Måste man gå ut bara för att solen skiner?

Jag orkar inte!

Jag behöver verkligen vila idag. Efter en helg som grumlat runt...

Min fina extra flicka har nu äntligen lyckas bryta det destruktiva förhållande hon levt i så länge.

Detta har förståss satt sprätt på "galningens" känslor mer än vanligt. Därför har hon och modern som hon nu bor hos varit hos mig. Ingen törs vara där hemma med risk för att han ska dyka upp och hämnas...

Riktigt läskigt vad en människa kan få styra och ställa med alla runt omkring.

Nu hotar han med att han ska göra något som senare skall få henne att sitta och dunka huvudet i väggen. Vi är alla så rädda att han skall skada den lilla baby som skall komma till liv senare i sommar. Han är inte att leka med...

Usch, hur tänker män egentligen???

Igår var en granne in och vi pratade en stund.

Hon berättade att en gemensam bekant till oss, drabbats av ett återfall av sin cancer. Jag visste redan om det och tycker självklart att det är hemskt. Men trots allt kan jag inte riktigt känna sådan sympati som min granne gör.

Hon försökte på något sätt få till det att jag borde väl rycka upp mig och gå vidare. Tänk på LB...!

Jo, visst men varken hon eller jag blir friskare för det.

Att få cancer är självklart tufft.

Men vem kan avgöra att som för mig vara utsatt av upprepade våldtäkter sedan barnaåren, andra övergrepp i mass och terror från släktingar som man hela tiden har runt omkring sig skulle vara mindre hemskt.

Jag drömmer mardrömmar ständigt om det som har hänt.

Jag  har ångest som skulle kunna få mig att utföra nästan vad som helst när det är som värst.

Jag sover aldrig en hel natt.

Jag har fysiska skador i underlivet som jag får leva med i resten av mitt liv, med allt vad det innebär.

Det finns ingen riktig bot för mig. Visst jag är övertygad om att det ska bli bättre och att allt ont ska göra mindre ont men det kommer ändå alltid att finnas där.

Hon med cancer får tuffa behandlingar och blir antingen helt botad eller också dör hon. Det har jag också nästan varit påväg att göra, flera gånger pga mitt eget självhat och suicidtankar/drömmar...

Vem kan avgöra och ta ansvar för vad som är värst?

Varför tar man ens upp frågan?

Mig gjorde det bara illa ännu en gång i alla fall. Inte blev hon med cancer lyckligare av det heller...

Livet är inte lätt.

Men jag tror att man ska akta sig riktigt noga för att ta ställning till vad som är bättre eller sämmre. Det känns väldigt onödigt att såra någon i onödan...

Idag är jag bara riktigt ledsen och känner mig mer rutten och värdelös än vanligt...

 Igår var det så dax för ännu ett möte med mina behandlare, min chef och min handläggare på försäkringskassan.

Jag vet inte om jag blev så klok. Men klar är då att tillbaka till jobb går inte som det är just nu. Det tror jag alla berörda var överrens om. Jag försöökte beskriva hur det kändes att vara i kaoset som råder på jobbet. Chefen förklarade det lite och sedan flikade L in att är det så att alla tycker att det är jobbigt och kaosartat så upplever jag att det är ännu värre pga all annan stress som jag brottas med. Det verkade alla förstå. Hon flikade också in att hon vet att jag behöver ha någonstans att "gömma" mig i för en stund och samla ihop mig och att det utrymmet har jag ännu inte hittat, vilket jag bör ägna lite tid till att göra.

Slut kontentan är att jag fortsätter arbetsträna som tidigare. Men att jag ska försöka bryta och gå därifrån om det är så att jag inte mår bra av att vara där. Vidare ska vi fundera på upplägget... jag behöver ha någon att "gå dubbelt" med. Ska jag byta dagar osv.

Idag känner jag mig taggig och på dåligt humör. Livet känns riktigt pyton...

Inte blir det bättre av att grannen jagar mig och ska ha hjälp med än det ena, än det andra...

GRRRRRRRRRRRR

Jag måste bara skriva några rader och visa de bilder jag tagit på min sparris i helgen. Tänk de växer nästan 20 cm från fredag till idag söndag, titta ska ni få se. Snacka om växtkraft...

