Vi var båda som slagna hjälptar igår kväll. Det blev en ovanligt tidig fredagkväll och det kändes så himla skönt.

Jag somnade snabbt och bra, men sedan vaknar jag efter några timmar och då är det bara totalkaos.

Det känns som om hans hände smeker mig på ryggen. Jag ser hans nöjda ansikte, samtidigt som handen glider på min rygg. Efter sn stund känns det som om jag har slajm som rinner över mig och nedåt. Jag känner mig så äcklig av detta att jag bara måste ställa mig i duschen, trots att klockan är 02.17

Det blir inte så mycket mer sovande den natten. Har bilder som flaschar och massor med känslor som rinner över mig.

Hemma efter den jobbigaste dagen på länge.

Det gick nästan så som jag tänkte mig. Dottern tjatar i 1,5 timme om när hon ska byta om och när vi ska åka. Jag lessnar så vi åker till mor och far 15 minuter före utsatt tid. Dom är redo så vi åker iväg. Detta resulterar i att vi kommer först, men det känns skönt. Min faster önskade att jag skulle ta med kameran och fota kistan. Vi tar emot de första gästerna och pratar en stund med prästen som välkomnar Maria och berättar för henne om vad som kommer att hända. Jätterar kvinna som verkligen stod med fötterna på jorden. Ett, tu tre kommer förövar farbrodern med fru in. Han kommer raka spåret emot mig, tar mig på axlarna och kramar mig innan jag ens hinner tänka. Blir sedan omfamnad av hans fru, där håller jag kvar mig en stund för att känna att jag återfått ballansen... 

Jag tog sedan på mig, foto uppgiften.Ta någon med dig in till kyrksalen. Nej, jag fixar detta själv... så gick jag in.

Räknade stolarna som bara var 6 st. Eftersom vi var 8 så blir det helt perfekt med mor, far, faster och förövar farbrodern på en rad och sedan vi 6 på raden bakom.

Jag tar några bilder, lägger handen på kistan och står tyst en stund med några stilla  tankar och går sedan ut till de andra. Jag går med raska steg till mamma och faster som sitter på en bänk och pratar.

Där säger jag att det är bara 6 stolar per rad. Jag tycker att bröderna sitter tillsammans med er och sedan sitter vi med barnen på raden bakom. Det blir så, jag sätter mig närmast väggen så det finns ingen bakom mig.

Akten är jätte fin men frukansvärt sorglig. Brorsan och jag gråter i kapp och ett tu tre gråter båda våra barn (6 år) i kapp. När vi sedan går fram till kistan vill inte den ledsna sonen följa med, så han sitter kvar på sin plats. De andra två barnen lägger stolta sin teckning på kistan. Fastern läser en dikt och vi tar avsked med en vacker ros och några stilla ord.

Minnesstunden sedan i församlingsgården känns mer avslappnad. Gott fika, barnen börjar leka och sedan vackra ord i form av minnesblad som prästen läser upp.

Därefter tar förövar farbrodern över, ordet. Han börjar med att säga att han vill starta med en vacker dikt som min brors dotter (jag) har hittat. Jag hade delat med mig av dikten som jag fick hos min psykolog i tisdags. Han läste den vackert vi var många som brast i gråt, men den kändes så rätt. Sedan berättar han om första och enda gången han fick följa med sina bröder ut och fiska. En tur som höll på att sluta med förskräckelse, sedan dess är han en landkrabba.

Förödar farbrodern åker iväg lite före oss. De kommer till vårat bord för att säga hej då. Denna gången tar han mig bara på den ena axeln och tackar för idag, medans hans fru kramar oss alla innan hon går ut.

Efter det att han har åkt släpper min spänning inom mig.

Nu är den här dagen över, huvudet spränger och jag känner mig helt slut. Dock när jag tänker tillbaka känns det som om jag har varit med hela dagen. Har inte känt av Johans begravning alls. Det känns helt rätt!

