I veckan hos psykologen fortsatte vi att försöka göra min mellanstadie tid lite mer klart.Jag känner att jag har många pusselbitar, men vet inte och förstår inte var de hör hemma.

Med min underbara psykolog börjar vi försöka få lite ordning på alla övergrepp som var under denna perioden. Efter att ha pratat om flera saker som hände i 5;an och 6;an frågar L när jag har första minnet av ett övergrepp från skolan och vad som hände då.

Hon kommer nära mig och håller mig bestämt i min hand. Där börjar jag berätta, men efter en stund kommer gråten från djupet. Det gör så ont...

Då flyttar hon så att hon sitter på min vänstra sida och håller om mig. Hon tar också på min panna och visar huvudet vägen till sin axel. Där sitter vi länge, länge. Inom mig förundras jag över att isen och smärtan till sist byts ut mot en värme och ett litet lugn. Då blir det möjligt att med hennes hjälp fortsätta min berättelse ända in i mål...

*Varning, övergrepps minnen*
Jag är bara 10 år.                                               

Kommer från dagens lunch på skolan. Ännu så länge lyckligt ovetande om vad som väntar. Emot mig kommer en av skolans lärare… han tar tag i min arm med ett stadigt tag. Han för mig till ett separat skolhus där vi bl.a har träslöjd.
Väl inne i lokalen hör jag hur han bestämt stänger dörren med en smäll (det är en stor plåtdörr).

Jag är rädd, men förstår inte riktigt vad som skall hända. Även om jag tänker att han kanske skall göra det min farbror redan gör med mig… Fryser till is…

Han trycker ner min överkropp på en hyvelbänk skruvar sedan fast min högra arm i den ”skruv” som finns i bänken. Då förstår jag att det kommer att hända här också, det där äckliga och läskiga…

Han knäpper upp knappen i min byxa och drar sedan ner dem och mina trosor samtidigt.
Byxorna stannar nere vid mina knän, så de är på sitt sätt också låsta.

Helt utan förvarning trycker han in "den" i in bakdel… känner hur jag går sönder, både i själen och där bak.

Ingen har någonsin varit där tidigare.

Den fysiska smärtan är så enorm att jag en stund funderar på om detta innebär att jag kommer att dö av detta. Förstår inte hur jag ska kunna ta mig därifrån.

Efter en stund börjar han låta på ett bekant sätt. Nu förstår jag att han snart slutar.

När han är klar, drar han upp sina byxor och bara lämnar mig, helt tyst. Han skruvar inte ens loss
mig från bänken.

Men hans svarta ögon blänger på mig... underförstått att detta är vår hemlighet!!!

Det bränner där bak som eld. Samtidigt känner jag hur det rinner något ner för mina ben.
När jag kommer loss och drar upp mina byxor ser jag att det är blod blandat med
sådant där annat klet, från honom…

Det finns blod droppar på golvet också. Måste få bort det innan jag lämnar lokalen.

Söker och finner trassel som jag blöter med vatten och svabbar golvet med, innan jag sedan går ut på skolgården och sedan in på en av toaletterna.

Låser in mig och blir sittande där länge, länge. Vattnet är alldeles rött... 

Försöker tvätta mig, men det är svårt på den lilla toaletten.

Känner dock att vatten både svalkar och gör så att det svider mindre.

Kan inte minnas hur jag sedan kom mig därifrån. Gick jag hem, eller fortsatte jag dagen i skolan.

Jag minns inte det…

Så har den "perfekta" mamman dabbat sig igen.

Idag sklle M till tandläkaren kl 10.10 Jag hade instruerat henne i det att jag skulle komma till skolan och hämta henne vid 10-tiden. Vad händer?

Jo, eftersom jag sovit dåligt under natten kryper jag isäng och somnar när de åker till skolan. Jag har ställt 2 väckarklockor på alarm. Så allt är lugnt och jag sover gott. Så vaknar jag med ett ryck, klockan är 10.20

Ringer till skolan för att tala om att hon skall gå och äta som vanligt att jag får fixa en ny tid. Men där får jag inget svar. Ringer tandläkarn och erkänner min tabbe och får en ny tid på eftermiddagen. Hoppar i mina kläder och åker till skolan. Där vid parkeringen vankar hon av och an och väntar...

Berättar för henne om vad som har hänt och att hon fått en  tid på eftermiddagen.

Jaha, det går ju bra, blir hennes kommentar.

Skämms så det gör ont ända in i märgen...

Startar dagen med ett tandläkarbesök.

Dottern ska på årskontroll och till detta mötet har jag på alla sätt jag kan komma på försökt förbereda henne på att man skall röntga hennes tänder. Förra året vägrade hon att ens öppna munnen och prova att ta bildplattan i munnen.

