Det går knappt att fatta...

Känns som om jag vandrar i jyttja. Varför tar det aldrig slut?

Jag börjar tycka att jag är värd något roligt i allt mörker.

Sitter här och sorgen bara väller ur mig.

Min älskade farbror H har hastigt avlidit i kväll hemma i tv-soffan. Som tur är har jag träffat honom två gånger den senaste veckan. Det känns så overkligt, jag kan inte förstå att jag aldrig med ska få en bamsekram av honom...

I stället tvingas jag nu gå på begravning med min "förövare farbror"... Det vill jag inte vara med om. Men att avstå begravlingen känns inte riktig, inte som något alternativ... Jag vill verkligen ta avsked en sista gång.

Måste på något vis sätta upp en strategi! För att hålla ihop och inte känns mig traumatiserad efteråt.

Finaste du, Vila i frid