Ångesten har tagit sitt grepp om mig i natt.

Redan på kväll kom den som en slöja och kastade sig över mig.

Jag stutsade upp och ner i och ur min fåtölj och mitt tv tittande. Till sist tar jag en stesolid tablett och inväntade lite lugn av den. Sedan kryper jag ner i min säng och lyckades somna, trots at klockan bara visade 23.00

Så sover jag fram till nu.

Vaknar av att jag ser "hans" ansikte i en projektion över mig. Han hånskrattar åt mig. Skrattet rullar ut över mig, som en slöja, Till sist täcker den hela min kropp och då dras den åt.

Jag får inte luft, jag kvävs. Hjärtat slår så hårt och fort att det känns som om bröstkorgen skall spricka.

Samtidigt försöker jag klara mig genom att krympa, ta minder plats och få luft.

Men det går inte, slöjan krymper i samma takt och blir bara tjockare, och tjockars...

Hjälp, är så ensammen och rädd...

Sitter och känner mig riktigt nöjd över dagen som har passerat.

Idag skulle jag delta i utbildning i avanserad hjärtlungräddning på barn. Jag har varit kallad flera gånger men då har chefen kallat tillbaka mig pga kaos på jobbet. Idag var det en ledig dag så det innebar ju att jag blev tvungen att gå dit.

Hela helgen går jag med en klump som växer i magen av stress och rädsla inför måndagens händelser. 

Jag har varit med en gång tidigare, då stod vi på alla fyra på golvet och tränade på en docka var i minst en timme. Minns inget från den gången annat är den re traumatisering som det innebar för mig. Ringde övergrepps-teamet direkt och fick komma till min samtals kontakt, på en gång.

Innerst inne vet jag att det inte kommer att bli så igen, men jag kan inte släppa tanken. Försöker förbereda mig genom att tala om för mig själv att om jag känner obehag, då kan jag bara lämna lokalen...

Hela sö kväll/natt och morgon springer jag på toaletten. Mina tarmar reagerar alltid på stress.

På morgon blirjag den där robboten som inget känner eller visar. Jag skjutsar dottern till skolan och åker sedan vidare till stan själv. Hinner knappt från bilen till en toalett men sedan när jag väl är på plats lugnar den sig.

Vi är tysta och matas med information från instruktörerna. Därefter får vi träna en lite en stund, därefter tar den riktiga övningen vid.

Vi kallas till et rum där vi finner en livlös baby ca 2 månader gammal. Det är två doktorer, tre  sjuksköterskor och en barnsköterska med i gruppen. Vi finner snabbt våra platser, doktorerna blir de som ordinerar och slipper delta aktivt. Jag och en kollega blir de som försöker hitta en venväg, men misslyckas.

Läkaren hjälper oss då med att sätta en nål i underbenet på babyn. Jag tar ett blodsocker samtidigt som en ssk och en bsk sköter hjärtlungräddningen. Den ena sjuksköterskan startar med att ge vätskebolus. Jag finner ett lågt blodsocker varför vi sedan får byta vätskan mot glucos. Jag blir den som kopplar vätskor och drar upp läkemedeloch min kollega ger det som ordineras.

Vi funkar som ett team!!!

Komunikationen är jätte bra allt blir nästan perfekt, trots att ingen varit där tidigare och tränat på detta sättet.

Efter att ha sprutat in en massa glucos vaknar babyn till och börjar hosta... Vi lyckades återuppliva barnet och kunde stolta lämna rummet.

Efter detta fick vi se allt på film, övningen videofilmades...

Vi fick jätte bra återkoppling från instruktörerna. Alla var så förundrade över att vår kommunikation varit så bra.

Efter detta fick vi ett nästan likadant fall men då en 10 åring som man hittat utanför akuten på backen.

Vi bytte uppgifter från förra fallet.

Även denna gången blev det bra, men inte lika bra som det första fallet. Mycket berodde nog på att denna dockan inte var lika avanserad som den första och det var därför svårt att tolka de insatser vi gjorde.

När vi sedan slutligen satt ner och reflekterade över dagens händelser och i en runda skulle säga två bra saker som var och en tyckte att man gjort, blev det lite jobbigt.

När det blev min tur började jag med attt säga att jag tyckte att  jag varit jätte duktig som över huvud taget, tagit mig dit och sedan att jag tyckte att jag kommunicerat så bra när jag var den som kopplade och drog upp alla mediciner och vätskor som läkarna ordinerade.

När jag sedan tystnade kröp det fram att i stort sett alla varit jätte stressade över dagen och känt efter flera extra gånger om de inte kunde vara lite sjuka och därmed ha skäl att vara hemma.

Min överläkare från mitt jobb berättade att hon hela kvällen diskuterat doser och preparat som hon skulle ordinera med sin man, som är narkosläkare... då blev vi tvugna att släppa ut skrattet....

Med andra ord blev det en toppendag!, jag hoppas detta minnet kan trycka bort mitt gamla jobbiga.