Idag har jag möte med min psykolog, mina tre närmaste vänner och jag. Känns attans pirrigt.

Startade dagen med lite ångestdämpnade piller så att jag kan behålla förnuftet.

Hoppas att det på detta sättet ska bli lättare för dom att förstå vad det är som händer i mitt liv.

L kommer att teoretiskt berätta vad som händer med en traumatiserad person och vad som händer med den i vardagen. Vi ska dessutom försöka ge exempel på vardagen när det blir svårt för mig.

Snälla, håll era tummar för mig idag. Jag är jätte liten och rädd....

Finaste vänner som troget finns här med mig, trots att jag inte ens orkar visa mig.

Här hos mig är kaoset ett faktum. Jag är helt utan energi. Vill helst bara ligga i sängen iförd nattkläder.

Mitt smvete värker värre än någonsin, vilket säkert också förbrukar energi. Nu har höstlovet passerat och vi har inte gjort någonting mer än mina måsten.

Dottern är trots allt nöjd med det. Hon har fått följa med mig på de aktiviteter som hon kan delta i. Dessutom fick hon besöka sin "lossas" lillasyster 3 månader och det väger upp allt.

Jag bränner all energi i att fortsätta minnas och återuppleva det som hände i omklädningsrummen på ishallen för ca 30 år sedan.

En man som jag inte känner som brukar våld både på och i min kropp. ..

Jag som trodde att jag höll på att närma mig slutet.

Nu har luften gått ur mig och jag lever på den näring mina vänner förmedlar.

Den luft ni alla ger med konstgjord andning.

Men jag tänker inte ge upp!

I den trista och tunga vardagen jag befinner mig i just för tillfället hittade jag något som skulle kunna förgylla vardagen om än bara för en stund.

Jag har nämligen anmält mig till att bli testpilot åt Arla. Nytt just nu är att de vill testa en smaksatt vispgrädde med choklad eller jordgubbssmak.

Tänk så mycket gott man skulle kunna fixa med dem. Utan att man står hemma i köket med olika ingredienser.

Jag ser framför mig en varm sommardag i jordgubbslandet. Våffelstrutar vispad jordgubbsgrädde och skivade varma jordgubbar från det egna landet. Kan det bli annat än gott.

Eller varför inte en fruksallad som toppas med vispad chokladgrädde och sedan hyvlad vit och mörk choklad på toppen.

Enklare kan det inte bli.

Till och med M, 7 år skulle kunna fixa en sådan efterrätt och få känna sig jätte duktig i köket.

Nu är det bara att hålla tummarna att man blir uttagen som testpilot. Annars har jag bjudit på några tips till er som liksom jag gillar godsaker.

Finns det fler som vill prova att anmäla sitt intresse, gå då in på; http://smartsontestpilot.se/arla-smaksatt-vispgradde/bli-testpilot/

Igår kom den första snön som ligger kvar ännu. Visserligen blir lagret blötare och blötare men marken är vit.

I helgen är jag barnfri så jag njuter av tystnaden och stillheten. Samtidigt som minnena fortsätter att komma över mig.

I morgon ska jag till jobbet å sedan hämtar jag hem M som ska på simskola.

Just nu är allt bara jobbigt...

Idag är en bra dag, med sol och frost utanför mitt fönster.

Igår kändes det som om jag höll på att ge upp.

Kan det vara värt att kämpa och slåss??

Jo, det måste det vara!

Jag kan inte ge upp.

Det finns så mycket i livet som är värt att kämpa för.

Å skulle jag ge upp, ger jag segern till de hemska män som förstört så mycket i mitt liv. Å det är dom inte värda!

Igår fortsatte det att komma nya minnen. Minnen om den mörka mannen som jag inte känner.

Bara det att denna gången är vi i ett omklädningsrum. Allltså är det ingen engångs "grej", utan han återkommer.

Dagarna före fylldes av minnen i kroppen. Minnen som jag inte riktigt förstod eller kunnde koppla samman med mina klara och numera tydliga minnen.

Men idag förstår jag dem mycket bättre. Jag ville bara inte förstå att det var pågång mer ur det fördålda...

