Sitter och känner mig riktigt nöjd över dagen som har passerat.

Idag skulle jag delta i utbildning i avanserad hjärtlungräddning på barn. Jag har varit kallad flera gånger men då har chefen kallat tillbaka mig pga kaos på jobbet. Idag var det en ledig dag så det innebar ju att jag blev tvungen att gå dit.

Hela helgen går jag med en klump som växer i magen av stress och rädsla inför måndagens händelser. 

Jag har varit med en gång tidigare, då stod vi på alla fyra på golvet och tränade på en docka var i minst en timme. Minns inget från den gången annat är den re traumatisering som det innebar för mig. Ringde övergrepps-teamet direkt och fick komma till min samtals kontakt, på en gång.

Innerst inne vet jag att det inte kommer att bli så igen, men jag kan inte släppa tanken. Försöker förbereda mig genom att tala om för mig själv att om jag känner obehag, då kan jag bara lämna lokalen...

Hela sö kväll/natt och morgon springer jag på toaletten. Mina tarmar reagerar alltid på stress.

På morgon blirjag den där robboten som inget känner eller visar. Jag skjutsar dottern till skolan och åker sedan vidare till stan själv. Hinner knappt från bilen till en toalett men sedan när jag väl är på plats lugnar den sig.

Vi är tysta och matas med information från instruktörerna. Därefter får vi träna en lite en stund, därefter tar den riktiga övningen vid.

Vi kallas till et rum där vi finner en livlös baby ca 2 månader gammal. Det är två doktorer, tre  sjuksköterskor och en barnsköterska med i gruppen. Vi finner snabbt våra platser, doktorerna blir de som ordinerar och slipper delta aktivt. Jag och en kollega blir de som försöker hitta en venväg, men misslyckas.

Läkaren hjälper oss då med att sätta en nål i underbenet på babyn. Jag tar ett blodsocker samtidigt som en ssk och en bsk sköter hjärtlungräddningen. Den ena sjuksköterskan startar med att ge vätskebolus. Jag finner ett lågt blodsocker varför vi sedan får byta vätskan mot glucos. Jag blir den som kopplar vätskor och drar upp läkemedeloch min kollega ger det som ordineras.

Vi funkar som ett team!!!

Komunikationen är jätte bra allt blir nästan perfekt, trots att ingen varit där tidigare och tränat på detta sättet.

Efter att ha sprutat in en massa glucos vaknar babyn till och börjar hosta... Vi lyckades återuppliva barnet och kunde stolta lämna rummet.

Efter detta fick vi se allt på film, övningen videofilmades...

Vi fick jätte bra återkoppling från instruktörerna. Alla var så förundrade över att vår kommunikation varit så bra.

Efter detta fick vi ett nästan likadant fall men då en 10 åring som man hittat utanför akuten på backen.

Vi bytte uppgifter från förra fallet.

Även denna gången blev det bra, men inte lika bra som det första fallet. Mycket berodde nog på att denna dockan inte var lika avanserad som den första och det var därför svårt att tolka de insatser vi gjorde.

När vi sedan slutligen satt ner och reflekterade över dagens händelser och i en runda skulle säga två bra saker som var och en tyckte att man gjort, blev det lite jobbigt.

När det blev min tur började jag med attt säga att jag tyckte att  jag varit jätte duktig som över huvud taget, tagit mig dit och sedan att jag tyckte att jag kommunicerat så bra när jag var den som kopplade och drog upp alla mediciner och vätskor som läkarna ordinerade.

När jag sedan tystnade kröp det fram att i stort sett alla varit jätte stressade över dagen och känt efter flera extra gånger om de inte kunde vara lite sjuka och därmed ha skäl att vara hemma.

Min överläkare från mitt jobb berättade att hon hela kvällen diskuterat doser och preparat som hon skulle ordinera med sin man, som är narkosläkare... då blev vi tvugna att släppa ut skrattet....

Med andra ord blev det en toppendag!, jag hoppas detta minnet kan trycka bort mitt gamla jobbiga.

I natt drömde jag på nytt om ensamheten.

Jag vandrar runt där i ishallen. En massa människor finns där, men ingen ser mig.

Jag märker till sist att jag kan gå igenom både människor och väggar.

