I natt dörmmer jag om ormar och en kollosalt stor ödla.

Allt börjar med att jag har fått i uppdrag att mata fiskar på butik som ligger nere i en källare. När jag kommer dit visar det sig att nyckeln som jag fått låna av ägaren inte passar. Jag får hjälp att ta bort en glasruta och kryper in genom gluggen på dörren. När jag så får känning med golvet traskar jag in och söker mig till en lys knapp.

Innan lysrören tänds tycker jag mig höra ett läskit väsande ljud och känner hur något rör vid mina fötter.

Så ljusnar det i lokalen och jag tittar mig omkring. Hela golvet är täckt av ormar i alla möjliga färger och storlekar. Dessutom ser jag en kolosal ödla som kommer mot mig. Jag tittar mig omkring efter en flyktplats men då fastnar mina öjon på tre glasögonkobror som stirrar på mig och ser klara ut för att attackera mot mig.

Vaknar med skräck i hela kroppen. Jag kan inte ligga kvar i sängen ej heller komma mig upp och stiga ner på golvet. Kan inte skilja på nutid och dröm. Mår riktigt, riktigt pytom…

Natten har varit fyld av mardrömmar. Allt börjar med att jag och den lilla ska resa på en storstads semester. Vi ska resa med en kvinna som jobbar på en butik i samma hus som jag bor i.

Jag packar och förbereder mig för den stundande resan. Men hela tiden stretar den lilla och vill inte. Jag försöker packa men den lilla packar upp och bråkar.

Efter en stund kommer jag på att jag saknar uppgifter om när, var och hur den där resan innebär.

Jag går ner i butiken och söker kvinnan, men vet inte ens vad hon heter, ännu mindre på vilken avdelning hon jobbar. Till sist finner jag den jag söker, men hon snäser bara av mig och är inte speciellt intresserad att ge mig svar på mina frågor.

Gråtande störtar jag upp för trapporna till min lägenhet. Känner igen känslan från förr när livet var som jobbigast. Samtidigt möts jag av den lilla som bara står där och skrattar åt mig.

Jag fortsätter att packa medan tårarna strömmar utför mina kinder. När väskan är packad kommer jag helt plötsligt på att jag har inte fixat ledigt från jobbet. Hur ska det gå nu???

Jag får aldrig något svar på den frågan. Utan vaknar och känner mig ledsen ända in i rotan av mig själv. Blir en dag där Stesolid får hålla mig i form… orkar inte visa hur ledsen jag är.

I går var jag hos L. Hon var på kurs i tisdags så därför blev det en annan dag och tid denna veckan.
Vi bestämde att vi inte skulle röra upp något och rota i det förflutna denna veckan eftersom jag reser till fjällen på lördag och blir borta i två veckor. Behöver i stället samla ihop mig och finna förmågor som kan stärkas med hjälp av henne.
Vi har några gånger jobbat med en ny metod som hon fick lära sig på en EMDR kurs i höstas. Jag har provat metoden några gånger tidigare och tyckt att den är ganska bra.
Men jobbar med att hitta en känsla, beteende eller annan bild som man vill stärka. Det bör vara något som jag inte också kan koppla ihop med negativa vibbar.
Det jag kände var att jag ville stärka mig själv så att jag kan lyssna på mig själv mer och tillåta mig egen tid nu när vi ska bo så tätt i fjällen.
Man skattar på skala som i EMDR. Dessutom jobbar man också med ögon rörelser under tiden.
Jag ser mig själv som en vårblomma som kommer fram ur jorden krokig och skör. Men känner solen som värmer i min nacke och allt eftersom vi håller på rätar jag på mig och väcklar ut mina kronblad.
Jag är ensam och vandrar runt lite och söker efter "fler" blommor (vänner)...
Helt plötsligt känner jag hur någon rycker mig i bladet vid mina fötter. Tittar ner och ser "lilla jag" som står där och sträcker upp sina armar och vill komma upp i min famn.
Jag böjer mig ner och plockar upp henne.
Känner hur hon sitter på min höft med ena handen på min vänstra axel.
Vi väljer att avsluta där utan att göra de sista skattningen och koppla ihop min önskan med det som känns i mig.
Väljer i stället att prata om lilla som förra veckan störtade ner i avgrunden och skrek ut sin smärta och denna veckan faktiskt vill bli sedd och krypa upp i min famn.
Kan inte annat än erkänna att det känns lite som en seger.
Det känns som om jag lossnat lite och faktiskt inser att jag verkligen vill bli hel och att det inte behöver vara så läskigt som jag känner ibland.