Hej alla fina Vänner

Som ni säkert redan har förstått är mitt liv just nu rätt kaotiskt.
För två veckor sedan började nya minnen komma upp. Minnen som jag först inte förstod eller kände mig bekväm med.
Det började komma sedan jag berättat för L om ett av alla övergrepp på skolan. Något som jag aldrig tidigare har berättat om. Vi lyckades i samspel mellan varandra och "lilla flisa" få henne att berätta precis så som det var. Jag lyckades berätta så pass mycket att jag fick känna lättnad och en inre ro efteråt.
Den varade i några dagar innan så de nya börjagd ”ploppa” upp.
Först som en flashback, när jag var i min trappskrubb och skulle städa lite. Plötsligt ser jag en man jag aldrig tidigare har sett. Han hänger över mig... stor, svarthårig och med helskägg.
Nu vet jag att han förgripit sig på mig tillsammans med min farbror. Under detta övergrepp fruktar jag mitt liv pga att vi är i ett förråd på ishallen. Det hänger skridskor i taket som de kommer åt under övergreppet. Dom ramlar ner över mig och jag tror hela tiden att jag ska få en på mig som kommer att skära upp min hals. Jag ser hur jag själv till sist badar i en pöl av blod. samtidigt kan jag också läsa min egen dödsannons...

Nu har det gått snart två veckor, minnet börjar kännas ganska fullständigt.
Jag känner mig också lite mer tillfreds med det faktum att det fanns fler förövare, som jag inte visste om…
Det kom som en chock som till en början var jätte svår att förlika sig med.

Inte blev det lättare när L sägar att "detta gör mig glad. För nu vet jag att det händer något att du haft hjälp av våra tidigare samtal. Du släpper nu fram detta för att det är möjligt och att du nu har förmågan att ta hand om det".
Jag förstår precis vad hon menar och känner att hon har rätt.
Men det var inte riktigt det jag ville höra.
Jag vill verkligen att det ska ta slut och inte ha fler förövare, det räcker nu... Är så rädd...

L och jag fortsätter att jobba på.
Vi varvar lite med långa tuffa möten när jag ligger i famnen på henne och berättar om vad som jag utsatts för till att i lugn och ro kunna sitta i fåtöljen och prata om att föra barnen (M) på tal, hotbilder eller mina tilltagande dissocierar och hur jag ska göra för att minska eller helst få dem att avta helt.

Jag har också börjar på vattengympa tillsammans med en grupp på 14 tjejer/kvinnor. Det är B som leder den så jag känner mig helt trygg i gruppen. Vi gympar först i lagomt tempo och avslutar sedan med ett ganska långt stycke som helt inriktar sig på avspänning och att hitta sitt eget inre lugn.
Jätte, jätte skönt.

Förlåt atta fina vänner och läsare, men jag  orkar inte skriva så mycket nu. Tänker på er alla ofta, ofta.

Just nu i skrivande stund är livet en mardröm som spelar sitt innehåll dag, som natt. Jag har i min bearbetning kommit så djupt att jag till och med började tänka tanken att jag håller nog på att nå botten i all soppa som jag stövar runt i.

Vad händer???

Jo under helgen började nya minnen och dessutom en helt ny förövare att göra sig påminda. En förövare som tillsammans med min farbror utför ett övergrepp fyllt av dödsångest och smärta.

Jag vill inte vara med om dett!

Jag vill att jag ska sluta minnas!

Hur läga kommer det att fortsätta?

Varför är livet så här jobbig med mig?

Vad har jag gjort för fel???

Vi har pratat igenom alla mina frågor och funderingar hos psykologen i veckan och vissa delar börjar sjunka in.

Man minns inte mer än vad kroppen ockar ta hand om.

Nu har vi bearbetat mycket och det fanns en möjlighet att släppa fram mer som låg där nere och rörde om i grytan...

Ingen vet hur länge jag kommer att minnas nya saker. Det är bara så att nu finns det en sak mindere och ett minne mindre att släppa fram. Finns det mer? Ja, det vet ingen. Det är bara tiden som kan visa mig det...

Just nu verkar jag riktigt klok och samlad... men det är psykologens ord jag har som ett mantra inom mig.

Ett mantra som håller mig ovanför vattenytan.

Ett mantra som håller mig infrån självskador och annat som egentligen bara föder ännu mer ångest.

Känner mig som en Duracell Kanin med tomma eller tappade batterier...