Söndag ca 20 cm

Lördag ca 10 cm

Tänk vad ett vår rägn är närande för våra grödor...

Igår eftermiddag tittade jag om någon sparris i landet hade tittat fram. Men så var inte fallet.

I natt kom ett riktigt skyfall och sedan kan det små skurar under kvällen igår och se vad finns i landet idag om inte en rejäl sparrisknopp på 5 cm.

Längtar till nästa helg då vi kan avnjuta de första knopparna. MUMS!

Så har ännu en vecka gått. Jag har inte orkat skriva något här. Det har verkligen varit en tuff vecka. Jag fortsätter att arbetsträna på mitt jobb. "Vi" har flyttat till nya nybyggda lokaler. Jätte fina, med det det har ställt till det rejält för den otrygga människan som går i mina skor. Det känns helt som om jag hhar tappat mina rötter. Dessutom är resten av personalen också förvirrad och osäkra. Det spär på mig tror jag...

Jag brottas också med oro inför ett nytt möte med försäkringskassan och min chef. Jag vill ju vara på jobbet, men det "bränner" just nu mer än det ger mig. Jag och min psykolog pratade igår om att jag kanske bara ska vara där en dag/ vecka ett tag i väntan på att den övriga personalen ska bli varma i sina kläder...

Måndag är dagen D när vi ska fatta ett beslut om hur min sommar ska se ut.

Min psykolog frågade mig igår. Tror du att jag eller K (doktorn) tycker att du ska börja jobba nu?

Nej, det tror jag inte. Men jag vill ju hålla fasaden uppe och få alla att tro att det går jätte bra... Jag är så rädd att släppa fasaden och alla ska se igenom mig...

Tänk nu har en massa dagar sprungit iväg. En barnfri helg och några vanliga vardagar. Det känns riktigt skönt.

Förra veckans besök hos psykologen mynnade i att vi bestämde att vi skulle ta paus från alla övergrepp. Det hade nu blivit klart för henne att vi måste jobba med det ensamma lilla barnet inom mig. För att kunna komma vidare kan vi inte hoppa över detta. Vi måste ta tag i det och dessutom blir det mer och mer tydligt för henne att detta har lämnat många blödande sår inom mig som vi måste plåstra om.

När hon tog upp det kände jag att saker ramlade lite på plats. Det känns sönt att veta att hon inte ger upp utan verkligen vill hjälpa mig.

Idag har jag tagit hand om mig själv. Behöver lite sinnesro... Fört rotade jag runt i rabatten och ränsade bort alla döda rester från mina växter. Rensade bort döda blad och tänk vad fint det blir. Till min stora glädje är att fullt av blåsippsblommor. Dom verkar verkligen trivas trots att de inte borde göra det här uppe i norr.

Så var då den första dagen avklarad på den nya arbetsplatsen...

Jag måste säga att det var länge sedan jag kände mig så vilsen och bortkommen. Det känns som om jag har bytt arbete.

En tröst i detta är att vi alla känner lika.

Jag försökte ligga lågt.

Har försökt hitta och undersöka alla rum och inredning.

Inte ens telefonen låter som den ska. Har inte tordats närma mig någon patientsal. Ska på utbildning runt den tekninken i morgon eftermiddag.

Efter mina timmar där passar jag på att lufta mig en aning innan det blir dax för att gå till sjukgymnasten.

Det känns som om jag har varit därifrån jätte länge. Inte länge-dåligt utan länge-bra.

Jag har mått ganska bra även om nätterna har varit stökiga. Det känns som om jag lyckades lämna allt det där jobbiga hemma innan jag åkte iväg.

Väl hos B, fortsatte vi att jobba med min verktygslåda. Vi fortsätter att jobba med övningar som bygger på takt och rytm och att hålla sinnena med i samspel...

När jag  går därifrån känns det lugnt och skönt. Den där otryggheten från jobbet är borta.

Nu många timmar senare känns det fortfarande lugnt.

Håller mina tummar att det fortsåtter så hela natten. Behöver lite skärpa inför dagens övningar.