Nu är födelsedagsfesten avklarad för i år.

Hela lägenheten skiner och luktar gott. Jag känner mig jätte nöjd med det jag har lyckats röja iväg. Alla tyckte att det var fint och att mitt bak var utöver det vanliga.

M åt nöjt av årets tårta med marsipan...

M leker och har inte alls tid över till sin pappa (mitt ex).

Han sätter sig vid min dator som brorsan startat för att skriva ut en karta till vår kusin. Där blir han sittande i mer än en timme, i mitt sovrum medans jag och min kompis sitter i köket och pratar. Barnen är just då ute och leker på gården.

A och barnen är ensamma hela kvällen så hon undrar om vi inte kan äta pizza tillsammans. Eftersom hennes yngsta, ska sova känns det som om vi ska förflytta oss till henne. Men ex;et verkar inte ha bråttom...

Vi bestämmer då tillsammans att vi frågar om han vill äta med oss och hoppas då på att han förflyttar sig hem till stan efter maten.

Jo, han vill äta så vi förflyttar oss. Barnen äter och försvinner sedan till lekrummet. Sedan kommer de på att de vill gå till Konsum och handla en glass och tuggummi som lördagsgodis. De klär på sig och då kommer ex;et på att han ska nog snart åka så han går ut i hallen och kramar om dottern och önskar henne en skön semester i fjällen. Hon rycker på axlarna och vill iväg.

Han dricker upp sitt kaffe och tackar sedan för sig och åker iväg.

Både jag och min vän har känslan av att han hade inte tänkt åka hem i första taget om jag hade varit kvar där hemma...

Varför kan han inte förstå att han inte kan handha mig hur som helst. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar...

Igår träffade jag L (psykologen) igen.

Började morgonen med ett migränanfall som inte var riktigt som det andra. Just nu är de så kraftiga och tätt återkommande att de handikappar mig en del. Det var tredje gången sedan i torsdags. Vanligtvis har jag nått några/månad och då vanligtvis vid mens.
Låg hela förrmiddagen i mörker och slumrade och tänkte.

Kändes som om jag var helt tom, jag hade heller inte gjort de jag sa att jag skulle få till från gången innan. Behöver kontakta en person och reda upp en del som säkerligen mest handlar om missförstånd.
Först grunnade jag på om jag skulle sjukskriva mig från träffen, men när huvudvärken började släppa bestämde jag mig för att åka in.
I bilden funderade jag på vad vi skulle prata om, men kunde inte riktigt hitta något vettigt. Vi hade bestämt att inte prata övergrepp, eftersom jag åker till fjällen och blir borta i två veckor (v 16+17).
Väl inne hos L berättade jag om läget och att jag var knäckt av all migrän och medicinering av den. Blir så seg i kroppen av medicinen.
Vi småpratar lite om gången innan och L ställer en hel del frågor om vad som händer inne i mig när maktlöshets spiralen börjar snurra inom mig.
Jag grunnar och svarar på det jag kan se själv och sedan disskuterar vi oss fram till andra saker.

