Idag har samtalsgruppen fortsatt med prat om mål-delmåt och önsvärtläge. Ganska intressant, men det gör ont att erkänna att jag inte har några mål för egen del. Jag sätter alltid alla andra i första rum.

Efter gruppen traskar jag raka spåret till hjärtsvikts mottagningen. Idag är det på nytt dax att öka medicineringen. Men när sjuksköterskan kollar blodtrycket tittar hon på mig och frågar, vad tror du att det är?

Jag vet inte. Men det känns som om det är lågt. 98/67 svarar hon, vi tar ett till då kanske det är högre, men icket. Därför får jag traska iväg därifrån utan ökning av dosen. Vi avvaktar i 2 veckor så får vi se om kroppen stabiliserar sig.

I kväll har jag bara latat mig. Känner mig helt slut. Orkar inget mer. Tänker lägga mig nu och läsa en stund.

Hej alla läsare... för ni är fler än jag någonsin kunde tro innan jag startade.

Idag har det varit en strålande höst dag. 1 grad plus i morse kl 08 och bilen täckt av frost.

Eftersom det är tisdag idag har jag och mina gruppkamrater varit på en promenad, 3,75 km. En av kamraterna hade GPS på sin mobil, därför vet vi nu hur lång våran runda är och att vi gick med en snitt fart på 5,5 km/timme. Rätt kul med teknik ibland.

Idag har jag till sist träffat min psykolog. Det var så skönt att bara komma innanför dörrarna och andas luften där i lokalen.

När jag så hörde hennes rappa steg i korridoren påväg till väntrummet sjunker lugnet ner i min kropp.

Det känns som när händer formar en lerklump till en kantig kub.

När jag beskriver det för henne ler hon och säger jag är så farsinerad av din goda förmåga att översätta ord med symbolik. Med andra ord känner du dig lugn när någon hjälper dig att hålla ihop, inte gå sönder.

Just precis! Det känner jag här och i sällskap med min allra bästa vän.

Hon ber mig sedan beskriva veckan som gått när hon var sjuk och vi därför inte kunde träffas. Jag berättar om den rädda, lilla, ledsna och övergivna jag som tagit över livet.

När jag beskrivit allt i lätta drag säger hon. För mig blir det tydligt att det är sedan vi rörde i den "lilla" för flera veckor sedan. Då när du upplevde den där kalla klumpen som sparkade och slogs för att skydda sig som allt blev så här riktigt jobbigt för dig. För mig säger det bara en sak, att det är just det som vi måste jobba med här och nu.

Jag sitter tyst och nickar...

Så frågar hon mig, riktigt vad skulle underlätta för dig för att kunna få den där klumpen att börja vittra lite?

Jag vet inte, just nu känns det bara jobbigt och svårt. Nu känns det som om alla känslor har fastnat. Jag känner mig så där "låst" känslomässigt som när allt startade.

Det enda jag riktigt säkert vet är att jag är så himla trött på att ha det så här.

Tiden går fort och vi måste bryta.

Vi avslutar dock med min trygga plats. Den var evigheter sedan vi använde och det känns så skönt. Jag blir glad och känner värme i hela kroppen.

Precis innan vi skiljs åt, säger L. Kan du komma ihåg en sak från idag? Lova mig att du minns att det här minnet är precis lika sant som de hemska minnena.

Lova att du minns det!

Så är det då åter kväll igen.

En kväll som avslutar denna hemska helg. Skulle göra vad som helst för att glömma den.

Jag bär på känslor som jag inte riktigt har ord för. Inga sköna känslor, bara dumma och hemska sådana.

I morgon hoppas jag innerligt att psykologen finns på plats. Jag vågar inte riktigt hoppas, men skulle hon falla bort igen vet jag inte riktigt vad jag tar mig till.

Samtidigt är det så knäppt att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva läget just nu. Jag har som sagt var inga ord på det jag känner. Det bara bubblar och fräser inom mig. Jag känner mig liten, ledsen och trött. Den där energin som jag haft ett längre tag är som bortblåst.

Jag drömmer massor på nätterna. Min säng ser ut som ett nedslag när jag vaknar, men jag minns inte vad det är jag drömmer. Det enda jag kan säga är att jag inte mår bra av dem. Min kropp får upp minnen i form av smak, doft och smärta...

Jag vill verkligen inte ha det så här...

Varför är det så tungt just nu?

Vart tog all den där energin vägen??

Den lilla lilla flickan vill bara sova och vara ifred

Hon är rädd och ledsen

Hon drömmer mardrömmar om nätterna

Kroppen minns en massa smärta

Hon känner dofter och ibland även smak

Hjälp, det känns så svårt

Måste det vara så här?

Varför mig?

Livet är så orättvist!

Du kan inte alltid stanna i ditt eget hörn av skogen

och vänta på att andra ska komma till dig,

du måste gå till dem ibland.

                                                   Nalle puh

Idag är huset tomt och tyst. Min fina flicka är hos som pappa i helgen igen. Tidigare har hon varit där på sin höjd ien gång/månad. Nu är det andra helgen på raken...

Det är verkligen med blandade känslor som jag släpper iväg henne dit. Inte så att jag inte är trugg i att hon har det bra. Tvärt om...

Men jag har inte varit med på valet att hon inte alltid ska vara här med mig, med oss. Det är hans beslut inte mitt...

Fy vad jag låter bitter, jag vill inte vara det egentligen. Men när jag inte mås så bra är det så svårt att släppa tänket.

Ska ut på en promenad, får se om jag är gladare efter den.

Synd att det inte är sol. Jag skulle vilja ut i skog och mark med min kamera och fånga hösten...

Igår kväll tog jag en sömtablett vilket inte tillhör vanligheterna. Jag bara kände att kroppen måste få en vila som inte är upphackad och fylld av faror. Jag har sovit hela natten. Men känner i kroppen att jag har stökat på rätt så friskt. Sängen ser också ut som om en tornado har dragit fram.

Efter stökiga nätter får jag ofta en massa kroppsminnen som gör att vissa delar av kroppen smärtar på samma sätt som när övergreppen skedde. Idag är en sådan dag när jag helst inte vill sitta ner på r**pan.

Jag har redan nu bestämt mig för att i helgen ska jag ta mina sömntabletter. Jag behöver verkligen sova efter den vecka som har passerat. Känner mig riktigt sliten i kropp och själ.