Idag skiner solen som den inte gjort på många dagar. Det är så att man till och med lockas av att gå ut. Trist bara att man ska släpa på 2 extra ben. Men det är liksom bara att "gilla" läget.

Eftersom jag dessutom är barnfri kan jag göra presis som jag vill. Vilket har inneburit att jag tillät mig att ta en rejäl sovmorgon.

En av dagens måsten är att ta sin samhälliliga rättighet på allvar och gå till vallokalen och avlägga sin röst. Vilket jag ska göra om en liten stund.

Först ska jag äta lite frunch eller vad det nu så vackert heter. Idag ska jag inte slarva med maten som jag gjort i flera dagar. Får väl vackert erkänna att min psykolog har rätt, igen. Man mår inte bättre för att man hoppar över maten. Snarare tvärt om...

Så var jag då hemma igen efter en riktig mardröm hos sjukgymnasten.

Allt börjar med att jag berättar om mitt knä. Han undrar hur jag har det med foten? Svaret är enkelt, den är kanon bra. Jag har inte alls ont i den längre.

Därför bestämmer han sig för att helt lägga krutet på mitt onda knä.

Han börjar med att täcka min nederdel med värme och en filt över allt. Sedan lämnar han mig för en stund. Efter en liten stund känner jag paniken komma. De varma täcket känns tungt och trycker ner mina fötter, så att tårna pekar rätt ut.

Jag känner hur krampen kommer. Hyperventilerar så att det sticker i läppar och fingrar. Till sist sätter jag mig upp. Ser då till min fövåning att det är två värmedynor som ligger på mig. Drar därför upp dem så att foten i stället får sticka ut där nere.

Sedan kommer han åter in till mig. Sätter så de 15 nålar han behöver på knä;et.

Därefterr 2 nålar på foten vid tårna och en vid den innre fotknölen. Avslutningsvis lägger han en värmedyna på nålarna på foten och nedanför dom på mitt knä. Detta omöjlig gör förmågan att flytta den uppåt. Till en början känns det som om det ska gå bra. Men när 5 minuter av de 15 han gått kommer paniken åter. Krampen kommer tillbaka och nu i båda benen. Jag känner hur jag på nytt stressar upp mig med hyperventilation och bensprattel. När jag sprattlar med mitt andra ben känner jag hur värmedynan glider och det sliter i nålarna på foten. Som tur är kommer Lars-Åke lite snabbare än han brukar.

Han plockar nålar och värmedynor från mig.

Väl hemma igen släpper paniken och allt bara svämmar över. Jag gråter så som jag inte har gjort på riktigt länge. 

Så är det helg och jag ska vara barnfri...

Känns alltid lika vemodigt att tänka den tanken.

Även om jag vill att dottern ska ha kontakt med sin pappa så finns det också någon inom mig som skriker NEJ!

De sista gångerna har hon klagar eller berättat att han sover hela tiden. När jag frågar upp och ber att hon ska beskriva lite mer kan hon inte riktigt det. Jag vet inte om det är att han sover längepå morgonen eller att han sover på dagarna/kvällarna i stället för att vara med henne.

Jag kan säga att så var det här hemma också när vi var ett par. Så jag förstår exakt vad hon menar utan att hon riktigt kan förklara. Å det gör mig så ledsen och beklämd... 

Men vad kan jag nu göra för att hjälpa henne till ändring. En ändring som jag vet att den inte går att komma till. Så här har det alltid varit och han ser inget problem i det. Utan det är vi fruntimmer som klagar och gnäller... Jag känner mig riktigt rådlös....

På söndag när hon kommer hem, ska jag ställa frågan till henne om hur det har varit i helgen. Sedan får vi se om och vad mitt nästa steg blir.

Hur blir då min egen helg?

Jo, den frågan har ett enkelt svar. Jag sitter nämligen där jag sitter. Har ett knä som inte vill vara med. Träffade doktor på morgonen som tror att det är en menisk skada. Dessutom är alla muskelfästen runt knäet inflammerade och jätte onda.

Fick kryckor, ska vila och äta Ipren i full dos i 10 dagar. Så här blir det bara vila av.

Kanske kan det ge mig lite energi att skriva...

Å var det då dax för en tripp till psykologen igen. Min livrem just nu.

Känner mig så kopiöst osocial och mörk jus nu.