Jag kan bara vandra runt som en vålnad utan att ta hänsyn till någon elller något.

Väldigt besynnerlig känsla.

Samtidigt gråter jag inombords, det finns verkligen ingen som ser eller bryr sig. Inte ens när jag försöker ta kontakt, syns jag.

Inuti mig finns en dov ton. Ett eko av tomhet och ensamhet.

I natt blev det så dax för en "snabbis" i bilen.

Vi (jag och C) hämtar "skäggige mannen på flyget. Jag förstår på en gång att det kommer att hända i bilen, eftersom han sätter sig i baksätet, brevid mig. Han sitter och tafsar på mig samtidigt som han smeker utanpå sitt "paket"

Vi kör en liten bit mot ishallen och sedan in på en liten vögsnutt i skogen., Där blir det så dax att göra det jag skulle.

Han sliter ner mina byxor till knäveckan, ser till att jag hänger lite över ryggstödet på passagerarsätet, smeker sig själv lite så att "den" blir riktigt hård och sedan trycker han in den...

Det känns som om det vore ett spjut. Det känns vasst, stickande smärta som sedan övergår i sandpappers känslan., ända tills det är klart när smärtan blir sviig och brännande av kletet som kommer...

Eftersom C finns fram i bilen använder han munnen.

Det känns ett tag som om jag håller på att kvävas. Juckandet där bak gör att i vissa stunder kommer C alldeles för långt ner i halsen....när han så till sist kommer, låter han det spruta i ansiktet på mig,

Han vet att jag spyr om det kommer inne i mig.

När båda är färdiga torkar vi alla oss rena och rättar till våra kläder och sedan blir det hockey för hela slanten...

Många hockey matcher minns jag inget av.

Jag sitter på min plats, men hjärnan är någon annan stans.

Gråter tyst och tårlöst, inbundet och så att ingen, ingen skulle märka något.

Ibland orkade jag inte ens sitta inne bland publiken. Sökte platser där det inte fanns någon.

Sökte platser där man skulle kunna ta sitt liv. Men jag lyckades aldrig finna den ultimata platsen, där ingen skulle se mig eller ens hur det skulle gå till.

Önskade så innerligt att jag aldrig hade blivit till.

Varför föddes jag?

Varför blev jag, den jag blev??

Varför i just den familj jag kom till???

Flisa här igen  

Just nu och sedan jag sist visade mig har livet varit/är ganska tufft. Jag har varit inne i en mer depresiv period, vilket för mig innebär att jag tappar lusten och orken till allt. Nu hoppas jag och tror att det skall bli lite lugnare igen. Men det innebär också att jag släpper fram alla minnen lättare.

Just nu är det dom våldsamma övergreppen med manne jag inte känner som spökar.

I natt drömmde jag om honom i aktion om och om igen...

Varning!! Övergrepp!!!                                      

Så var det då dax för övergreppsdrömmar igen. Jag drömmer om det som vi aldrig lyckades prata om hos psykologen igår.Fortfarande känner jag honom där bak och takten som han håller. Det piskar där bak, hela tiden oavsett vad jag gör.                                              

I natt stod jag där på alla fyra i en snöhög utanför en ishall. Högen är snö/is från ismaskinen. Det är vår ute så på marken finns ingen snö kvar. Jag ser också tussilagoknopper i kanten på högen. Kylan bränner som eld i mina handflator och på knäna. 
Han är lika våldsam och hårdhänt som vanligt. Det känns som om han har samdpapper på "den", samtidigt som det känns vasst. Han är på båda ställena först fram och sedan bak där han tömmer sig, då bränner det igen och länge, länge.                                            

Jag förstod aldrig då varför det gjorde så ont, varför det brännde så när kletet kom...                                           Hela tiden medans han höll på fram var jag rädd att det skulle komma, vad skulle jag göra om jag blev gravid...       Jag minns hur den rädslan spökade inom mig på nätterna i ensamhetens mörker hur jag hysteriskt grät av rädslan och uppengivenheten. Jag ville inte leva, varför hade jag kommit till när världen ändå bara gjorde mig illa. Vem skulle sakna ett äckel som jag. Jag var bara för rädd för att ta mina självmordstankar till handling. Men vem skulle/kunda jag prata om sådana saker???                                                  

Så när han flyttade till bak var det bättre, trots att det gjorde så ont. Där fanns ingen risk för att bli gravid... även om jag inte ville att han skulle vara någon stans... Drömmer och minns händelsen som om det var igår. Vaknar med ett ryck och måste förvissa mig om att han inte finns där och att jag inte är kvar i snöhögen. Det bränner lite överallt både av minnen och tårarna som pressar på och vill ut. Drömmen kommer om och om igen...

