Sliter, river, drar...

Det gör ont och skaver

Jag går sönder...

Du skrämmer mig så

Du har mig i ett järngrepp

Bara en dag

Eller två

Varför håller du så hårt?

Varför är det såhär?

Varför finns alla frågor, utan svar?

Herr Ångest och jag

Omslingrande

Skamlig, skadlig

Smärtsamt och panikskapande

Jag vill inte ha det så här...

Jag fick en fin dikt idag hos min psykolog.

Tänker på min älskade "snälla" farbror som lämnat ett stort tomrum....

Det finns ett tomrum i världen nu.

Där han fanns finns nu ingenting.

En kärna olik alla andra, av minnen,

hopp, kunskap och tillgivenhet,

som en gång bodde på den här jorden, är borta.

Kvar finns bara ett gapande hål.

Ett perspektiv på den här världen,

som en gång rörde sig i den här världen,

har suddats ut.

Bara ett tomrum finns kvar.

Nu finns ingen som ser precis det han såg,

vet det han visste, minnas det han mindes,

älskar det han älskade.

En människa, en oersättlig människa, är borta.

Aldrig mer kommer någon att se på världen riktigt som han gjorde.

Aldrig mer kommer någon att vara i världen som han var.

Frågor som jag har kommer aldrig att få något svar.

Världen är tommare.

Min vän är borta.

Kvar finns bara ett hål, ett tomrum,

ett vakuum som aldrig kommer att fyllas.

Om

jag klär av mig skalet

visar mig naken

visar mina känslor

min sårbarhet

Om

jag vågar berätta

vågar beskriva

min maktlöshet

min sorg

Om

jag gör det

vågar du då lyssna

vågar du ta emot

Om

vågar du

tar du emot

Vågar du finnas där för mig?

Ännu en mardröm...

Ännu en natt

en hopplöst lång kamp

Denna gång en skog,

mörk och svart

Bakom träden

står någon och väntar

Helt plötsligt

kommer han fram

Jakten börjar och blir lång

Jag ramlar

han kommer efter mig

Han låser armar och ben

Tränger in i mig

i alla mina hål

Rädslan och smärtan

gör att hålen blir fler

Jag skriker

ut min smärta

Det fasansfulla inträffar

Skriket är ljudlöst

Det låter ingenting!

Plötsligt vaknar jag

Jag skriker fortfarande

Men, inte nu heller låter det något

Snälla hjälp,

se och hör mig...

Ut ur skuggan

Ge mig lust

att slita loss mina bojor

att sträcka på min rygg

att orka med

Ge mig kraft

att resa mig ur askan

att kliva fram

att stå emot

Ge mig mod

att lugna mitt inre

att stilla min oro

att hitta min illska

Var med mig

Var mitt stöd

i dagar och nätter...

Säg att jag gör rätt

hjälp mig hitta hem

Varför är det så tungt just nu?

Vart tog all den där energin vägen??

Den lilla lilla flickan vill bara sova och vara ifred

Hon är rädd och ledsen

Hon drömmer mardrömmar om nätterna

Kroppen minns en massa smärta

Hon känner dofter och ibland även smak

Hjälp, det känns så svårt

Måste det vara så här?

Varför mig?

Livet är så orättvist!

Du såg bara ytan av mitt hav,

du såg havets krusning

dess blanka spegel dess lugna yta

Kanske såg du havet i uppror,

hörde bränningarna mot reven

havets rytande i stormen

Men du såg bara ytan av mitt hav

Kanske såg du solljuset

som glittrade i vattnet

Men du anade aldrig de mäktigt sugande

undervattens strömmarna

Du nådde aldrig under ytan av mitt hav

och aldrig kunde du ana

hur mycket ett hav, kan dölja

Detta är ett av det enda som finns skrivet av mig i mina tonår.

Vad är det man kan ana under ytan på mitt hav?

För mig är det tydligt... alla övergrepp som höll på att kosta mig livet och definitivt tog all livsglädje ifrån mig.

Men efter att ha skrivit dikten och lämnat in den i skolan, fick jag höjda betyg i alla fall.

Gråt min lilla flicka, gråt

gråt bort all sorg, smärta och äckel

Även du måste få gråta miljontals tårar

Du har blivit bestulen, ditt liv

Du måste få gråta färdigt

ditt livs största sorg

Först då

kan det börja växa

ett nytt liv

som ingen kan ta ifrån dig mer