Vissa dagar känns livet som en berg och dalbana...

Mitt i min tuffa och pansarklädda bubblan sitter en liten och jätte rädd liten flicka.

Livet känns så skört och ovisst...

Nu var det länge sedan jag satt hemma vid min kära dator.

Men här är jag ;-).

Veckorna rinner iväg. Jag har sedan jag släpptes hem från sjukhuset levt i en liten bubbla där jag mest läser. Jag har slukat böcker i sommar som aldrig förr. Tur det finns vänner som förser mig med bra böcker.

Dottern har varit hos sin pappa så jag har verkligen fått vara helt för mig själv så mycket som jag har velat. Något som jag säkerligen behöver.

Idag har jag satt sprätt på pengarna som pluppat in på mitt konto. Tänk att man måste betala räkningar trots att man inte gör något. SURT!

Nu börjar jag dock länta efter lite umgänge och aktiviteter som inte kräver så stor fysisk insats. Jag andas fortfarande allt för lite för att kunna ha något tempo.

Om en vecka drar min övergreppsbearbetning igång igen. Jag gruvar som vanligt inför första mötet efter ett uppehåll.

Hon är lyckligt omedveten om hur jag har haft det i sommar. Vi ska lägga upp en vårdplan som förhoppningsvis kommer att stämma bättre än vad vårens gjorde.

Det finns mycket att ta tag i...

Innan jag börjar där, ska jag försöka besöka en av de platser i skogen där farbrodern har gjort mig illa. Vi pratade en del om platsen och jag var med om några jobbiga minnen där i bearbetningen.

Jag vill försöka erövra platsen innan jag kör igång igen.

Kanske det kan stärka mig i slutändan. Att besöka stället i nutid och därmed klarare kunna se att mina minnen inte händer nu utan för länge sedan....

Så har jag då varit på hälsocentralen och tagit sista provet för denna veckan. Min blodförtunnande medicin måste ständigt kontrolleras så att jag får rätt dos. Jag börjar känna mig som en nåldyna utan att jag själv ställer till det för mig. Detta kanske kan hålla mitt eget sug i schack. Jag hoppas det i alla fall.

Just nu har jag inga sådana tankar i alla fall. Egentligen vet jag inte om jag har några tankar över huvud taget. Jag känner mig ganska nollstäld just nu. Kan vara skönt med lite laddning innan hösten fortsatta bearbetning tar vid. Jag behöver ladda mina batterier inför den och allt annat som kommer att hända då.

Nu ska jag ut i sommaren och bara vara ännu en dag i livet...

Åker nu hem till stugan och bara myser....

Slipper allt vad sjukhus heter i flera dagar ;-)

Skriver så fort jag kommer åt en dator igen, för att avge en läges rapport.

Kramis till alla som läser.

Fortsätter att vara inneliggande på sjukhuset. Längtar hem men mina värden tillåter inte hemgång. Känner mig lite mer tungandad idag, men när de lyssnar låter det okey enligt doktorerna.

Har dock fått lov av doktorn att vistas fritt och vara igång så mycket jag vill.

I eftermiddag kommer dottern och hälsar på. Jag längtar så efter henne!

Sitter så åter igen på jobbet och skriver på deras dator. Uppe på avdelningen är det kvällsrutiner som gäller. Jag börjar vara så trött på dem. Tycker att detta känns som en enda lång plåga.

Min vän frågade idag vad jag gör av med all panik och ångest som finns inom mig?

Jag stoppar som vanligt in den i mig själv och försöker överleva stunden. Vet inte vad och när det kommer fram och vad som händer då.

För två dagar sedan utsatte sjukvården mig för ett övergrepp som höll på att få konsekvenser. Vid 16 tiden kommer det in en läkare och säger att vi måste sätta en sond på dig för att tömma magsäcken på vätska.

Jag ifrågasätter hela tänket men han beskriver så övertygande om varför att jag ser ingen annan utväg än att jag måste ha den.

Jag får gruva i ca 1 timme innan det är dax och man har hittat den utrustning som krävs.

Han säger att jag ska ligga ner på en brits. Jag vill sitta men det får jag inte. Jag måste ligga så att huvudet är "fixerat" som han säger.

Jag höjer huvudändan på britsen i ett obevakat ögonblick, så att jag halvsitter.

Det är inte det lättaste att få  ner den grova slangen via min näsa. När den är i svalget och inte kommer längre trycker jag mig upp i sittande ställning och halvkräks skum.

Jasså, säger då doktorn du vill sitta.

Jaa! Stoppa nu ner den så att jag slipper plågan!

När den så är på plats kommer det ingen vätska trots att magsäcken nu skulle vara full med vätska.

Doktorn blir stressad och skriver snabbt en remiss till röntgen. En undersökning som jag ännu inte har något svar på.

Kvällen som jag sedan tvingas ha denna slang i mig plågar mig och triggar en massa minnen av kvävnings känslor som är förknippade med övergrepp. Detta att hela tiden känna något nere i halsen...

Vid 23 tiden är jag i sådan panik att det känns som om jag hellre hoppar från balkongen än har det så här.

Då kommer en räddande ängel och säger att jag ska få ta bort slangen nu på direkten. Det har aldrig funnits någon vätska i magsäcken... 

Jag har sällan känt sådan tacksamhet till någon som just då!

Hela natten låg jag sedan och sög på isbitar för att slippa känna obehaget i svalget som etsat sig fast.

Ligger på sjukhuset med en propp på lungan.Är fortfarande under utredning, varför har jag fått den???

Känner mig både liten, rädd och jätte stressad.

Sjukvårdepersonal ska inte behöva vara patient.

Skriver mer senare, har massor att berätta.