Idag har jag avslutat mitt arbete hos sjukgymnasten. Vi har jobbat med basal kroppskännedom, spänning-avspänning och gränser. Det har varit fantastiskt bra. Hon är så himla klok och förnuftig. Hon har lyckats utrusta mig med en verktygslåda med oloka aktiviteter som jag kan ta till när kroppen skriker och protesterar. Samtidigt har hon också fått mig att förstå och koppla ihop saker som jag gör till att jag nu också förstår vad det är som är så bra med vissa rörelser tex. Nu fattar jag och kan därigenom också välja vad det är jag vill eller inte vill vara med om.

Stålande bra   . Hon är bara bäst!

Så har då midsommar passert och det gick över förväntan. Inga konflikter alls trots att vi alla fanns här. Jag och M premiärbadar som brukligt är på midsommarafton. Då badar vi oavsett vädeer och vattentemperatur. Förra året blev det inget bad eftersom jag inte orkade.

När vi byter om till badkläder säger M. Mamma, bara du inte blir sjuk nu... Hon är inte riktigt trygg i det, att jag ska hålla mig frisk i sommar. 

I år hade vi tur det var ca 15 grader i vattnet. Min bror förhalade badet så till sist var det midsommardag och han var obadad. Då visade termometern bara 12 grader. I dag måndag är det bara 9 grader, burr... Tur att jag har badat.

Igår var LA och jag på en specialvisning på förlossningen. Hon börjar vara riktigt stressad över förlossningen nu. Eftersom jag har en kompis som jobbar där fick vi en privat visning. Vi han både prata om det rent tekniska och hur hon ska jobba med sig själv inför det som komma skall. Sedan fick hon prova lustgasen och olika sätt att lugna och spänna av när det är igång.

När vi åkte hem säger hon i bilen.

Tack snälla! Detta lugnade mig verkligen. Nu känns det som om vi fixar det här plätt lätt!

Jag tittar på henne, ler och säger, visst gör vi det.

I kväll ska jag försöka fylla i sjukgymnastens papperet. Det känns jobbigt. Jag tycker verkligen att just den enkäten är den svåraste av dem alla, trots att det nu är tredje gången jag gör den. Men jag förstår verkligen att dom vill ha en utvärdering på det som gjorts.

Fredag och en riktigt ruvig dag.

Det regnar av och till och sedan känner jag mig ruvig hela jag. Natten har dels jagat mig med riktigt läskiga mardrömmar. Många som påminner om det som verkligheten har i sitt bagage. Sedan har jag brottats med ett ben som krampar både i vad och lår.  Under dagen har också min fot krampat. Jag har därför hämtat min piggboll och ”vetekudde” så nu kan jag använda dem här också. Det brukar hjälpa mot min krampande fot.

Sjukgymnasten har försökt provosera fram muskelkramperna för att se om det kommer från musklerna eller om det är så att det är rena kroppsminnen. Det mest troliga verkar vara att det är så. Kroppen minns det som jag inte riktigt är medveten om och därmed har kunnat bearbeta. Men det kommer fram mer och mer minnen så det är bara att försöka stå ut och sedan försöka jobba med det när det kommer som verkliga minnen.

I kväll sitter jag i stugan och skriver på min dator som nu är i sin ordning igen. Det känns så skönt att den fungerar. Jag har inte känt mig tillfreds under den gångna veckan. Datorn har fattats mig…

Det blir så enkelt att förstå hur viktig mitt skrivande är när jag inte kan.

Jag åkte hem på tisdag eftermiddag för att få datorn i ordning igen. Det kändes som om jag skulle fixa det nu när dottern ändå är hos sin pappa.

Tack vare det kan jag själv styra över min egen tid och göra sådant som är bra för bara mig.

Dessutom känns det så skönt att jag nu lätt kan hålla kontakten med min chatt vän. Det är så enkelt, vi förstår varandra så bra och behöver peppning och kloka ord. Extra bra såhär i semester tider, vi gruvar båda för sommar uppehåll. Samtidigt som det känns lite skönt med vila…

I veckan fortsätter det att vara ganska lugnt. Jag tänker en hel del, men tankarna får inte igång ångestkarusellen som annars brukar vara så lättstartad.

Idag satte mamma igång stressen inom mig. Hon föreslog att vi skulle åka till min förövar farbror och hämta sommarplantor som hon och pappa ska plantera i morgon.

Vi har varit på födelsedagskalas i kväll och då tyckte hon att vi skulle åka dit efter kalaset när vi ändå var i farten. Jag fick en stor klump i magen och kände ett riktigt stresspåslag. Kände hur jag inom mig bestämde en plan hur jag skulle slippa vara med om detta. Innan vi åker har jag bestämt att jag promenerar tillbaka till stugan så kan hon och pappa ta bilen för att hämta plantorna.

Men på väg till kalaset kommer jag på att jag har helt fel skor för att ta den promenad jag tänkte… Hur som, när vi sedan åker hemåt har både mamma och pappa glömt bort plantorna. Ingen säger något och jag styr bilen åter till stugan. Pust, det känns nu åter igen skönt att det löste sig så enkelt. 

I kväll var hon inte go att tas med, den lilla prinsessan...

Allt börjar med att hon har en kompis här och när hon sedan blir hämtad efter 2,5 timmas lek, rasar livet. Inte blir det bättre av att hon sedan får klart för sig att det vankas långdag på fritis i morgon. Hon skriker, men du sa ju att det bara var tre dagar kvar. Ja, måndag, tisdag och i morgon torsdag. Men det är sista dagen på länge...

Hum, hum... går inte att säga så mycket mer. Stilla kryper hon ner i sin säng och somnar.

