Hemma efter den jobbigaste dagen på länge.

Det gick nästan så som jag tänkte mig. Dottern tjatar i 1,5 timme om när hon ska byta om och när vi ska åka. Jag lessnar så vi åker till mor och far 15 minuter före utsatt tid. Dom är redo så vi åker iväg. Detta resulterar i att vi kommer först, men det känns skönt. Min faster önskade att jag skulle ta med kameran och fota kistan. Vi tar emot de första gästerna och pratar en stund med prästen som välkomnar Maria och berättar för henne om vad som kommer att hända. Jätterar kvinna som verkligen stod med fötterna på jorden. Ett, tu tre kommer förövar farbrodern med fru in. Han kommer raka spåret emot mig, tar mig på axlarna och kramar mig innan jag ens hinner tänka. Blir sedan omfamnad av hans fru, där håller jag kvar mig en stund för att känna att jag återfått ballansen... 

Jag tog sedan på mig, foto uppgiften.Ta någon med dig in till kyrksalen. Nej, jag fixar detta själv... så gick jag in.

Räknade stolarna som bara var 6 st. Eftersom vi var 8 så blir det helt perfekt med mor, far, faster och förövar farbrodern på en rad och sedan vi 6 på raden bakom.

Jag tar några bilder, lägger handen på kistan och står tyst en stund med några stilla  tankar och går sedan ut till de andra. Jag går med raska steg till mamma och faster som sitter på en bänk och pratar.

Där säger jag att det är bara 6 stolar per rad. Jag tycker att bröderna sitter tillsammans med er och sedan sitter vi med barnen på raden bakom. Det blir så, jag sätter mig närmast väggen så det finns ingen bakom mig.

Akten är jätte fin men frukansvärt sorglig. Brorsan och jag gråter i kapp och ett tu tre gråter båda våra barn (6 år) i kapp. När vi sedan går fram till kistan vill inte den ledsna sonen följa med, så han sitter kvar på sin plats. De andra två barnen lägger stolta sin teckning på kistan. Fastern läser en dikt och vi tar avsked med en vacker ros och några stilla ord.

Minnesstunden sedan i församlingsgården känns mer avslappnad. Gott fika, barnen börjar leka och sedan vackra ord i form av minnesblad som prästen läser upp.

Därefter tar förövar farbrodern över, ordet. Han börjar med att säga att han vill starta med en vacker dikt som min brors dotter (jag) har hittat. Jag hade delat med mig av dikten som jag fick hos min psykolog i tisdags. Han läste den vackert vi var många som brast i gråt, men den kändes så rätt. Sedan berättar han om första och enda gången han fick följa med sina bröder ut och fiska. En tur som höll på att sluta med förskräckelse, sedan dess är han en landkrabba.

Förödar farbrodern åker iväg lite före oss. De kommer till vårat bord för att säga hej då. Denna gången tar han mig bara på den ena axeln och tackar för idag, medans hans fru kramar oss alla innan hon går ut.

Efter det att han har åkt släpper min spänning inom mig.

Nu är den här dagen över, huvudet spränger och jag känner mig helt slut. Dock när jag tänker tillbaka känns det som om jag har varit med hela dagen. Har inte känt av Johans begravning alls. Det känns helt rätt!

Jag överlevde hans (förövaren´s) kram och händer...

Så är det då dax för begravning.

Jag känner mig, lite laddad. Har försökt förbereda mig så gott det går. Men tycker att det känns riktigt obehagligt att behöva möta förövaren där. Jag är riktigt rädd att han ska ta på mig.

Hur hälsar man på en nära släkting som man inte ens vill vistas i samma rum som??? Måste vi sitta brevid varandra eller kan jag sitta bakom honom??

Ja, frågorna är många och svaren få. Men jag försöker tänka att det löser sig.

I kväll när allt är över hoppas jag att det kommer att kännas bra.