Nu är värsta dagen på länge inne...

Sover oroligt som bara dän. Vaknar 1 timme före väckarklockan. Lika bra att kliva upp ocg ställa sig i duschen. Svetten klistrar mitt nattlinne mot min kropp. Undrar vad jag har drömt om i natt, har inga minnen. Men känner mig liten och rädd...

Kan inte äta frukost, det är stopp. Klumpen i halsen går inte att passera. Serverar dottern frukost, dricker själv lite vatten och jobbar ner mina morgon mediciner. Sätter mig i bilen och åker mina 5 mil in till stan och sjukhuset. Försöker hålla mig stor och stark med att lyssa på musik som jag gillar och har bra minnen runt. Parkerar bilen, promenerar till vår mötesplats och slår mig ner i en av alla de sittplatser som gapar tomt. Blir sittande där i ca 15 minuter innan jag ser L komma gående en bit ifrån mig. Hon ser på mig att jag mår riktigt dåligt, tårarna bränner i ögonen och världen runt omkring mig är som en tunnel som jag sugs in i och bara åker längre och längre in i. Hn sätter sig ner brevid mig,tar mig på armen och säger, man får ringa och sjukskriva sig...

Nej, det är ingen lösnng. Jag har det ju bara ogjort. Jag vill verkligen få bort det och nu är jag här.

Okey, men vi kan när som helst gå ut ur rummet. Det även om det inte är klart.

Vad kan vi göra för att få dig mer här och nu, innan vi går till mottagningen??

Är det bäst att sitta här eller behöver du komma upp och gå?

Jag vill gå lite...

Vi tar en promenad. L går i armkrok med mig, nära, nära. Vi går så länge vi går så länge vi kan, utan att missa tiden. Därefter går vi in och anmäler oss. Vi får komma in nästan på en gång.

Läkaren undrar vem hon är? L presenterar sig och säger att hon är där för att hjälpa mig klara av detta besöket som är riktgt svårt för mig pga att jag varit utsatt för många svåra trauman under min barndom. Vidare undrar hon om han känner till dissosiativa tillstånd?

Jo, han har hört talas om det. Men kan väl inte säga att det är något han kan så mycket om.

L säger att det är därför hon är där för att det är inget som är något hälsosamt för Flisa. Det kan innebära att vi måste gå ut, även om du inte är klar. Idag är det en riktigt dålig dag för Flisa och då är risken extra stor.

Han säger att det är helt okey för honom.

Därefter pratar han om sitt och frågar hur jag mår. Han lämnar provsvar och berättar om undersöknigs resultat. Till sist säger han att han inte ser någon anledning till att utsätta mig för mer undersökningar. Men att han vill träffa mig om 1,5 år och då får L gärna närvara också.

Pust!!! Känns så skönt att detta är klart. Nu kan jag släppa oron helt. Den kan dessutom hålla sig borta länge eftersom han glesat på kontrollerna till nästa gång.

Vi traskar kvickt därifrån och går och sätter oss och pratar. Från början skakar jag av frossa och tårarna trillar utför min kind när spänningen släpper. Men efter en stund kommer värmen åter och allt känns bättre. De dissosiativa bubblorna som jag känt hela morgonen avtar och jag kan på nytt bli den stora människa jag är.

Vi tar förväl för idag. L traskar iväg till sitt jobb och jag gör en utflyckt ut på stan. Efter en liten stund där håller jag på att tuppa av känns det som. Hela värden snurrar och jag måste krypa ihop och lugna mig lite. Då inser jag att jag har ju inte ätit något. Det är 6 timmar sedan jag vaknade och jag har bara druckit ett glas vatten...

Köper en macka och en mineralvatten som jag tuggar i mig. Nu är klumpen helt borta och jag känner hur energin återvänder till min kropp. Det är nu åter igen dax att besöka sjukhuset. Nu är det en ögonkontroll som står på agendan.

Känner hur pirret återvänder, men denna gång kan jag vara i min kropp och behöver heller inte bli så liten och hotad som på morgonen.

Kontrollen där går också bra, vilket känns riktigt bra. Jag skulle få besked från någon ögonläkare om fortsättningen och i så fall när de ville täffa mig via brev.

Klockan är nu 14.00

Klockan 17.45 ska jag och 4 vänner roa oss. Jag har nämligen blivit bjuden att delta i "modell för en kväll". Jag har alla prylar packade i väskan där bak i bilen. Men 4 timmar till i stan orkar jag inte med. Jag vill hem!!! Åker därför raka spåret hem till min älskade dotter. Vi äter middag och peppar för kvällens äventyr. Som tur är har en av mina vänner en 7 sitsig bil så vi rymms alla i den. Sedan börjar kvällens roligheter.

Vi sminkas och stylas av två tuffa brudar. Därefter börjar kvällens fotografering av två fotografer. Vi får tips och råd hela tiden. Super kul, jag som alltid är den som står bakom kameran...

