Så är det natt igen.

Kroppen skriker efter sängen. Den är helt slut av dagens slit.

Så fort jag närmar mig min slaf får jag hjärtklappning coh kallsvettas. Ångest spöket kommer rytande och invaderar min själ.

Jag törs inte sova i sängen i natt...

Jag är så rädd för mina drömmar och minnen som hoppar fram på nätterna.

Önskar så att det fanns någon som höll om och tröstade...

Har det fotfarande jobbigt. Kämpar dygnets varendaste minut med kampen om att låta bli att skada mig själv. Känner mig som en äcklig amöba. Inser dock att folk runt omkring mig har en annan syn på mig. I natt har mardrömmarna åter igen jagat mig.

*Mardröms varning, övergreppsminnen*

Jag är ute i en mörk skog känner hur en gestalt jagar mig. Jag försöker fly, men oavsettt åt vilket håll jag springer är han i haserna på mig.

Träden dryper av något vitt och slemmigt (ni förstår nog vad).

Min nakna kropp blir alldeles inkletad...

Han får till sist fast mig, då är jag så trött och rädd att jag kan inte annat än ligga stilla och kvida. Rädslan förfryser mig till is.

Han försöker samla ihop sperma från min kropp. Han har en plastpåse som han samlar det i. När han är klar med sin insamling tränger han in i min kropp i de öppningar som finns.

När han fått det han vill reser han på sig, tar sin påse i handen och försvinner...

Kvar ligger "lilla" jag och vet inte ens var jag är. Känner mig alldeles vilsen, liten och rädd.

Nu när jag är vaken, smärtar hela min kropp. Det känns som om jag ska gå sönder.

Känner mig fortfarande liten och rädd...

Det är sådana minnen som får mig att känna mig äcklig och en som inte har rätt att vara  den jag vill vara. Det är minnen som detta som triggar mina skam känslor. Skulden har jag besegrat. Jag vet och förstår att det inte var mitt fel. Jag var bara ett barn och kunde omöjligt göra något som satte stopp för den tortyr och skräck jag utsatts för.

Men hur ska jag besegra min rädsla och skam. Den kan jag inte besegra...

Jag hoppas dock innerst inne att jag någon dag också ska komma dit. Som tur är har jag god träning i att vara oerhört envis, jag ger inte upp! Hoppas bara att omgivningen också står ut i min kamp. Jag  klarar den inte ensam och det gör mig rädd. Det finns inte så många som kan ledsaga mig och vara mig nära i min kamp.