Idag rider jag lite på den euforiska vågen som gårdagens upptäckt gavMen samtidigt är jag jätte rädd att de ska upptäcka att det blev fel och kräva tillbaka sina pengar.

Jag har så oerhört svårt att lita på någon.

Jag tvivlar i perioder till och med på mig själv.

I vissa stunder känns det som om övergreppen aldrig har hänt. Jag måste ha hittat på alltihopa. Ett  bra sätt att bli sedd...

Samtidigt vet jag med bestämd het att det har hänt. Jag har tre förövare som alla har varit på olika sätt. Men de har alla kränkt mig och utnyttjat mig sexuellt.

Mina två sista samtalskontakter (i samma team) påpekar alltid när jag pratar om övergrepp att du måste säga sexuella övergrepp, för det är det du ska jobba med och också behöver få folk att fatta... Övergrepp sker dagligen och behöver inte alls medföra så stora trauman, som du bär med dig.

Jag behöver träna på och tillåta mig att säga de svåra orden...

Att skriva om det som är svårt är en början.