Jag fick en fin dikt idag hos min psykolog.

Tänker på min älskade "snälla" farbror som lämnat ett stort tomrum....

Det finns ett tomrum i världen nu.

Där han fanns finns nu ingenting.

En kärna olik alla andra, av minnen,

hopp, kunskap och tillgivenhet,

som en gång bodde på den här jorden, är borta.

Kvar finns bara ett gapande hål.

Ett perspektiv på den här världen,

som en gång rörde sig i den här världen,

har suddats ut.

Bara ett tomrum finns kvar.

Nu finns ingen som ser precis det han såg,

vet det han visste, minnas det han mindes,

älskar det han älskade.

En människa, en oersättlig människa, är borta.

Aldrig mer kommer någon att se på världen riktigt som han gjorde.

Aldrig mer kommer någon att vara i världen som han var.

Frågor som jag har kommer aldrig att få något svar.

Världen är tommare.

Min vän är borta.

Kvar finns bara ett hål, ett tomrum,

ett vakuum som aldrig kommer att fyllas.

Allt fortsätter att vara lika jobbigt och tungt.

Hade jag inte min underbara dotter fanns det inget att leva för. Samtidigt vet jag att det finns fler som skulle påverkas om jag inte satt här. Men varför visar man så sällan att man tycker om varandra som vänner. Det bara "lunkar" på...

Gammal kärlek rostar aldrig, säger man ju. Men ibland skulle den må bra av lite smörjning, tror jag.

Nu ska jag i alla fall åka och titta till min älskade "lilla" faster. Hon behöver också en massa kärlek och förhoppningsvis kan jag stå för den idag.