Nu har jag avklarat veckans måsten...

Arbetstränade under en eftermiddagstur i tisdag och sedan dit på morgonen idag. Med andra ord tätare än vanligt och det känns... Jag har nu suttit och halvsovit framför barnprogrammen en lång stund. Känner mig utpumpad samtidigt som jag har haft två riktigt roliga dagar. Tänker så att jag blir tokig på m jag skulle kunna jobba eller inte. Jag är så rädd för att misslyckas.

Hopppas att chefen glömmer att jag lovade att ge henne en hint om läget efter dessa pass. Jag vill träffa min psykolog innan jag bestämmer mig.

Dessutom har jag nog drabbats av hälsporre. Efter att ha traskat  två dagar på jobbargolven och varit på styrke och kondis test hos sjukgymnasten på hjärtcentrum är vä fot/häl inte att leka med. Får som kramp och sedan värker det inne mitt i hälen.

Mamma har lovat mig att prata med sin sjukgymnast i morgon när hon träffar honom. Jag måste få hjälp om jag ska kunna gå på foten och vara aktiv.

Jag har precis pratat med min chef om min arbetsträning denna veckan. Jag behövde fixa lite med det schemateckniska.

När jag ändå var på tråden säger hon att jag undrar hur jag ska planera i höst med dig?

Jag tycker detta är. riktigt svårt och behöver verkligen någon att grunna tillsammans med. Jag har inte träffat någon i teamet på hela sommaren.

I samma andetag säger hon, att som jag tolkade det, styr du teamet precis som du vill. De rättar sig efter dig, beroende på vad du säger och vill.

Jo, visst är det väl så. Men inom rimliga gränser...

Hon berättar också att hon som det ser ut nu har mig på 50%, men vet inte om det är realistiskt. Jag säger att mer än så kan det inte bli tal om och så som det är nu vet jag inte om det är realistiskt, heller. Jag har varit på jobbet i 4 timmar sedan midsommar och då helt utan ansvar.

Hon sätter verkligen igång den där klumpen med dåligt samvete och ånngest, Precis som om hon tycker att jag är hemma för att jag tycker att det är roligt.

Just nu försvann lusten att gå dit över huvud taget...

Bakom mig lämnar jag nu min födelsedag...

Jag har haft en riktig toppen dag med många vänner och släktingar här på besök. Inte blir det sämre av att man också fått ett och annat paket. Paket med ett mycket bra innehåll.

Trots detta går det inte att sova i natt.

Så fort jag blundar känner jag hyvelbänken som spänner mot min arm. Nu är läraren igång med sina övergrepp inm mig. Nu har han vilat så länge att han på nytt har kraft att terra mig.

I natt är jag riktigt rädd för honom. Förnuftet vet att han inte är här och hyvelbänken finns inte heller här. Men känslolivet spelar mig ett spatt.

Nu saknar jag verkligen min peykolog. Jag har ingen annan att prata med om detta.

I morgon startar vardagen igen. Nu är semestern över ch jag ska infinna mig klockan 08.00 på jobbet.

Jag har en stor klump i magen och vill verkligen inte. Men vad spelar det för roll... Jag måste ju.

Det enda som kan få mig att längta till mrgondagen just nu är det faktum att jag får avsluta med ett besök hos frissan. Henne längtar jag och mitt hår, efter...

Härm kvällen fick jag den stora äran att få aggera följeslagare och stöd på förlossningen. Jag och den blivande mormodern peppar, masserar och allt annat man kan stå till tjänst med i ett sådant här läge. Vi kommer till förlossningen kl 21.10 och 4.25 bellönas vi med en liten tös på dryga 2900 gram och 47 cm lång.

Allt gick jätte bra även om det blev lite akut på slutet att få ut henne och mammans krafter tog slut. Men vi lyckades förindra sugklockan till sist.