Så har det då blivit helg igen. Denna veckan har bara försvunnit. Mycket beroende på att jag mest har varit på jobbet.

Jag har därför inte hunnit tänka så mycket.

Nu är det bara några dagar kvar tills jag och psykologen skall träffas igen. Känns som evigheter sedan sist. Det är alltid mycket tuffare när de gör uppehåll än när man själv gör det. Vi kommer att ses på tisdag och sedan tar jag semester 1 vecka så det blir alltså uppehåll igen.

Vad kommer hon att ta upp???

Kommer hon att fråga om mina självskador och i så fall hur ärlig ska jag vara? Att det ska behöva vara så jävla svårt att låta bli...

Det är en av sakerna som gör mig så besviken på mig själv.

Jag mailade ett par brev till henne innan hon åkte iväg. I dessa försökte jag klargöra för henne om min besvikelse på mig själv. Jag kände det så som om jag tog en genväg, och utelämnade sådant som är så svårt att prata om.

Hon svarade mig med att hon inte tyckte att jag "genade", utan att allt behöver få mogna fram och att vi tillsammans försöker beta av en sak i taget. - Du får inte ha så bråttom!

Jag har kanske det. Men jag är så himla less på att behöva må dåligt pågrund av något som jag inte själv rår för...

Nu är jag så hem kommen från den första av två regiondagar, med jobbet. En dag fullproppad med en massa information/föreläsningar med ett lärorikt innehåll.

Vi fick också lyssna på en låt som en lillebror till en av våra patienter, har gjort och spelat in. Armarna blev täckta av knottror. Tänk vad duktiga ungdommar det finns. Jag bara känner att jag vill att fler ska få lyssna och begrunda.

Jag kan inte låta bli att tänka på att det jag befinner mig i, bara är en fis i rymden. Samtidigt som jag också vet att det har påverkat och förstört stora delar av MITT liv.

Vissa dagar har jag så svårt att fatta att det verkligen har hänt...

Idag, stötte jag ihop med min lärare från mellanstadietiden. Han som våldtog mig, x många under tiden som jag satt fast i en hyvelbänk i slöjdlokalen. Han skruvade fast min ena arm i hyvelbänken...

Idag tycker jag att han är en sådan där "äcklig gubbe" som man var rädd för när man var barn. Men då var jag inte rädd för honom. Eller rättare sagt inte innan jag visste vilken hemsk människa han var.

Nu känner jag hur jag vaktar alla barn i närheten när han kommer på gatan. Han är en riktigt farlig människa.

Jag önskar så att jag hade haft en enda person, som såg hur illa jag for när jag var liten. Inte en massa människor som trodde att allt var bra.

Jag var ju den där snälla och duktiga flickan som inte gjorde en fluga förnär.

Idag ångrar jag att jag inte sa något. Samtidigt vet jag också att jag inte kunde säga något. Jag trodde ju att jag var ensam i hela världen som var med om övergrepp.

Idag vet jag bättre.

Men jag tvivlar på mina minnen när jag mår riktigt dåligt.

Det är så svårt att tro på att; allt som jag minns verkligen har hänt.

Nu måste jag försöka komma mig i säng. om 7 timmar ska jag åter vara på plats.

God Natt, alla!

Idag skiner solen, fåglarna kvittrar och häggen blommar.

Vilken strålande dag.

Jag har dessutom förmånen att vistas två dagar ute på landet på en folkhögskola. En lite idyll som sätter välbehaget i spinn.

Där ska vi träffa hela regionen som vi delar patienterna med. Det blir utbildning och samkväm. Brukar vara trevliga dagar. Något alla ser fram emot. Tyvärr kan inte alla vara med eftersom arbetet fortgår på avdelningen. Sänder därför dem en tanke och hoppas att de inte sliter ihjäl sig.

Kramar till alla som behöver en just idag.

Idag har jag bara tagit det lugnt. Kroppen kändes tung och stel när jag vaknade, men nu känns den som vanligt.

Inom mig gör det dock ont.

Jag är arg, besviken och ledsen.

Känns som om jag har svikit min dotter. Jag ändrar hela tiden på det som vi har bestämt. Det jag har lovat... Inget blir som vi sa.

Nu har dessutom hennes pappa som inte bor här med oss längre, glömt att han lovat henne att följa med till skolan i morgon.

Hur kan man bara glömma en sådan sak!!?

Nu har vi dock löst det så att han följer med henne men sedan får hon vara hos sina vänner i stället för att umgås med pappa som hon verkligen har sett fram emot...

Tur att hon och jag har vänner som alltid ställer upp! De är guld värda, hoppas de vet och förstår det.

Jag blir så förbannad!! Hur kan man glömma??

Det skulle en mamma aldrig göra. Jag har dåligt samvete för att jag ändrar planer när det krisar. Men, jag skulle aldrig glömma henne.

Hon är min skatt!!

Idag har ingenting blivit som jag trodde...

Allt började med att jag i går kväll, tvingades byta arbetstur så i stället för att jobba kväll fick vi stiga upp i ottan och jobba dagtur.

När så turen börjar vara till ända måste bara någon stanna för att då inser man att vi hade behövt vara fler än de som blev kvar efter bytet med mig.

LIka bra att säga att jag stannar. Jag slipper åka 10 mil en annan dag för att jobba av lite buffert tid som det så vackert heter. Så i slutänden blev det 13.5 timmars jobb och inte så mycke vila under den tiden. Vi åt middag, men tog ingen rast för det hann vi inte.

Nu sitter jag i skrivande stund och undrar vad dottern ska säga som inget får veta utan helt plötsligt ska hon sova borta... Mamma kommer aldrig, när dyker hon upp??? Inte lätt att vara 6 år och hela tiden ska man anpassa sig efter mammas jobb.

Nu är jag trött, men ändå upp i varv. Utanför har regnet börjat strila och jag ska försöka komma till ro och sova.

Återkommer i morgon med en ny lägesrapport från hemmet.

Ingen kan få mig till jobbet i morgon!

Idag har jag åter varit på jobbet efter 2 veckors frånvaro pga min barnsjukdom som nu är förbi.

Det har varit tätt så lugnt. Men jag behövde inte så mycket jobb idag. Rätt skönt att det är lugnt.

I kväll har jag varit på första föräldramöte på skolan eftersom dottern börjar i förskoleklass till hösten.

Nu är jag bara trött!!!

Vill sova och bara vara ifred...

Känner mig riktigt trött och ledsen. 

Tänkte bara förgylla ert liv lite med tipset om att man kan ladda ner Coldplay senaste livealbum helt gratis!http://www.coldplay.com/lrlrl/lr.html