Det är fortfarande ofattbart att min goa farbror aldrig mer kan krama mig sådär gott som bara hans stora famn kunde. Jag kände mig alltig helt trygg med honom.

Idag har vi varit ute i pulkabacken en lång stund tills fötterna bara var helt stelfrusna.

Hemma har jag ingen ro. Jag har städat i papper, vilket var välbehövligt men rätt trist.

Jag var över och pratade lite med min bror och svägerska. Jag berättade om mamma och pappas besök hos "fastra" och att hon nu skulle till sonen och äta middag där.

Då säger brors sonen 6 år, men då  blir ju han själv!

Jag kopplar inte riktigt. Utan säger han? Vem menar du?

Jamen farbror H!

Men vännen, du vet ju att han är död, eller hur?

Jo, men ändå...

När man är död finns man inte längre. Vi kommer aldrig mer kunna träffa honom igen...

Nej, jag vet men... Då flikar lille bror, 4 år in...Han är ju i himlen och där kan inte vi vara!

Vi håller med honom och där avslutas samtalet

Här hemma sitter dottern också 6 år och tittar på bilder och tänker hon säger inte så mycket.

Jag tror att vi alla är i chock och inte riktigt kan fatta det hemska faktum att han inte finns här hos oss längre.