Behöver verkligen hennes vidvinkel i vissa lägen.
Vi kommer in på mina rädslor över att närma mig vissa saker och till sist så sitter den pytte lilla jag där helt blottad och bara skriker av smärta. Går inte riktigt att beskriva hon bara blottade sig helt plötsligt....
L frågar vad behöver du av mig just nu???
Hatar verkligen den frågan!!! Törs inte berätta vad det är jag vill ha. Är så rädd att åter igen bli sviken i min längtan efter tröst och närhet- omsorg...
Efter en stund och många tårar frågar hon så till sist om jag kommer närmare dig? Skulle det kännas som en lättnad eller blir det bara värre.
Jag förmår mig bara nicka och hör mig så till sist säga, vill det...
Hon tar sin kontors stol. sätter sig snett framför mig och tar med sina händer om var sin arm på mig. Gråter hejdlöst och emellan åt pratar vi lite om vad som händer och hur det känns att ha henne så nära.
Lilla jag får bara vara och visa sig så mycket hon vill och ta emot av den värme och trygghet L kan ge henne just då.
Efter en stund lägger sig min förtvivlan och vi fortsätter att prata om det faktum att lilla finns, men att stora sätter på sig skygglappar för att slippa se och närma sig henne.
Jag försöker beskriva min rädsla över att splittras, gå sönder om jag visar alla mina känslor som finns där inne.

När så L säger att du har redan gått sönder. Det är ju därför du består av både din lilla och din stora...

Det som skrämmer dig är att gå ihop och bli ett. Att tordas ta in din lilla och se och känna på allt det hon känner och samtidigt få ihop det med din klokhet. Det är de du är så rädd för.

Jo, det har hon helt rätt i. Men eftersom jag inte riktigt vill/orkar se sen lilla, känns det inte så.
Sedan pratar vi också om att jag i fortsättningen ska ge henne mer feedback på det hon får mig till att göra. Hon är så rädd att hon går för häftigt fram för att hon har en hel lista i bakhuvudet och vill så mycket.
Jag försöker bekräfta henne i hur bra det blev och hur jag kunde känna att den lilla verkligen växte där inne av den värme hon förmedlar till mig, trots att lilla samtidigt var så ledsen och förtivlad av det hon känner.
Som ni förstår rann tiden iväg och vi var tvugna att avsluta.

Men trots att det var så tufft, gick det bra att ta sig därifrån. Även om kvällen och natten blev rätt tuffa.
Idag är det dock en ny dag...
Jag ska röja lite, träffa en kompis och äta lunch med henne och sedan ska M och jag baka. Vi ska fira hennes 8 årsdag på lördag.
Känner mig lugnare och lite stärkt idag. Energin kommer lite åter i baksvallet från gårdagen tror jag.

Genom mitt team har jag blivit erbjuden att delta i familjeintervension. Syftet är att man ska tydlig göra och stärka föräldraskapet och låta barnen föras på tal i familjer där någon eller båda föräldrarna lider av en ohälsa. 

Vid de första två träffarna berättar föräldrarna bland annat om sin sjukdomshistoria i familjen och om sin syn på hur barnen kan ha upplevt sjukdomen.

Sedan genomförs individuella barnintervjuer där man samtalar om barnens upplevelse av föräldrarnas sjukdom, hur barnet bland annat har det i skolan och med vänner.

Man hjälper barnet att förbereda sig för familjesamtalet.

Vid ett fjärde samtal med föräldrarna diskuteras barnens situation, stödjande och skyddande faktorer för barnet och planering av familjesamtal.

Därefter genomförs familjesamtalet där familjemedlemmarna uppmuntras att tala om sådant som kommit upp under tidigare träffar.

Det sista tillfället är ett uppföljande samtal en månad senare där man diskuterar måluppfyllelse och eventuellt planerar för en nätverksträff. 

Det känns meningsfullt, men samtidigt också väldigt läskigt. Jag känner mig synad i sömmarna och ännu så länge inte stärkt.

Vi har kommit halvvägs. Intervjun är gjord, men vi har ännu inte fått veta något om vad den visar.

Samtidigt som det känns jobbigt, känner jag också att jag nu har chans till hjälp att styra upp och ändra på saker som jag inte själv klarar tillsammans med dotterns pappa. Det blir som han vill oavsett om det är bra eller ej. Jag vill inte ha det så längre.