I natt drömde jag en ny konstig dröm.

Jag är en bil som står parkerad på en parkeringsplats på ett lugnt och stillsamt ställe.

Plötsligt kommer det två män som är nakna och kastar sig över min motorhuv. De sågar ett stort hål och sliter sedan ut alla mina delar som finns i anslutning till hålet. Jag hör att de njuter och låter med bekanta läten.

Helt plötsligt försvinner de iväg in i skogen. Jag står där på min parkeringsplats med ett stort svart hål i min motorhuv och en massa bitar där i djupet som saknas. Känner en smärta som är svår att beskriva med ord. Men det bränner och känns kallt och tomt.

I gryningen kommer till sist en ung tjej med svart långt hår. Hon blir så glad av att se mig, men brister ut i gråt när hon ser hur trasig jag är. Då kan inte heller jag hålla ihop längre utan brister också ut i gråt, vilket gör tjejen jätte frustrerad av att hon är i skogen med en bil som gråter. Har en känsla av att hon också springer ifrån mig.

Där vaknar jag och kliver upp ur min säng. Jag sitter en stund på sängkanten och kommer sedan ihåg att plockar fram mitt mardröms protokoll (det hjälper mig att påminna mig om att det var en dröm och att jag är hemma i min säng och inte alls där jag var i drömmen). Jag läser igenom det högt, går på toaletten innan jag sedan lyckas hitta Molly i saccosäcken i tv-rummet. Lyfter upp henne, går ut i köket och konstaterar att köcksklockan är 04.20 Bäst att försöka sova lite till. Tar Molly med mig och lägger henne på madrassen tätt intill mig och somnar om.

På något sätt slutar drömmen bra. Jag fortsätter där jag slutade... eller när jag återvänder in i drömmen kommer jag (bilen) på en släpvagn till en stor allmän parkering i ett hyreshusgetto. Jag knuffas av släpvagnen och sedan är det några yngre killar som genast börjar meka och skruva delarna på plats.

Känner mig nöjd när jag vaknar igen. Men kan inte riktigt släppa den idag och funderar massor på detta att jag på nytt slits sönder i olika delar. Men det är nog så jag känner mig just nu. Det gör ständigt ont...

Idag har jag varit hos min psykolog som vanligt. Däremot pratade vi inte som vanligt ellerså som jag hade tänkt att vi skulle göra. Jag var inne på att vi skulle EMDR;a runt min sorg och saknad efter min mormor som dog när jag var i 15 års åldern. 

Gången innan kom vi in på vad som händer med mig när jag kommer till lokalerna och ska träffa min L. Hon upplever att jag kryper in i en hjälplös paralyserad varelse som inte står för något gott alls. Hon ber mig därför att jag ska vandra i korridoren i väntan på att hon kommer från fikat.

Jag hade tänkt vara ute så länge som möjligt och sedan gå in i sista stund. Tyvärr ville inte vädrets makter det samma. Det regnar och stormar så inte ens mina katter har varit ut på hela dagen.

Därför hamnar jag inne i deras lokaler. Det är 10 minuter kvar och jag klarar inte av att traska där i korridoren. Det känns som om jag inte har rätt att gå där utan man ska vänta i väntrummet....

Som tur är finns ett jätte korsord på en av anslagstavlorna. Jag stannar vid det och skriver dit några ord lite här och där. När jag sedan hör L´s steg i korridoren och att hon pratar med M-L önskar jag att jag hade gått emot henne, men det känns som om jag inte får/kan det. Inte säkert att hon vill ha mig där... Ja, ni kanske känner igen er i mina tankar.

När hon så kommer för att hämta mig tycker jag att jag är mer med än jag brukar, men det tycker inte hon. Hon säger att hon inte får kontakt med mig, att jag inte kan ge henne ögonkontakt och att det ser ut som om jag sugs in i den där lilla ynkliga varelsen som låser mig helt och hållen.

Då råkar jag säga att när jag hör hennes steg så känns det lite som det gjorde när övergreppen pågick. Sådär som man kände när man insett att nu kommer det hända igen, jag vet bara inte riktigt när...

Hon kontrar då med att det är ju förskräckligt att du känner så. Då blir jag ju din "bödel"...

Åhhhh, det är ju inte så jag menar....

Jag förstår att hon provoserar mig och till sist kommer illskan som hon ville ha fram för att få bort den där lilla paralyserade. Dock varar ilskan bara ca 5 sekunder och när hon ber mig berätta vad det var jag kände och vad jag skulle vilja säga till henne låser det sig helt.

Men hon säger då att det viktiga är att vi vet att ilskan finns där. Då kan man sedan jobba vidare i att träna den att komma fram.

Slutorden för dagen blir att jag till nästa gång ska skriva ner vad jag känner och tänker under veckan. Dessa ska jag sedan ha med mig som ett manus och läsa för henne. Hon kommer inte läsa det jag skriver på "min/hennes blogg" som vi har lösenords skyddat utan då ska jag själv försöka tala om det med ord och då är det bra att ha ett manus.

De dagar som har passerat hör jag hennes röst och ord inne i min skalle. Ibland känns det som om jag ringer och avslutar kontakten samtidigt som jag i nästa stund inser att just nu är hon mitt allt. Jag klarar mig inte utan henne. Jag vet och förstår varför hon provoserade mig så, men jag är inte lika säker på att hon förstår hur läskigt jag tycker att det är.