Så är det åter igen en ny vecka och jag är lika sterssad och illamående idag också. Varför är det så svårt att sätta gränser, varför tror jag att jag är så oumbärlig och varför ser jag inte till mina egna behov först.

Magkatarren gräver i mitt inre och hemmet är i ett kaos och ändå ska jag vara den som går in och hjälper andra...

Imorse struntade jag dock i allt.

Jag bara vägrade att ta fram symaskinen och sy gardinerna som jag lovade igår kväll. Får väl bli ett natt arbete i kväll i stället.

Behövde sova och när det inte fanns någon som pockade på uppmärksamhet så blev sängen den som fick min närvaro.

I eftermifddag blir det både besök hos psykologen och min läkare. Vi får väl se vad det har att ge. Min egen plan är dock att utöka arbetstiden till 50%. På så sätt hoppas jag kunna minska lite av den stress och frustration jag känner av att inte ha någon kontinuitet alls på jobbet.

I morse när jag fixat frukosten till min flicka sitter jag och väntar på att hon skall komma upp ur sängen och in i sina kläder.

Jag drömmer mig bort en stund, sitter och tittar ut genom fönstret och grubblar lite över nattens sömnlöshet.

Plötsligt känner jag hur någon lutar sig mot min rygg. Helt ljudlöst och utan förvarning. Hela jag fryser till is med en början där kroppskontakten är som tätast. Sedan kommer hennes händer masserande på mina axlarna. Hon böjer sig fram och ger mig sedan en puss på kinden och ett, god morgon min bästaste mamma…

Det tar en lång stund innan jag kommer tillbaka till verkligheten och frosten sitter fortfarande kvar inne på djupet.

Igår var det så äntligen dax att återuppta mina träffar med psykologen L.

Tänk till sist tog hennes fasansfult långa semester slut. Jag ligger natten innan och tänker massor på sommarens händelser och hur jag ska få fram vilken fasa den har varit. Jag har skrivit ner om mina mardrömmar och skickat dem till henne via den blogg vi har gemensamt som bara hon och jag har lösenordet till. Av en händelse öppnar jag den för att kolla vad det var jag skrivit i den den sista veckan. Tänk där finns en kommentar där hon talar om att hon förstår hur förfärlig mina nätter har varit och är. Hon vill att jag ska veta att hon tycker att det är viktigt att vi jobbar vidare med dessa. Det var det bästa som kunde hända den natten. Bättre än alla lugnande tabletter och sömn mediciner. Jag sugen åt mig av tryggheten hon förmedlar via texten och somnar sedan ganska lugnt de sista timmarna innan det på nytt är dax att kliva upp och låta vardagen ta över.

Väl hos psykologen väljer vi att prata igenom sommaren lite snabbt och att vi båda är på det klara att vi måste jobba vidare på den.

Vi försöker sedan utvärdera den gångna terminen och vad som den har gett mig.

Pratet drar ut på tiden. Vi hinner med många vinklingar och reflektioner. Jag hinner också komma fram till att jag förändrats en hel del och att det både är på gott och ont, eftersom ingen runt omkring mig förändrats på det vis jag har gjort. Det är inte helt komplikations fritt...

Till nästa gång får jag med mig att fundera på vad vi ska jobba med den kommande tiden och vilka mål jag vill att det ska leda till.

L vill också att jag ska fundera lite över varför jag känner mig så splittrad och skör just nu. Varför drömmer jag så hemska drömmar där jag till sist måste gå sönder av så olika anledningar.

Ligger på filten bredvid L och känner mig ganska lugn.
Plötsligt kommer mannen som larmade rusande och säger att polisen hört av sig. Inget att bry sig om, lite svinn får man räkna med…
L blir hysterisk och säger att det är inget svinn. Det är en person hon känner och man får inte lämna detta!! Hon förtjänar en upprättelse!
Men han vägrar bry sig.
Han säger att han lovat polisen att han ska samla ihop delarna och skicka dem över i en säck till hamnen. Där kommer en man och hämtar den.
Han sliter åt sig huvudet och föser ihop allt i filten som han sedan stoppar i en svart sopsäcken av plast.
Därefter lastar han den på en cykelkärra som han hade med sig och går ner mot färjelägret.
L sitter kvar helt apatisk. Hon förmår sig inte strida mot den stora mannen. Han är helt enorm i storlek och framfart.

Jag befinner mig nu i säcken.
Allt är svart och otäckt. Är sådär fryst av skräck, vad ska hända nu…?
Jag styrs över på färjan, men får ligga kvar i kärran hela tiden.
Jag hör att vi närmar oss land, det skramlar till och motorerna rusar i back för att inte krocka med kajen.
Sedan känner jag att någon lyfter upp säcken.
Jag hör en mansröst som jag känner igen. Det är C (min förövar farbror) som i vanlig ordning är sådär sliskigt social. Han tar hela säcken och jag känner hur han lyfter mig in i bilen och kör iväg.
Vi åker en bit, men det känns som om vi åker åt fel håll. Efter en stund stannar bilen. Han öppnar bakluckan och lyfter ut säcken.
Därefter tömmer han ut innehållet på backen. Oförsiktigt och brutalt...
Då ser jag på nytt att vi är där i skogen, där vi varit så många gånger tidigare, han och jag. 
Han går tillbaka till bilen och inne i kupén finns de tre delar som saknades. Dom
som de ”lekte” med ute på ön.
Han kastar delarna till högen, där alla andra delar ligger.
Skrattar hånfullt, och säger nu kan ni (djuren i skogen) mumsa för jag kan inte k*ulla henne mer…
Sedan kastar sig in i bilen och åker iväg.
Men jag hör hans hånfulla skratt ännu trots att jag varit vaken en hel dag.