Det är två rara tjejer som försöker byta storlek tre ggr, men hennes starka tunga knuffar den hela tiden ur sitt läge. Vi försöker få henne avslappnad, men till sist bryter de. Så det som görs är att man kollar igenom tänderna med öga, spegel och en sådan där "krok".

Tandläkaren tittar på mig och säger att hon är väldigt spänd och öm i sin käkmuskulatur.

När jag står där och håller henne i handen samtidigt som hon kämpar med sina tårar kommer ett minne från när jag går i 5;an.

Jag har en för mig "ny" tandläkare. Han har stora äckliga fingrar som är alldeles lurviga med svart hår. Kväljer bara jag tänker på dom.... Dessutom skäller han ut mig för att jag har två små hål längst bak som han måste laga. Sägas bör väl också att det är första gången jag har hål i mina tänder....

Bläää detta med tandläkare är inte kul...

Nu åter till kirurgen...

Jag ringer alltså direkt jag kommit hem. I luren möts jag av en telefonsvarare som säger att jag
skall bli uppringd om 1 timme på mitt hemnummer.

Försöker tvätta, men inser att tvättmaskinen är upptagen, så det får bli till att vänta och röja lite i köket i stället.

När jag så blir uppringd är det en liten surpuppa som presenterar sig i luren vara från kirurgmott växer klumpen i halsen.

Jag berättar för henne att jag har PTSD och behöver ha med mig min psykolog för att klara av mitt besök hos vederbörande läkare.

Hon suckar tungt och säger, ja det kommer då inte att gå!!! Sedan ber hon mig vänta lite...

Så kommer hon åter och frågar när vi skulle kunna komma. Jag berättar om de tider vi tittat ut och sedan säger jag också tisdag em från 15-17...

Hon noterar dem och säger sedan att hon måste prata med berörd läkare och sjuksköterska och återkomma... Jag har inte hört något under denna dagen och sedan jobbar jag både to och fre. Undrar verkligen vad detta skall slut i....

Man blir bara så himla ledsen av alla tråkiga attityder visa sprider runt omkring sig.

Bläääää

Idag har vi så äntligen haft våran avslutande träff gällande Beardslees familjeintervention.

Inte så att det har varit dåligt... men så attans segt. När nu jag och x;et har haft svårt att prata om vårat eget mående när vi levde ihop, så är det ju inte lättare nu när vi inte alls har något gemensamt annat än vår underbara dotter. Vi har trots allt kommit fram till några bra lösningar gällande henne. Sedan grunnar jag mycket över hur och när jag skall sätta ord på min psykiska ohälsa till henne och vad jag då skall säga. Men det får väl lösa sig med tiden.

Det är något jag tänker på för det mesta och känner mig lite rädd inför. Men som sagt, det löser sig nog, dessutom har jag hjälp att ta till om jag vill det. Bara jag klarar av att be dem om den hjälpen...

Hjälp!!!!

Sista inlägget 20 oktober, läskigt... Känns som en evighet men ändå som igår.

Det har hänt massor under den tiden. Saker som innebär viktiga stolpar i min terapi. 

Jag och min psykolog L har djuplodat i ett och samma minne under minst 5 veckor. Vi jobbar mycket med EMDR och lite samtal. Dessutom är jag i jätte behov av att känna henne nära... jag behöver rent kroppsligt känna att hon finns där för att hålla rädslan borta. Ofta är det så att hon håller en av sina händer på min arm eller axel.

Minnet vi jobbar med är från den första sommaren. Jag är nästan 8 år.... en glad bekymmerslös flicka som inte tror ont om någon.

Det handlar om de första övergreppen som var mer än bara tafsanden.

Jag förstår inte vad han håller på med???

Inte blir det lättare att förstå när han i badet antastar mig och börjar dra mig under vattenytan för att komma åt med de kroppsdelar som han vill använda sig av.

Nu förstår jag att jag flera gånger varit så länge under vattenytan att jag har "nära döden uppevelser".

Då när jag ger upp, försöker inte längre kämpa mig upp till vattenytan utan blir lugn som en fisk och ser solljuset som en rund punkt på vattenytan som jag sugs in i... vilken 8 åring skulle kunna förstå något av detta?!

Vi hadde pratat om att vi skulle jobba runt detta och hålla på ända till vi kom till en  gång när jag inte längre behöver dissociera under tiden. Tyvärr kom ett juluppehåll emellan och sedan har vi tappat farten lite. Vi har inte bestämt ännu om vi trots allt skall släppa detta minnet och ta tag i något annat komplext övergrepps minnen. Det finns ju ganska många sådana.

Igår träffades vi som vanligt. Jag hadde tänkt att vi skulle avsluta ett snack från gången innan som handlade mycket om min rädsla över vad "alla" andra skall tycka om mig.