Jag överlevde hans (förövaren´s) kram och händer...

Så är det då dax för begravning.

Jag känner mig, lite laddad. Har försökt förbereda mig så gott det går. Men tycker att det känns riktigt obehagligt att behöva möta förövaren där. Jag är riktigt rädd att han ska ta på mig.

Hur hälsar man på en nära släkting som man inte ens vill vistas i samma rum som??? Måste vi sitta brevid varandra eller kan jag sitta bakom honom??

Ja, frågorna är många och svaren få. Men jag försöker tänka att det löser sig.

I kväll när allt är över hoppas jag att det kommer att kännas bra.

Nu verkar stormen ge vika och kylan nyper i kinderna i stället.

Vi har skottat och skottat och skottat igen. Det är sådana här dagar som man verkligen ångrar att man bor i hus med denna kolossala tomt.

Idag har jag bara blundat och varit till storstan på nöjestripp med bästa vännen.

Vi lyckades till och med förstöra pengar på kläder till barnen. Halva reapriset kan man ju inte bara blunda för.

Jag fick en fin dikt idag hos min psykolog.

Tänker på min älskade "snälla" farbror som lämnat ett stort tomrum....

Det finns ett tomrum i världen nu.

Där han fanns finns nu ingenting.

En kärna olik alla andra, av minnen,

hopp, kunskap och tillgivenhet,

som en gång bodde på den här jorden, är borta.

Kvar finns bara ett gapande hål.

Ett perspektiv på den här världen,

som en gång rörde sig i den här världen,

har suddats ut.

Bara ett tomrum finns kvar.

Nu finns ingen som ser precis det han såg,

vet det han visste, minnas det han mindes,

älskar det han älskade.

En människa, en oersättlig människa, är borta.

Aldrig mer kommer någon att se på världen riktigt som han gjorde.

Aldrig mer kommer någon att vara i världen som han var.

Frågor som jag har kommer aldrig att få något svar.

Världen är tommare.

Min vän är borta.

Kvar finns bara ett hål, ett tomrum,

ett vakuum som aldrig kommer att fyllas.

Allt fortsätter att vara lika jobbigt och tungt.

Hade jag inte min underbara dotter fanns det inget att leva för. Samtidigt vet jag att det finns fler som skulle påverkas om jag inte satt här. Men varför visar man så sällan att man tycker om varandra som vänner. Det bara "lunkar" på...

Gammal kärlek rostar aldrig, säger man ju. Men ibland skulle den må bra av lite smörjning, tror jag.

Nu ska jag i alla fall åka och titta till min älskade "lilla" faster. Hon behöver också en massa kärlek och förhoppningsvis kan jag stå för den idag.

Idag känner jag mig sådär äcklig och ofräsch som jag gjorde direkt efter övergrepps situationer i ungdomsåren.

Inte så att jag varit med om dom situationerna nu, utan nu är det helt naturliga orsaker. Jag har nämligen mensvecka i veckan.

Ni fattar säkert inte, hur svårt det är för mig att skriva ner dessa rader. Det är dessutom ännu svårare att säga det med ord. Trots att vi vuxna kvinnor menstrerar varje månad och därmed är helt naturligt.

Mig äcklar det...

Smärtan "föder" flashbacks och en massa minnen av olika övergrepp där smärtan har varit de som gjort traumat, så jobbigt.

Sedan "kletet" av det blod tillblandade sekret som kommer ut. Jag får panik av att vara kletig...

Måste verkligen tvinga mig med filtallrikar som ska diskas och att äta något sådant skulle bara vara omöjligt.

Jag avstår att smörja in mig med bodylotion, för att jag står inte ut med kletet eller beröringen, trots att det är min egen hand.

En dröm, vore om man fick slippa dessa veckor. Jag blir alltid lycklig när det hoppar över en månad. Vet med säkerhet att hoppet inte beror på att jag är gravid, därför kan jag glädjas...

Men just nu är det allt annat än glädje.