Läste en gång en cyberväns text om läkningsprocessen i jämförelse med födelseprocessen. Den texten gav mig hopp om att jag någon gång skall kunna komma ut som en helare människa. Vill därför försöka skriva den så att det passar mig och mitt läkande… Allt jobb på att bearbeta som jag har lagt ner kan man jämföra med öppningsskedet. Jag befinner mig nu i slutat av denna slitsamma och långa fas. Jag har flåsat mig igenom värk efter värk och gett upp hundra gånger om. Jag har överlevt den första paniken och rädslan med bra stöd och vägledning. Det har funnits människor som lärt mig andas rätt och möta smärtan. Jag försöker lära mig att arbeta med och inte emot och att slappna av i värkpauser. Det finns hela tiden vänner som försöker säga att jag är stark och att jag kommer att överleva när jag själv tror att jag ska dö av smärtan. Det är människor som litar på den läkande förmågan vi alla har. Sådana som har tålamod och som tryggt finns kvar, som inte skyndar på eller stressar förbi. Det är så med en förlossning också, det finns medel att kapa den värsta smärtan eller läkemedel som skyndar på men som samtidigt riskerar att antingen försvaga värkarna eller trötta ut mamman vilket inte gynnar förlossningsförloppet i sig. När jag ser hur värkarna gör hela jobbet så försöker jag förstå och intala mig i tron om att jag ska känna mig trygg med min egen smärta. Det är den som ska leder mig ”hem”, det är den som förlöser mig till frihet. Ångesten är livets värkarbete. Jag har kämpat mig igenom öppnignsskedet och befinner mig där kvinnorna brukar säga saker som att ”nu vill jag inget mer”, ”jag ger upp”, ”nu vill jag hem” osv. Där kvinnorna brukar bli desperata... Det finns ingen återvändo. Smärtan kommer i ett och man kan inte för sitt liv tro att man ska överleva än mindre att det ska komma något gott ur det hela. Efter många års intensivt värkarbete är kroppen uttömd på alla krafter. Det är gammal visdom, att livmodern behöver hämta kraft inför krystskedet som i sig är det slutliga styrkeprovet. En uttröttad mor som inte får återhämta sig eller möjlighet att lyssna in kroppen och vänta in de bästa krystvärkarna orkar inte sköta jobbet själv. Det är precis där jag befinner mig. Jag orkar inte. Jag vill ge upp. Men, jag kan se likheterna och jag förstår att jag behöver vila för att hinna ikapp. Jag känner mig uråldrigt trött och tankarna är uppgivna och hopplösa. Mitt öppningsskede har tagit nästan 10 år och det känns svårt att inte kunna tidsbestämma eller skynda på resten. Det är som en extremt långdragen förlossning. En förlossning i ultrarapid. Jag vet att kroppen kommer att leda mig fram. Jag vet inte hur mitt ”krystskede” kommer att kännas men det känns bra att veta hur positivt det brukar upplevas under en förlossning. Hur kroppen bara tar över och vet hur. ”Det är som att kräkas baklänges”, brukar min vän säga. Det sköter sig självt nästan. Urkrafter!!!

Det är beslutsamhet, fokus, kraft och målmedvetenhet och sen det första skriket och det nya livet och sen blir ingenting sig likt igen. Om jag tänker så, så blir det något att se fram emot. Det blir en kontrast till döden som trängt sig i olika stunder. Det är som att liv och död måste ta varandra i hand innan jag förstår att jag vill satsa och orka vidare. LEVA LIVET… som en annan vän sa.

Jippppppiiiii!

Inatt har jag sovit nästan som man ska.

Jag somnade när jag nattade min lilla prinsessa och vaknade i sängen brevid henne vid 00.30

Efter lite egna toalettbestyr kröp jag så ner under täcket igen. Somnade och sov som helt klubbad i ca 3 timmar. Vaknade, var uppe och vandrade en stund för att få krampen i mina ben och fötter att släppa. Somnade igen och sov till kl 07.00

Låg kvar i min säng och lyssnade på en skiva som jag fått av en kompis med ett ihop plock av skön "må bra" musik.

