I natt drömde jag på nytt om ensamheten.

Jag vandrar runt där i ishallen. En massa människor finns där, men ingen ser mig.

Jag märker till sist att jag kan gå igenom både människor och väggar.

Jag kan bara vandra runt som en vålnad utan att ta hänsyn till någon elller något.

Väldigt besynnerlig känsla.

Samtidigt gråter jag inombords, det finns verkligen ingen som ser eller bryr sig. Inte ens när jag försöker ta kontakt, syns jag.

Inuti mig finns en dov ton. Ett eko av tomhet och ensamhet.

I natt blev det så dax för en "snabbis" i bilen.

Vi (jag och C) hämtar "skäggige mannen på flyget. Jag förstår på en gång att det kommer att hända i bilen, eftersom han sätter sig i baksätet, brevid mig. Han sitter och tafsar på mig samtidigt som han smeker utanpå sitt "paket"

Vi kör en liten bit mot ishallen och sedan in på en liten vögsnutt i skogen., Där blir det så dax att göra det jag skulle.

Han sliter ner mina byxor till knäveckan, ser till att jag hänger lite över ryggstödet på passagerarsätet, smeker sig själv lite så att "den" blir riktigt hård och sedan trycker han in den...

Det känns som om det vore ett spjut. Det känns vasst, stickande smärta som sedan övergår i sandpappers känslan., ända tills det är klart när smärtan blir sviig och brännande av kletet som kommer...

Eftersom C finns fram i bilen använder han munnen.

Det känns ett tag som om jag håller på att kvävas. Juckandet där bak gör att i vissa stunder kommer C alldeles för långt ner i halsen....när han så till sist kommer, låter han det spruta i ansiktet på mig,

Han vet att jag spyr om det kommer inne i mig.

När båda är färdiga torkar vi alla oss rena och rättar till våra kläder och sedan blir det hockey för hela slanten...

Många hockey matcher minns jag inget av.

Jag sitter på min plats, men hjärnan är någon annan stans.

Gråter tyst och tårlöst, inbundet och så att ingen, ingen skulle märka något.

Ibland orkade jag inte ens sitta inne bland publiken. Sökte platser där det inte fanns någon.

Sökte platser där man skulle kunna ta sitt liv. Men jag lyckades aldrig finna den ultimata platsen, där ingen skulle se mig eller ens hur det skulle gå till.

Önskade så innerligt att jag aldrig hade blivit till.

Varför föddes jag?

Varför blev jag, den jag blev??

Varför i just den familj jag kom till???

Flisa här igen  

Just nu och sedan jag sist visade mig har livet varit/är ganska tufft. Jag har varit inne i en mer depresiv period, vilket för mig innebär att jag tappar lusten och orken till allt. Nu hoppas jag och tror att det skall bli lite lugnare igen. Men det innebär också att jag släpper fram alla minnen lättare.

Just nu är det dom våldsamma övergreppen med manne jag inte känner som spökar.

I natt drömmde jag om honom i aktion om och om igen...

Varning!! Övergrepp!!!                                      

Så var det då dax för övergreppsdrömmar igen. Jag drömmer om det som vi aldrig lyckades prata om hos psykologen igår.Fortfarande känner jag honom där bak och takten som han håller. Det piskar där bak, hela tiden oavsett vad jag gör.                                              

I natt stod jag där på alla fyra i en snöhög utanför en ishall. Högen är snö/is från ismaskinen. Det är vår ute så på marken finns ingen snö kvar. Jag ser också tussilagoknopper i kanten på högen. Kylan bränner som eld i mina handflator och på knäna. 
Han är lika våldsam och hårdhänt som vanligt. Det känns som om han har samdpapper på "den", samtidigt som det känns vasst. Han är på båda ställena först fram och sedan bak där han tömmer sig, då bränner det igen och länge, länge.                                            

Jag förstod aldrig då varför det gjorde så ont, varför det brännde så när kletet kom...                                           Hela tiden medans han höll på fram var jag rädd att det skulle komma, vad skulle jag göra om jag blev gravid...       Jag minns hur den rädslan spökade inom mig på nätterna i ensamhetens mörker hur jag hysteriskt grät av rädslan och uppengivenheten. Jag ville inte leva, varför hade jag kommit till när världen ändå bara gjorde mig illa. Vem skulle sakna ett äckel som jag. Jag var bara för rädd för att ta mina självmordstankar till handling. Men vem skulle/kunda jag prata om sådana saker???                                                  

Så när han flyttade till bak var det bättre, trots att det gjorde så ont. Där fanns ingen risk för att bli gravid... även om jag inte ville att han skulle vara någon stans... Drömmer och minns händelsen som om det var igår. Vaknar med ett ryck och måste förvissa mig om att han inte finns där och att jag inte är kvar i snöhögen. Det bränner lite överallt både av minnen och tårarna som pressar på och vill ut. Drömmen kommer om och om igen...

Trots att jag mest är ledsen och rädd idag, känner jag också hat. Hatar den där jävla mannen som sarjade min kropp och själ. Önskar att jag kunde hämnsa... skulle vilja sparka in allt det som finns i den nedre regionen. Skulle så önska att han också fick smaka på all smärta han har utsatt mig för.

Skulle verkligen vilja se honom lida...

Skulle jobba i helgen lördag och söndag. På lördag när det bara återstår de sista sysslorna innan nattpersonalen kommer sätter migränen till och slår ut mig helt för en stund. Min kollega försöker bota mig med ett tillägg av illamående medicin, men det slutar med att jag "flexar" ut och åker hem en timme tidigare. Hela natten besväras jag av ett kraftigt illamående och huvudvärk. När så väckarklockan kör igång kl 05 är det bara att inse, det går inte att jobba idag. Sedan blir jag kvar i sängen till klockan 15, när mitt modershjärta får mig att lämna sängen. Jag har ju en dotter som är utackorderad hos mormor och morfar i helgen.

Där blir jag bjuden på middag och kaffe, men vi stannar inte så länge, längtar hem till tystnad och lite dämpad belysning.

Sover oroligt hela natten...

Huvudet dunkar på idag också, men inte som migrän längre utan "bara" som sprängande huvudvärk. Tror att jag håller på att få horn och att dessa är påväg ut genom pannan...

Nätterna är fulla av mardrömmar. Äckliga sådana där dottern ofta har huvudrollen och alltid blir hon lämnad ensammen utan att ha den minsta aning om var hon är.

Jag känner så väl igen skräcken som lyser i hennes ögon.

Hon blir också utsatt för olika typer av övergrepp. Många blodiga och kletiga som den värsta skräckfilmen.

När jag vaknar på natten av drömmarna, försöker jag bryta och vara uppe en stund, försöker fylla mina tankar med helt nya saker som då är bra saker. Men när jag sedan somnar om igen, fortsätter jag i samma tema eller tar om det en gång till.