Idag har vi ätit middag hos mor och far. Där berättar mamma att i natt hade farmors yngsta syster somnat in.

Visserligen en gammal tant, men har alltid varit full av liv. Hennes son hade berättat att hon blivit jätte arg när hon fick höra att farbror H hade dött. Det känns riktigt pyrt med två stycken släktingar samma vecka...

Vi har också bestämt att jag ska prata med min faster om hur vi ska göra med våra barn. Antingen är alla tre med eller också ingen. Det tycker jag känns bra. Jag ska se om jag kanske kan svänga förbi henne på torsdag innan jag träffar min psykolog. Känns bättre att prata med henne där hemma än att ringa.

Nu känns det skönt att den här dagen snart är slut. Känner mig både trött och trasig, samtidigt som det bara kryper inom mig.

Den där is kalla klumpen, skaver något oerhört. Den är snart så stor att den inte ryms. Vad händer då???

Jag hatar uppehåll i min bearbetning...

Idag är en dag fylld av sorg...

För många år sedan förlorade jag två små sötingar. Jag fick nämligen missfall i graviditetsvecka 20. Dessutom var det så att deras far kämpade mot en cancersjukdom som inte gick att bota. Han dog sedan i Juni.

I natt vaknade jag och var som förflyttad till sängen på sjukhuset där allt hände. Jag vaknade av smärtan från mitt underliv. Jag kände den där varma kletiga klumpen som låg mellan mina ben.

Jag måste nog ta tag i detta också när det gäller mitt bearbetande av min tunga ryggsäck. Jag kan inte ha det såhär så fort jag kommer till trettondagsafton i agendan.

Av en händelse, vet inte om hon själv tänkte på det, så ringde min fd svärmor till oss idag för att höra hur vi hade det. Vi har inte pratat med varandra på riktigt länge, men varje gång är det som om vi sågs igår. Tänk att med vissa människor är det bara så och med andra är det svårt som bara den, att få igång ett samtal.

Jag saknar henne verkligen. Önskar så att hon fanns nära mig.