Veckan som gott har knölat till mig rätt rejält. Jag blir så rädd när det känns så här.

just nu känns det som om jag sitter i en korg, på världens största berg och dalbana. Enda skillnade är att det är inte så många loopar eller djupa dalgångar. Här är det en enda stor backe utför med några små gupp ibland. Sedan är omgivningen ful av gammalt "gråll". Jag ser och känner preecis det som passerar. Allt ifrån när jag var tonåring och funderade om jag skulle dö av att "falla" ut ur fönstret från 3;e våningen till rena övergrepp. Ljud, lukter, smaker, minnen, allt stämmer och ramlar lite på plats.

Men jag ser inget slut.... Den bara åker och åker. Jag kan inte komma av.

Hej alla finaste vänner. 

Tänkte att jag skulle visa ett litet livstecken eftersom det är sååååå länge sedan jag skrev något.

Livet rullar och det med råge. Det känns som om jag har tagit ett kliv till, på min vandring efter min livsstig.

Helt plötsligt är jag inne i ett känslomässigt kaos som jag sällan skådat har.  Nätterna fylls av läskiga mardrömmar och dagarna med flashback från det forna livet. Hela jag omkullkastas och har känslan av att jag ska förintas eller snarare sprängas i bitar.

Min individualterapi hos världens bästa psykolog är åter upptagen efter en lång ledighet över sommaren. Det känns väl både och. Men jag vet också att detta kommer jag inte att klara utan henne. Så det är bara att gilla läget. Stiga på "terapitåget" och följa med.

Nu har jag avklarat veckans måsten...

Arbetstränade under en eftermiddagstur i tisdag och sedan dit på morgonen idag. Med andra ord tätare än vanligt och det känns... Jag har nu suttit och halvsovit framför barnprogrammen en lång stund. Känner mig utpumpad samtidigt som jag har haft två riktigt roliga dagar. Tänker så att jag blir tokig på m jag skulle kunna jobba eller inte. Jag är så rädd för att misslyckas.

Hopppas att chefen glömmer att jag lovade att ge henne en hint om läget efter dessa pass. Jag vill träffa min psykolog innan jag bestämmer mig.

Dessutom har jag nog drabbats av hälsporre. Efter att ha traskat  två dagar på jobbargolven och varit på styrke och kondis test hos sjukgymnasten på hjärtcentrum är vä fot/häl inte att leka med. Får som kramp och sedan värker det inne mitt i hälen.

Mamma har lovat mig att prata med sin sjukgymnast i morgon när hon träffar honom. Jag måste få hjälp om jag ska kunna gå på foten och vara aktiv.

Jag har precis pratat med min chef om min arbetsträning denna veckan. Jag behövde fixa lite med det schemateckniska.

När jag ändå var på tråden säger hon att jag undrar hur jag ska planera i höst med dig?

Jag tycker detta är. riktigt svårt och behöver verkligen någon att grunna tillsammans med. Jag har inte träffat någon i teamet på hela sommaren.

I samma andetag säger hon, att som jag tolkade det, styr du teamet precis som du vill. De rättar sig efter dig, beroende på vad du säger och vill.

Jo, visst är det väl så. Men inom rimliga gränser...

Hon berättar också att hon som det ser ut nu har mig på 50%, men vet inte om det är realistiskt. Jag säger att mer än så kan det inte bli tal om och så som det är nu vet jag inte om det är realistiskt, heller. Jag har varit på jobbet i 4 timmar sedan midsommar och då helt utan ansvar.

Hon sätter verkligen igång den där klumpen med dåligt samvete och ånngest, Precis som om hon tycker att jag är hemma för att jag tycker att det är roligt.

Just nu försvann lusten att gå dit över huvud taget...

Bakom mig lämnar jag nu min födelsedag...

Jag har haft en riktig toppen dag med många vänner och släktingar här på besök. Inte blir det sämre av att man också fått ett och annat paket. Paket med ett mycket bra innehåll.

Trots detta går det inte att sova i natt.

Så fort jag blundar känner jag hyvelbänken som spänner mot min arm. Nu är läraren igång med sina övergrepp inm mig. Nu har han vilat så länge att han på nytt har kraft att terra mig.

I natt är jag riktigt rädd för honom. Förnuftet vet att han inte är här och hyvelbänken finns inte heller här. Men känslolivet spelar mig ett spatt.

Nu saknar jag verkligen min peykolog. Jag har ingen annan att prata med om detta.