L frågade då om vilka "alla" andra är??

Jag började beskriva min bild som vi dessutom byggde upp med gubbar och tejp som gränser oss emellan. Vi har jobbat så tidigare och det blev så påtagligt och tydligt i min sinnes värld. Jag ställde upp mina gubbar så som de stod och med de gränser som var bekvämt.Mellan L och min allra bästa kompis fanns ingen gräns...

L undrar om det inte finns något som jag döljer för dem?

Nej, det känns inte så...

Kan inte ens skammen hindra dig att berätta saker för oss??

oooops!!!, då blev det läskigt.... Tårarna flödar utför kinderna, jo så är det...

Vad händer med dig, när jag säger sådär? frågar L.

Jag blir liten och kall...

Jo, jag ser det.

Det finns alltså saker som du aldrig berättat??

mm...

Kanske är det så att du nu ska berätta om någon sådan??

Visst man kan välja att inte berätta. Men är det så att det pockar på och du tänker på det upprepade gånger, då mår man nog bäst av att berätta...

Jag sitter och lyssnar och nickar. Känner inom mig att visst är det så. Det är ju så jä*la jobbigt att alltid tiga och tysta ner saker.

L undrar om hon får komma mig nära...

Jag nickar

Hon sätter sig så nära det går att vara på en egen stol med ögonen mot mig. Snälla Flisa, anförtro dig. Låt hemligheten komma nu när du inte är ensam. Jag vill hjälpa dig, ser hur du plågar dig och jag står inte ut med att du plågar dig själv. Jag kommer att klara av att ta emot precis vad som helst...

Får jag ställa frågor, så det blir lättare för dig?

Mm

Så kommer flera frågor om var, när, med vem osv.

Till sist lossnar orden och jag berättar om en dag när min lärare våldtar mig och lämnar dörren öppen för att en annan lärare och dessutom pappa till en kille i min klass skall kunna stå där ute i korridoren och titta på...

Jag ser hur ljuset innifrån rummet där jag låg reflekterar sig i hans ögon. Blicken som biter sig fast i mig. Ögonen som ständigt blänger på mig...

Vi kom inte längre än så... det blev inget avslut på mina gubbar och gränser på bordet framför mig...

Fortfarande när jag går ifrån L är jag liten och lite kall. Istappen har dock smält lite, men inte helt. Lovar L att jag skall känna mig hel och stor innan jag sätter mig i bilen.

Går en promenad till apoteket där jag hämtar ut läkemedel som jag har beställt för flera veckor sedan, men glömt bort. Därefter går jag till parkeringen och min bil. Resan hem går stilla lugnt i ett vackert vinterlandskap...

I natt drömde jag en ny konstig dröm.

Jag är en bil som står parkerad på en parkeringsplats på ett lugnt och stillsamt ställe.

Plötsligt kommer det två män som är nakna och kastar sig över min motorhuv. De sågar ett stort hål och sliter sedan ut alla mina delar som finns i anslutning till hålet. Jag hör att de njuter och låter med bekanta läten.

Helt plötsligt försvinner de iväg in i skogen. Jag står där på min parkeringsplats med ett stort svart hål i min motorhuv och en massa bitar där i djupet som saknas. Känner en smärta som är svår att beskriva med ord. Men det bränner och känns kallt och tomt.

I gryningen kommer till sist en ung tjej med svart långt hår. Hon blir så glad av att se mig, men brister ut i gråt när hon ser hur trasig jag är. Då kan inte heller jag hålla ihop längre utan brister också ut i gråt, vilket gör tjejen jätte frustrerad av att hon är i skogen med en bil som gråter. Har en känsla av att hon också springer ifrån mig.

Där vaknar jag och kliver upp ur min säng. Jag sitter en stund på sängkanten och kommer sedan ihåg att plockar fram mitt mardröms protokoll (det hjälper mig att påminna mig om att det var en dröm och att jag är hemma i min säng och inte alls där jag var i drömmen). Jag läser igenom det högt, går på toaletten innan jag sedan lyckas hitta Molly i saccosäcken i tv-rummet. Lyfter upp henne, går ut i köket och konstaterar att köcksklockan är 04.20 Bäst att försöka sova lite till. Tar Molly med mig och lägger henne på madrassen tätt intill mig och somnar om.

På något sätt slutar drömmen bra. Jag fortsätter där jag slutade... eller när jag återvänder in i drömmen kommer jag (bilen) på en släpvagn till en stor allmän parkering i ett hyreshusgetto. Jag knuffas av släpvagnen och sedan är det några yngre killar som genast börjar meka och skruva delarna på plats.