När vi är färdiga får vi mysa en stund och sedan börjar visningen av alla bilder. Känner mig toppen nöjd och glad. Ser jag verkligen ut sådär...

Kan inte motstå frästelsen... måste köpa alla bilderna på mig och min dotter. Det får helt enkelt bli årets julklapp till mig själv.

Det var verkligen ett perfekt slut på en vidrig dag i mitt liv.

En riktig VITAMIN injektion.

Vilodag!!!

Men trots detta får jag en tur till stan 10 mil tur och retur...

Idag ska jag följa en nära vän och släkting till ett vårdplaneringsmöte på ortopeden. Hennes gamla mamma har brutit nacken i helgen och det behöver planeras runt henne och en kommande hemgång.

Dottern som precis har låtit mamman flytta hem till sig för att ha koll på sin mamma vill absolut inte släppa in hemtjänsten. Det är lätt att förstå tycker jag.

Eftersom jag själv jobbar inom sjukvården har jag blivit ombedd att närvara och stötta henne i det beslutet.

Kontentan blir att dottern ska få lära sig hur hon ska göra för att byta halskrage och hjälpa mamman tvätta av sig där under och sedan ska mamman aktivt träna att komma sig i och ur sängen och få på sig sina kläder innan man till veckan ska ta hem henne.

Från detta hem och vila och ladda inför torsdagen....

Idag är det lite lugnt....

Först handledning på jobbet i 1,5 timme och sedan min psykolog. Idag ska vi jobba med att förbereda mig på torsdagens återbesök hos medicinläkaren. Jag hatar verkligen att gå till doktorn. Har alltid varit jätte rädd för läkarbesök.

Jag vet att jag mår bra rent fysiskt, så egentligen behöver jag inte vara rädd. Men jag kan ändå inte släppa skräcken och alla minnen runt besök som jag tvingats till som liten.

L (psykologen) försöker få in i mitt blockerade medvetande att Sverige har inte tvångsvård. Du kan när som helst säga stopp och gå därifrån. Men usch så läskigt bara jag tänker den tanken...  Vi pratar igenom hela besöket i steg från det att vi möts i centralhallen till det att vi skiljs där igen och allt är över. Känns så skönt att hon följer med mig och ger mig den trygghet jag aldrig har kännt i sådana situationer. Hon bryr sig mer om mig än mina egna föräldrar...

När vi skiljs åt för dagen ber hon mig att hålla kvar besöket i mitt medvetande. Tänka på samma sätt som jag gjort där hos henne och inte blunda så som jag brukar. Men inte glömma att jag när som helst kan säga nej och avboka om det blir för tufft.

Åker hem, kastar in lite middag för att sedan gå på föräldramöte i skolan. Eftersom jag är ensamstående förälder har jag ingen att skicka till mötet och för dottern är det viktigt att jag går dit.

Så är nu första dagen på en tuff vecka avklarad.

Idag måndag har jag så gjort skiktröntgen och startat i Basal kroppskännedoms-grupp.

Började morgonen på kemlab där fasteprover inför torsdagens läkar besök skulle tas. Jag kommer in i väntrummet som nästan sprickar av alla människor. Som tur är sitter en fd kollega i "luckan". Jag berättar att jag ska vara på röntgen och börja dricka kontrast om 40 minuter och inser att jag kommer inte att hinna dit i tid om turordningen skall hållas. Hon fixar så att jag blir uppropad 10 minuter innan min tid går ut.

Sedan ilar jag iväg mot röntgen, anmäler mig i luckan och blir hänvisad till rum 211. När jag ser flaskan med kontrast kommer flascharna från sist när jag plågade i mig den med en cykelslang i halsen (sommaren 2009).

Jag har med mig en bok som jag försöker konsentrera mig på medan jag smuttar på min liter i måttlig takt.

Väl inne i kameran har jag turen att få en kvinna som är mycket saklig och informativ. Jag spänner mig dock något alldeles förskräckligt och på kamera röstens uppmaning till att ta ett djupt andetag, håll andan ......... å andas ut igen lyckar jag verkligen halvdåligt. Får lätt panik som motarbetar det hela och det känns till sist som om jag ska kvävas.

När det så blir dax för den intravenösa kontrasten och den i förväg uttalade värmekänslan sm nästan ska få en att känna det som om man har kissat på sig. Kan du kanske förstå vad det upplevs som hos mig. BLÄÄÄÄÄÄÄ

På detta blir det så dax att ta nya bilder. Denna gång ska jag hålla andan hur långe som helst. Hinner både in i tunneln och sedan ut igen medan kameran surrar. Jag klarar detta omöjligt men försöker bara suga in aningen med luft i en försiktig rörelse för att det inte ska påverka bilederna. Nu vill jag ut härifrån, ut i solen och den friska luften. Klarar inte av mer sjukhus nu!!!

Som tur är blir jag färdig ganska raskt inpå detta. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas att bilderna blev okey.

