Så är det natt igen.

Kroppen skriker efter sängen. Den är helt slut av dagens slit.

Så fort jag närmar mig min slaf får jag hjärtklappning coh kallsvettas. Ångest spöket kommer rytande och invaderar min själ.

Jag törs inte sova i sängen i natt...

Jag är så rädd för mina drömmar och minnen som hoppar fram på nätterna.

Önskar så att det fanns någon som höll om och tröstade...

Har det fotfarande jobbigt. Kämpar dygnets varendaste minut med kampen om att låta bli att skada mig själv. Känner mig som en äcklig amöba. Inser dock att folk runt omkring mig har en annan syn på mig. I natt har mardrömmarna åter igen jagat mig.

*Mardröms varning, övergreppsminnen*

Jag är ute i en mörk skog känner hur en gestalt jagar mig. Jag försöker fly, men oavsettt åt vilket håll jag springer är han i haserna på mig.

Träden dryper av något vitt och slemmigt (ni förstår nog vad).

Min nakna kropp blir alldeles inkletad...

Han får till sist fast mig, då är jag så trött och rädd att jag kan inte annat än ligga stilla och kvida. Rädslan förfryser mig till is.

Han försöker samla ihop sperma från min kropp. Han har en plastpåse som han samlar det i. När han är klar med sin insamling tränger han in i min kropp i de öppningar som finns.

När han fått det han vill reser han på sig, tar sin påse i handen och försvinner...

Kvar ligger "lilla" jag och vet inte ens var jag är. Känner mig alldeles vilsen, liten och rädd.

Nu när jag är vaken, smärtar hela min kropp. Det känns som om jag ska gå sönder.

Känner mig fortfarande liten och rädd...

Det är sådana minnen som får mig att känna mig äcklig och en som inte har rätt att vara  den jag vill vara. Det är minnen som detta som triggar mina skam känslor. Skulden har jag besegrat. Jag vet och förstår att det inte var mitt fel. Jag var bara ett barn och kunde omöjligt göra något som satte stopp för den tortyr och skräck jag utsatts för.

Men hur ska jag besegra min rädsla och skam. Den kan jag inte besegra...

Jag hoppas dock innerst inne att jag någon dag också ska komma dit. Som tur är har jag god träning i att vara oerhört envis, jag ger inte upp! Hoppas bara att omgivningen också står ut i min kamp. Jag  klarar den inte ensam och det gör mig rädd. Det finns inte så många som kan ledsaga mig och vara mig nära i min kamp.

Ensam

Ingen annan går där jag går

Ingen annan tarmpar i mina spår

Ensam trots folk runt omkring

Tomma ord betyder ingenting

Ingen annan känner mina sår...

Mitt Hav

Du såg bara ytan av mitt hav,

du såg havets krusning

dess blanka spegel, dess lugna yta

Kanske såg du havet i uppror,

hörde bränningarna mot reven

havets rytande storm

Jag kommer aldrig att förstå

Men du såg bara ytan av mitt hav

Kanske såg du solljuset som glittrade

i vattnet, men du anade aldrig

de mäktiga sugande undervattens strömmarna

Du nådde aldrig under ytan av mitt hav

och aldrig kunde du ana hur mycket

ett hav kan dölja.

Gråter och lyssnar på musik. Det gör så himla ont!!!!!!!!!!!

Idag har det varit ett rent H-Vete...
Jag är jätte liten och rädd. Gråten sitter fortfarande som en stor klump i halsen, men av och till kommer tårarna i strida strömmar utför kinderna.

Jag känner mig helt slut. Orkar inte vara duktig idag vill bara Dööööööööööööööööö
Samtidigt vet jag att det är ingen utväg. Jag kommer inte att välja det heller, men det känns bara så just nu.
Saknar mina självskade redskap, så till den milda grad.
Sitter med isbitar i mina händer tills dom helt försvunnit av smärtan som kylan framkallar... Allt för att hålla emot ångesten i den mån jag klarar av det. Frosten håller den lite stilla och jag hindrar den till utbrott fullt ut.

Det är så läskigt att inte ta till det som är vant och tryckt. Även om jag vet hur farligt och destruktivt det är. Ett moment 22 som inga riktigt förstår sig på.
Tur att jag har er som orkar se och förstå.

Som om kriget inom mig inte räcker...

Idag har jag också fått brev från försäkringskassan. Genast när jag slet upp brevet förstod jag att jag en gång blev lurad och nu står ord mot ord. Jag kommer bara att få finna mig i systemet och det känns verkligen inte kul. Men lagar och förordningar är att följas...

Det hela går ut på att jag inte har rätt till sjukpenning eftersom jag förra året också var sjukskriven. Nu vet jag inte vilken fot jag ska stå på längre. Tårarna rinner bara jag ser kuvertet på bordet. Detta gör mig inte starkare precis.

Det känns som en riktig dikeskörning åter igen.

Känner mig helt slut...

Har haft en tuff dag med läkar och psykologbesök. Alla tycker att jag är så modig och duktig och själv känner jag mig som en looser.

Gråten sitter som en stor klump i halsen. Den vill inte, törs inte komma ut. Vad skulle hända då?

Har nu haft två riktigt förskräckliga nätter. En massa minnen som lossnar. Som stora isflak kommer dom drivande i livets flod. Jag vill inte ha mer minnen nu! Var finns avstängningsknappen? Mardrömmarna jagar mig som en huldra i skogen.

Samtidigt vet jag hur hemskt det blir när jag hamnar i det avstängda "landet". Det finns ingen genväg. Det är bara att bita i det sura äpplet.

Psykologen bad mig idag att jag så fort jag kan ska titta mig själv i spegeln och säga "vad modig jag är, som gör detta".

Just nu känner jag mig allt utom modig och stark. Men när jag sagt det 1 miljon gånger kanske jag kan tro på det.

Gruvar för en ny natt och sedan få ihop mig själv så pass att jag i morgon kan utföra något vettigt på jobbet. Det är så jobbigt att vara bland folk när jag känner så här...

HÄNDER

Händerna            ta bort dem

Händerna            vill inte ha dem här

Händerna            låt bli

Försvinn              var still          var borta          GÅ

Ta bort händerna

Låt mig vara

Det är mörkt       natt               jag ska sova

Stör mig inte mer

Du får inte          söndra mig inte mer

Du får inte          inte nu igen

Nu finns inget

Jag ser inget       vet inget        känner inget

Finns inte mer

Men till sist hoppas jag...

att det inte är jag utan du, som gråter