg. Inser att varenda liten muskel i ryggen skriker av smärta.
Idag känner jag fortsatt smärta i ryggen, men den och fötterna är mera tydliga.

Försöker prepparera mig för morgondagens träff med psykologen. Ska jag då våga bita i det sura äpplet och starta min bearbetning med det hemska som jag knappt vågar se på....