Den snoriga prinsessan sover lite oroligt men kommer sig inte ur sängen förän klockan har passerat 08.30

Tänk att det kan vara så sköööönt att sova. Jag har verkligen glömt hur det var.

Varför sover jag inte som folk???

Det är på natten allt grubbel kommer.

Det var många nätter när "han" kom och tog en del av mitt inre.

Det är på nätterna alla maror kommer flygande och äter mig innifrån.

Mardrömmarna påminner mig hela tiden om det som har varit. De plockar fram minnen och känslor som jag inte törs, beröra på dagen. Jag hoppas verkligen att den kommande behandlingen som min psykolog har tänkt starta ska kunna hjälpa mig att känna på alla känslor. Om jag törs känna dem, kanske de blir mindre läskiga...

Det är min förhoppning just nu.

Ingen vet om min smärta
Ingen vet hur många mina tårar är
Ty ingen kan se in i mitt hjärta
Ensam inom mig, sorgen jag bär

Jag gråter i ensamma stunder
Men ler om några sekunder
För att ej visa hur ensam jag är

Tänk att några personer
Så enkelt man kan söndra en människas själ
Jag kan aldrig någonsin lita på er´t väl

Åter kan jag då stå där
Ensam, sårad och brusten
Tiden läker sår, står det skrivet
Men det kan jag aldrig lita på

Jag hatar livet
Varför blev det så?
Snälla hjälp mig detta förstå....

Så var det då dags!

Dags för vad då?

Jo, jag ska starta min blogg…

Jag skrev redan igår.

Ett långt inlägg som helt plötsligt bara kraschade hela sidan och allt försvann ut i cyberspace. Sedan kunde aldrig komma in igen på sidan.

Men i kväll funkar det…

Vad ska jag blogga för?

Jag behöver helt enkelt en ”spytunna”.

Någonstans jag kan skriva av mig precis så mycket som jag själv vill och behöver.

Ett forum som andra kan läsa eller bara hoppa över.

Jag syns, men syns ändå inte.

Jag syns betydligt mycket mer, än vad mina kartonger med dammiga dagböcker gör.De ligger på vinden och så länge jag lever tror jag inte att någon kommer att se dem. Innan jag dör tror jag att jag har bränt upp dem. Men just nu fyller de också en funktion så de får stanna ett tag till.

Livet har alltid farit fram med mig rätt så hårt.

Jag har växt upp i en lugn och trygg familj bestående av 4 personer. En familj som alla andra… men ändå inte.

Det hände, något som ingen någonsin har pratat om.

Sommaren före min 8 års dag började en släkting beröra min kropp på ett sexuellt sätt. Beröringen skulle bli mer och så småningom var jag hans ”älskarinna”. Något som pågick i 16 år av mitt liv.

Det skulle sedan i tidiga tonåren komma till ännu en förövare. En lärare på skolan som på ett riktigt sadistiskt och brutalt sätt fick sina behov tillfredsställda.

Inte heller detta var det någon som anade.

Jag låste in mig på toaletten och grät efteråt. Försökte få mitt blödande trasiga ”underrede” att sluta blöda. Smärtorna fick de vuxna på skolan att tro att jag ännu en gång hade urinvägsinfektion. Dörren blev upplåst och jag hemskickad eftersom jag var sjuk. På hemvägen stannade jag på Tempo och köpte nya, rena trosor. De gamla kastade jag i någon papperskorg på vägen.Mina fickpengar gick åt till underkläder, medan kompisarna köpte godis och serietidningar mm. 

Jag blev en person som inte riktigt passade in. En person som var mycket mer mogen än alla andra. Jag har överlevt alla övergrepp jag utsatts för. Överlevt alla andra trauman som livet haft med sig. Idag är jag en Överlevare. En kvinna som kämpar för sin överlevnad och tänker så fortsätta.

"En droppe, droppad i livets älv har ingen kraft till att flyta själv.

Det ställs ett krav på varenda droppe; Hjälp till att hålla de andra oppe!"       

av Tage Danielsson