Så har då lilla "moster" slutat sina dagar på jorden.

Känns konstigt, förstår det inte riktigt, samtidig som jag ska vara den som förklarar och försvarar det som har hänt..

Men nu, kan jag lägga bort mitt dåliga samvete mot henne.

Nu kan jag inte göra mera...

Jag behöver inte slitas mellan måsten och vad jag borde eller ej.

Nu är det som det är, oavsett vad jag gör eller ej...

Jag har tänkt en hel del på tröst, de senaste dagarna...

Minns inte att jag någonsin har fått det på riktigt. Visst har jag ibland fått en kram och en klapp på kinden. Men att få ligga i mammas famn och gråta och samtidigt få tröst, det har jag nog aldrig gjort.

Jag vet att jag tidigare i min terapi har pratat om detta, eller jag  har fått sätta ord på min längtan efter tröst. Men den kom aldrig i alla fall.

Detta tror jag är en av orsakerna/anledningarna till att det kändes så skönt att få vara nära dig (min psykolog L) och till och med få luta mig mot din axel när jag var så ledsen och rädd.

A-K (min första terapeut) frågade en gång när vi berörde ämnet hos henne, om hon kunde få vara den som gav tröst och jag minns att jag sa att hon fick det.

Men hon var inte den där varma som kunde gå så långt som till att vara så nära. Det blev en stor kram när vi avslutade eller en klapp på armen under mitt besök... så min längtan bara växte och gjorde ännu mera ont.

Nu vet jag att du (L) kan och vågar och kanske är det därför jag också vågar lite mer än jag gjort tidigare.

Jag vet att jag inte längre står så ensam och övergiven, som jag så ofta känner mig.