Idag har jag varit sorgsen hela dagen. Jag har känt av den sorg som jag kom i kontakt med i tisdags när jag var till psykologen.

Jag var mitt i ett övergreppsminne med min bror.

Ute på gatan hör jag min mamma komma från jobbet. Han avbryter kvickt när han hör nyckeln i låset. Rusar in på sitt rum med kläderna under armen. Jag får kvickt på mig mina kläder. Sätter mig vid mitt skrivbord och "låssas" plugga.

I den dröm, som jag befinner mig i under tisdagens EMDR regnar det så ner skolböcker från taket. Jag blir begraven under bokhögen. Till sist kryper jag ut ur högen. Då ropar fönsterhaken på mig, den försöker locka mig att hoppa ut genom mitt fönster. Jag står länge och väger innan jag till sist sätter mig på min skrivbords stol.

Jag hör att min bror studsar utför trappen och ropar till mor  -"jag går ut". Dörren åker igen med en smäll.

Mor kommer upp och öppnar min dörr.

-Pluggar du?

-Jo, som du ser...    egentligen är det så att jag håller händerna på mina böcker och gråter hejdlöst, ljudlöst med stora våta tårar. Det är jag proffs på fortfarande.

Hon stänger dörren och går.

Jag gråter ännu mera eftersom jag kommer i kontakt med sorgen. Jag sörjer över att någon aldrig såg och framförallt aldrig förstod.

Åter till min behandlingsdröm; Jag flyger ut genom fönstret som en humla. Uppåt, uppåt ända upp till molnen, himlen. Där försöker jag borra ner mig i ett vitt luddigt moln och sova.

Men det som händer är att jag faller, faller och faller. Försöker flyga, men vingarna är helt förstörda. De fungerar inte!

Jag störtar ner och landar i garage nedfarten på bokhögen som nu finns där...

I denna stund tvingas vi bryta. Vi har nu av verkat 2,5 timmar. Klockan är 18.30 och jag är helt slut när jag åker mot hemmet. Mitt huvud bultar som om det skulle spängas. Jag vill bara vara ifred och krypa ihop i min ensamhet...