Efter en tuff vecka med läkarbesök, jobb och hushållssyslor som aldrig tar slut är det nu dax att ladda för en dag för mig själv.

Ska i morgon känna mig för med lite vattengymnastik. Mjuk rörelseträning för kvinnor i varmt vatten ledd av 2 st sjukgymnaster.

Visst jag älskar vatten. Ingen kan räkna hur många timmar/veckor/månader... jag har tillbringat i bassängen här hemma och simmat och skrikit ut min vånda och ångest. Hela min skoltid plöjde jag fram i den. Vi simmade 2 ggr/dag 3 dagar i veckan + någon dag under helgen när det inte var tävlingar.

Har ni någon gång provat att skrika under vatten, det fungerar alldeles ypperligt. Ingen hör, ingen ser ingen fattar något. Inte ens om man gråter förstår/ser någon.

Åter till morgondagen... kan inte låta bli att erkänna att jag är lite nervös. Tycker att det är läskigt att träffa nya. Eftersom jag hatar mig själv och min kropp är det inte helt lätt att visa sig naken för andra. Önskar så att denna första gången var gjord....

I kväll känner jag hur jag kryper in i en såpbubbla och svävar runt. Ett tillstånd där jag är och känner mig utanför den "riktiga" världen. Jag svävar runt och ser ut men de runt omkring ser inte mig. Min nederdel är konstant i kramp. Smärtan tar kol på mig. Vill, men kan inte skrika eller gråta. Jag har liksom låst in alla känslor och kastat nyckeln.

I natt ska jag försöka sova... kroppen orkar inte mer just nu.

Jag har rustat mig med min nalle och dotter som redan snusar sött på lilla kudden med sin nya nasse full med röda hjärtan.