Ikväll är det sådär tomt och läskigt...

Känns som om vad som helst eller ingenting skulle kunna hända.

Jag har under dagen stressat runt med en massa uppdrag.

Varit på min vattengympa som var skön, äver denna veckan.

Stressat åter hem igen, hämtar barn hos dagmamman, middag och poff. INGENTING....

Nu sover barnet sen några timmar bakåt i tid. Hon har packat av glädje eftersom hon ska få vara hos sin pappa i helgen.

Visst jag är glad att hon vill vara där, jag behöver avlastningen. Men vem bryr sig egentligen om vad jag tycker och tänker.

INGEN....

Det är inte så att jag vill eller skulle orka dela livet med någon.
Men måste man vara ensam... i sin ensamhet?!

Jag vet inte.

Ibland känns det som om livet har format mig så att ingen förstår mitt språk.

Kan det vara så?

Vem vet?

INGEN....

Var är jag då nu.

Jag vet inte.... känner mig helt tom och tung. Som ett stort stenblock som ligger ivägen för allt och alla.

Jag bara önskar att det inte blir liggande kvar.

Att någon fraktar bort mig.

Vart?

Vet inte!

Vet du?

Förmodligen inte.

INGEN vet...