Jag kände mig stressad inför kyrkan och Den blomstertid, eller vad det nu var. Men det gick bra! Inget obehagligt hände...

Pust!

Jag känner mig så där hyper känslig just nu.

Precis som det blir med allergin ibland; pollentiden när en liten äppelbit eller kiwi saft från fingrarna får både tungan och svalget att bli som en klump.

Det skulle räcka med en klapp på axeln eller en blick från fel person och allt bara skulle rasa...

Nu försöker jag "lappa" alla hål i vallgraven och "staga" mina ben, så att allt fortsätter att se ut precis som vanligt.

3 timmar på jobbet, date med L och sedan studentmiddag hemma hos A.

Men, det blir säkert bra...     

Idag var det sista dagen på detta läsåret. Min flicka som numera ska börja i 1;an har varit på sin första skolavslutning som en elev...

Hon började stöka med sina nyinköpta kläder och skor redan igår kväll. Tyckte att de skulle ligga längst ner i fotändan av sängen. Detta gick dock inte hennes mamma med på. De kommer att vara helt skrövliga om de ligger där. Du får lägga dem i bäddsoffan i stället.

Men oj, vilket humör hon får ibland...

Jag vann dock vår strid, men lovar att jag ska flytta dem i morgon när jag väcker henne. Hon ska ta på dem utan att behöva gå på det kalla golvet...

Så klockan 8.00 lämnar vi två uppklädda och förväntansfulla barn vid skolan. Jag och svägerskan promenerar till kyrkan som redan har fyllt på sig med folk. Vi sätter oss långt fram och med bra sikt framåt.

Klockan 08.30 tågar så  en lång rad av fina barn in med två fanor i täten och en musiklärare som spelar på sin trumma.

Barnen sjunger fina sommarsånger och rektorn håller tal. Prästen pratar i ca 5 minuter om sommaren och sedan sjunger vi alla Den blomstertid nu kommer...

Vackert så att man ryser.

Därefter samlas vi gruppvis i parken. Fröknarna får en blomma och barnen en glass. Det blir stort kramkalas och sedan går alla åt var sitt håll.

Vi följer mormor och morfar till fiket där vi firar med en god bakelse och läsk.

I kväll ska vi bara mysa och kramas. Jag behöver all omvårdnad jag kan få. Till helgen åker hon till pappa i två veckor, om hon nu vill vara borta så länge...

Igår  mitt på dagen släppte det där lugnet och en svallvåg av sorg svepte över mig. Jag kände att jag inte var tillräckligt ifred här hemma för att orka släppa fram det som skjöljde över mig.

Därför plockade jag ner min kamera, rena underkläder, en lättläst bok och ett paket nudlar i min ryggsäck. Jag satte mig i bilen och åkte ner till stugan. Eftersom vädret var ganska grått förstod jag att ingen annan hade för avsikt att sova där. Mor och far var där när jag kom. Vi drack lite kaffe, pappa grävde lite i grönsaks och potatis landet medans jag traskade runt med gräsklipparen. Vid 14-tiden åker de hem och jag blir helt ensam kvar.

Tystnaden lägger sig och tårarna strömmar innan ens bilen har lämnat tomten. Minns inte när de tryckte på så kraftigt senast...

Jag låg i soffan och tittade genom alla tårarna in på eldsfammorna i kaminen och det kändes bara så skönt.

Samtidigt som det blev så klart för mig. Bilden med alla gubbarna på L;s bord och den vallgrav av tejp som omringade mig.

Inte så konstigt att jag känner mig så ensam. Hur ska någon någonsin kunna komma igenom den muren...

De gånger jag släpper in någon är det bara ett spel för deras skull, jag får inte ut något av det.

Hela kvällen ligger jag kvar i soffan och tittar på elden. Jag läser ibland, gråter lite av och till och slumrar massor av gånger.

När jag så inser att klockan är 21.00 blir det dax att lämna kuddhörnet och fixa till den kullinariska middagen. Jag har väl ätit godare, men känner mig inte alls hungrig eller sugen så det blir bra tillsammans med mina mediciner.

När så klockan är 22.30 och elden för andra gången har slocknat tar jag min nyckelknippa, låser stugan och går ut till mitt rum där jag på en liten stund somnar som klubbad. Sover oroligt och är vaken flera gånger. Men somnar raskt om, när jag hör havet och fåglarna.

När så klockan är 05.30 stiger jag ut på min trappa och möts av en stark och varm morgon sol.

Sitter där länge och bara andas och njuter.

På nytt har lugnet landat i mig. Snacka om en riktig time out...

Igår hos psykologen fick jag göra något för mig helt nytt.

Med hjälp av trägubbar fick jag på ett bord ställa upp gubbar som symboliserade personer i mitt liv som påverkar mig på olika sätt. Sedan fick jag med hjälp av tejp klistra var och hur det fanns gränser oss emellan. Jag kan säga att det finns många olika typer av gränser inser jag nu efteråt.

När jag var färdig säger så min psukolog. Det finns en person som du pratar mycket om, men inte finns här...

Jag får tänka länge...

Min förövar farbror... han har jag bara uteslutit. Eller just nu är han långt borta medans han andra dagar sitter under skinnet på mig.

Jag lägger ett löst huvud i ena hörnet och någon gräns... jo jag har en, men den kommer han lätt igenom och han har ingen alls mot mig...

Hela kvällen går jag och funderar på bilden som blev. Det kändes verkligen som om jag var omringad av en skock, men en bred och svår vallgrav runt om.

Hur som känner jag ett lugn. På något sätt var det skönt att få en riktig bild, svart på vitt liksom...