Vaken efter ännu en tuff natt.

Mår riktigt illa, har försökt att spy två gånger i natt efter riktiga äckeldrömmar. Mår illa nu på dagen också. Det släpper inte trots att jag ätit lite och haft besök av E, L och lilla M. Inte ens de kunde få mig att glömma allt jag känner.

Jag somnar om när M cyklar iväg till skolan och vaknar inte förrän hon är hemma igen. Då är klockan 12.15 Fastän jag sovit i natt och sedan hela förmiddagen så skulle jag galant kunna sova mer. Bläääääääää

Idag känns det som om den äckelamöba jag bär i mig försöker äta sig ut, sakta bit för bit.

Känner mig riktigt äcklig och fortfarande uppfyld av hårda saker där nere...

Idag gör det också ont när jag sitter. Känner igen smärtan, den som kom efter att det var över och ibland satt i flera dagar...

Igår var jag till psykologen.

Eftersom vi bestämt att det denna terminen ska vara jag som styr vad vi ska prata om och med vilken metod vi ska använda oss av, blir detta första försöket. Jag har också sagt att om jag inte kan, vill jag att hon går in och styr mig.

För jag vill inte "sitta" av tiden. Jag är där för att bearbeta...

Väl där berättar jag att jag har mycket mer frekventa kroppsminnen just nu. Minnen som nästan kommer som flaschbacks och som också ibland försvinner lika fort. Alla minnen är dock kopplade till mitt u****liv.

Hon hakar på mig raskt där, eftesom hon vet att detta är jätte svårt att prata om.

Vidare säger hon att hon tror att det är jätte viktigt att vi pratar om detta i en serie och att det är nödvändigt att jag återtar ägandet och omvårdnaden av mitt u****liv.

Dessutom vill hon att jag ska börja fundera på namn på de olika delarna, för utan namn är de inte återtagna och accepterade av mig.

De är ju faktiskt så att de ska tillhöra min kropp och förtjänar också omvårdnad och skydd, vilket nu är omöjligt att ge det. Förr hade jag ingen makt över det, men det har jag idag och ingen annan har någonsin rätt att göra det illa igen.

Så sant, men ack så svårt och skamligt...

Vi pratar mycket om mina drömmar där jag dessutom upplever det som att det är separerat i två delar (en framdel och en bakre del). Vilket inte alls är så som det är i verkligheten.

Min hemläxa till nästa tisdag är att jag för en liten, liten stund ska reflektera och tänka på det som mitt och hur de olika delarna känns och om de tillhör mig eller ej.

Dessutom ska jag också börja fundera över olika namn. Är det så att jag ska använda mig av deras anatomiska namn som jag kan när jag är i tjänst, eller vill jag ha mina egna namn??

Något jag ännu inte har något bra svar på.

Avslutningsvis säger min fantastiska L, har du tänkt på att det är ju inte konstigt att det är problematiskt att göra toabesök när du inte ens äger rätten till dina egna öppningar. Hur ska du då kunna bli av med det som ska ut, om det slutar blint och öppningarna finns utanför din kropp...

Mmm det tåls faktiskt att tänkas på.

Men lätt är det inte, att ta till sig något som är så skamligt och trasigt....

Så är det åter igen en ny vecka och jag är lika sterssad och illamående idag också. Varför är det så svårt att sätta gränser, varför tror jag att jag är så oumbärlig och varför ser jag inte till mina egna behov först.

Magkatarren gräver i mitt inre och hemmet är i ett kaos och ändå ska jag vara den som går in och hjälper andra...

Imorse struntade jag dock i allt.

Jag bara vägrade att ta fram symaskinen och sy gardinerna som jag lovade igår kväll. Får väl bli ett natt arbete i kväll i stället.

Behövde sova och när det inte fanns någon som pockade på uppmärksamhet så blev sängen den som fick min närvaro.

I eftermifddag blir det både besök hos psykologen och min läkare. Vi får väl se vad det har att ge. Min egen plan är dock att utöka arbetstiden till 50%. På så sätt hoppas jag kunna minska lite av den stress och frustration jag känner av att inte ha någon kontinuitet alls på jobbet.

I morse när jag fixat frukosten till min flicka sitter jag och väntar på att hon skall komma upp ur sängen och in i sina kläder.

Jag drömmer mig bort en stund, sitter och tittar ut genom fönstret och grubblar lite över nattens sömnlöshet.

Plötsligt känner jag hur någon lutar sig mot min rygg. Helt ljudlöst och utan förvarning. Hela jag fryser till is med en början där kroppskontakten är som tätast. Sedan kommer hennes händer masserande på mina axlarna. Hon böjer sig fram och ger mig sedan en puss på kinden och ett, god morgon min bästaste mamma…

Det tar en lång stund innan jag kommer tillbaka till verkligheten och frosten sitter fortfarande kvar inne på djupet.