Trots att jag mest är ledsen och rädd idag, känner jag också hat. Hatar den där jävla mannen som sarjade min kropp och själ. Önskar att jag kunde hämnsa... skulle vilja sparka in allt det som finns i den nedre regionen. Skulle så önska att han också fick smaka på all smärta han har utsatt mig för.

Skulle verkligen vilja se honom lida...

Skulle jobba i helgen lördag och söndag. På lördag när det bara återstår de sista sysslorna innan nattpersonalen kommer sätter migränen till och slår ut mig helt för en stund. Min kollega försöker bota mig med ett tillägg av illamående medicin, men det slutar med att jag "flexar" ut och åker hem en timme tidigare. Hela natten besväras jag av ett kraftigt illamående och huvudvärk. När så väckarklockan kör igång kl 05 är det bara att inse, det går inte att jobba idag. Sedan blir jag kvar i sängen till klockan 15, när mitt modershjärta får mig att lämna sängen. Jag har ju en dotter som är utackorderad hos mormor och morfar i helgen.

Där blir jag bjuden på middag och kaffe, men vi stannar inte så länge, längtar hem till tystnad och lite dämpad belysning.

Sover oroligt hela natten...

Huvudet dunkar på idag också, men inte som migrän längre utan "bara" som sprängande huvudvärk. Tror att jag håller på att få horn och att dessa är påväg ut genom pannan...

Nätterna är fulla av mardrömmar. Äckliga sådana där dottern ofta har huvudrollen och alltid blir hon lämnad ensammen utan att ha den minsta aning om var hon är.

Jag känner så väl igen skräcken som lyser i hennes ögon.

Hon blir också utsatt för olika typer av övergrepp. Många blodiga och kletiga som den värsta skräckfilmen.

När jag vaknar på natten av drömmarna, försöker jag bryta och vara uppe en stund, försöker fylla mina tankar med helt nya saker som då är bra saker. Men när jag sedan somnar om igen, fortsätter jag i samma tema eller tar om det en gång till.

Så har då lilla "moster" slutat sina dagar på jorden.

Känns konstigt, förstår det inte riktigt, samtidig som jag ska vara den som förklarar och försvarar det som har hänt..

Men nu, kan jag lägga bort mitt dåliga samvete mot henne.

Nu kan jag inte göra mera...

Jag behöver inte slitas mellan måsten och vad jag borde eller ej.

Nu är det som det är, oavsett vad jag gör eller ej...

Jag har tänkt en hel del på tröst, de senaste dagarna...

Minns inte att jag någonsin har fått det på riktigt. Visst har jag ibland fått en kram och en klapp på kinden. Men att få ligga i mammas famn och gråta och samtidigt få tröst, det har jag nog aldrig gjort.

Jag vet att jag tidigare i min terapi har pratat om detta, eller jag  har fått sätta ord på min längtan efter tröst. Men den kom aldrig i alla fall.

Detta tror jag är en av orsakerna/anledningarna till att det kändes så skönt att få vara nära dig (min psykolog L) och till och med få luta mig mot din axel när jag var så ledsen och rädd.

A-K (min första terapeut) frågade en gång när vi berörde ämnet hos henne, om hon kunde få vara den som gav tröst och jag minns att jag sa att hon fick det.

Men hon var inte den där varma som kunde gå så långt som till att vara så nära. Det blev en stor kram när vi avslutade eller en klapp på armen under mitt besök... så min längtan bara växte och gjorde ännu mera ont.

Nu vet jag att du (L) kan och vågar och kanske är det därför jag också vågar lite mer än jag gjort tidigare.

Jag vet att jag inte längre står så ensam och övergiven, som jag så ofta känner mig.