Känner mig nöjd när jag vaknar igen. Men kan inte riktigt släppa den idag och funderar massor på detta att jag på nytt slits sönder i olika delar. Men det är nog så jag känner mig just nu. Det gör ständigt ont...

Idag har jag varit hos min psykolog som vanligt. Däremot pratade vi inte som vanligt ellerså som jag hade tänkt att vi skulle göra. Jag var inne på att vi skulle EMDR;a runt min sorg och saknad efter min mormor som dog när jag var i 15 års åldern. 

Gången innan kom vi in på vad som händer med mig när jag kommer till lokalerna och ska träffa min L. Hon upplever att jag kryper in i en hjälplös paralyserad varelse som inte står för något gott alls. Hon ber mig därför att jag ska vandra i korridoren i väntan på att hon kommer från fikat.

Jag hade tänkt vara ute så länge som möjligt och sedan gå in i sista stund. Tyvärr ville inte vädrets makter det samma. Det regnar och stormar så inte ens mina katter har varit ut på hela dagen.

Därför hamnar jag inne i deras lokaler. Det är 10 minuter kvar och jag klarar inte av att traska där i korridoren. Det känns som om jag inte har rätt att gå där utan man ska vänta i väntrummet....

Som tur är finns ett jätte korsord på en av anslagstavlorna. Jag stannar vid det och skriver dit några ord lite här och där. När jag sedan hör L´s steg i korridoren och att hon pratar med M-L önskar jag att jag hade gått emot henne, men det känns som om jag inte får/kan det. Inte säkert att hon vill ha mig där... Ja, ni kanske känner igen er i mina tankar.

När hon så kommer för att hämta mig tycker jag att jag är mer med än jag brukar, men det tycker inte hon. Hon säger att hon inte får kontakt med mig, att jag inte kan ge henne ögonkontakt och att det ser ut som om jag sugs in i den där lilla ynkliga varelsen som låser mig helt och hållen.

Då råkar jag säga att när jag hör hennes steg så känns det lite som det gjorde när övergreppen pågick. Sådär som man kände när man insett att nu kommer det hända igen, jag vet bara inte riktigt när...

Hon kontrar då med att det är ju förskräckligt att du känner så. Då blir jag ju din "bödel"...

Åhhhh, det är ju inte så jag menar....

Jag förstår att hon provoserar mig och till sist kommer illskan som hon ville ha fram för att få bort den där lilla paralyserade. Dock varar ilskan bara ca 5 sekunder och när hon ber mig berätta vad det var jag kände och vad jag skulle vilja säga till henne låser det sig helt.

Men hon säger då att det viktiga är att vi vet att ilskan finns där. Då kan man sedan jobba vidare i att träna den att komma fram.

Slutorden för dagen blir att jag till nästa gång ska skriva ner vad jag känner och tänker under veckan. Dessa ska jag sedan ha med mig som ett manus och läsa för henne. Hon kommer inte läsa det jag skriver på "min/hennes blogg" som vi har lösenords skyddat utan då ska jag själv försöka tala om det med ord och då är det bra att ha ett manus.

De dagar som har passerat hör jag hennes röst och ord inne i min skalle. Ibland känns det som om jag ringer och avslutar kontakten samtidigt som jag i nästa stund inser att just nu är hon mitt allt. Jag klarar mig inte utan henne. Jag vet och förstår varför hon provoserade mig så, men jag är inte lika säker på att hon förstår hur läskigt jag tycker att det är.

Tänk nu äntligen är denna veckans måsten över...

Idag avrundar jag med att kliva upp 05.15 (väckarklockan spelar 15 minuter och jag fattar inte varför det spelar...) Som tur är har jag bara mig själv att tänka på. Dottern sover hos sin kompis som var med igår kväll för att kunna sova 1,5 timme längre och sedan gå till skolan. Jag gör några mackor, tar mina mediciner och plockar fram en matlåda sedan åter igen de 5 milen till sjukhuset som också är min arbetsplats.

Idag går allt tungt...

Vilken tur att jag inte är själv om de sysslr som ska göras och dessutom är de inte så många.

På eftermiddagen har jag och chefen utvecklingssamtal. Det viktigaste jag får ut av detta är när hon säger...

"Om du klarar av din arbetstid och gör det jobb som krävs för dagen är det "good enough" för mig. Just nu är det inte viktigt att du utvecklas och har ansvars/utvecklings områden att utföra. De får komma när du har kraft över till det. Nu är det din bearbetning som är viktig och att den leder till något som är hållbart i längden".

Tack! Det värmde att få höra det från henne.

Efter detta åker jag hem och lagar mat. Skickar sedan dottern till sin pappa över helgen.

Jag ska bara vila, sova och göra roliga saker. Behöver det efter denna veckan, vill inte ha fler sådana.