Natten och dagen har varit helt katastrofal.

Mina ben och underliv lever sitt eget liv. Det har varit i kramp i princip hela tiden... Kramp som mina behandlare kallar kroppsminnen... Min kropp minns den smärta och de trauman den utsatts för i barn och ungdomsåren. Hela natten och förmiddagen har jag inte gått en meter utan min varma vetevärmare som just nu är min bästa vän.

Smärtan gör att jag också minns i tanken. Tårarna rinner i strida strömmar. Känner mig så äcklig och vek...

Lösningen blev dagens stora utmaning.

Det är alltså på sin plats att jag erkänner för mig själv och även för er att dagens vattengympa var skööön.

Bilresan dit var ett riktigt h-vete... att behöva ha fötterna på pedalerna gjorde att krampen ökade i frekvens och i fler muskelgrupper.

Vattnet var ljuvligt varmt och uppmjukande.

Mina hårda smärtande ben kunde efter lite rörelse och av värmen bli riktigt slappa och smärtfria.

Vi var 8 st idag, men det var många som inte kom pga dagens snöoväder.

Tjejer, tanter i blandad ålder och vigör. 2 fantaskiska ledare som växlade med olika aktiviteter.

Det är första gången jag varit med om att ledarna var med oss i vattnet. Detta lämnade uppgifterna lite öppna. ingen såg hur vi skulle göra utan det var upp till mig hur jag gjorde den. Det viktiga var att det kändes bra för var och en.

Bäst av allt var en kort stund med avslappning. Den fick fram en meditativ känsla som jag just för tillfället är i så stort behov av.

I kväll krampar vänster ben lite. Insidan av låret är stenhård och väldigt öm. Tur att mikrovågorna värmer mina vetegroddar som sedan kan värma och dölja smärtan till viss del.

Jag kan inte minnas när det var så här långvarigt senast. Det läskiga är att det ofta lossnar minnen som vilat i det okända ingemanslandet när det är så här intensivt.

Saknar så min psykolog som är studieledig denna veckan. Jag vet inte om det var så att det långa mötet med teamets doktor som satte snurr på allt.  Hon gav vinklingar från annat håll än vad jag tänk tidigare. Hon kändes dock som en mycket klok och erfaren kvinna. Blir spännande att träffa henne fler gånger.

Sitter vid min dator och stirrar ut i tomma intet.

Ute är det alldeles vitt av snö. Stora flingor dalar ner från en helt grå himmel. Landskapet är vitt och böljande. Det ser precis ut som moln. Jag drömmer rätt ofta om att jag ligger på ett moln och bara är, helt kravlöst.

Tack vare mitt jobb har jag haft lyckan att träffa en liten patient som dejtat mig till ett moln efter vår död.

Sista gången jag hade förmånen att vara ensam med honom, pratade vi om det faktum att han aldrig skulle bli frisk. Han var väl medveten om vad döden innebar. Plötsligt säger han "Flisa" när jag är död vill jag ligga på ett moln och spela tv-spel....  Jag berättar för honom att jag också drömmer om att kunna ligga på ett moln för att det ser så mjukt och skönt ut.

Han är tyst en stund och så säger han "Jag väntar på dig på ett stort och fluffigt vitt moln. Där kan du och jag sedan spela Super Mario 3 och inga andra får vara med".

Visst, det låter som ett jätte bra förslag. Då ses vi där så småningom, jag kan ju inte komma dit nu.... Jag väntar, det finns så många andra jag vill träffa i himmelen först. Så räknar han upp flera släktingar och några djur. Sedan blir han så tyst en stund. Sedan tror jag att mamma snart kommer också. Utan att han viste att mamma just då var hos doktorn och fick besked om att hennes cancer var tillbaka. Jag vet inte hur det gick för henne. Pojken dog och jag tror att han fick rätt om sin mamma.

Tänker rätt ofta på deras levnadsöde...