Så sitter jag åter igen hos min psykolog L. Det har varit en kaotisk dag med stor känsla av sorg och svek. Hela dagen har jag gråtit och varit ledsen.

Vi pratar om hur det blev förra veckan och att jag har kunnat hålla kvar känslan av kraft ända fram till igår kväll.

Hon undrar om det hänt något speciellt som fått mig att tappa kraften och i stället vara så ledsen.

Jag berättar vissa saker men kan inte riktigt sätta fingret på allt.

Så undrar hon om jag vill börja med ett nytt trauma och i så fall börja med att finna min trygga plats.

Det känns jätte skönt att få göra det. Min förhoppning är att jag ska hitta tillbaka till lugnet och välbehaget som jag tappat på vägen…

Jag känner hur jag sitter i min båt och seglar ut ur vår vik. Väl ute på havet gör jag ett aktivt val och styr åt helt motsatt håll. Det känns som om jag flyr…

Jag känner dock efter ett tag välbehaget och värmen. Men båten fortsätter åt ”fel” håll.

Så övergår vi till att välja trauma. Kan du finna någon bild och i så fall även ett namn. Jag väljer idag att stanna kvar i vattnet. Jag döper min bild till Bad.

I vattnet där jag badar kryllar det av händer. Händer som är överallt, men oftast under vattenytan.

Jag får hjälp att finna bilden även i tanken.

Det tar inte lång tid förrän jag känner hur händerna utforskar min kropp. De är överallt utanpå och inuti, därefter känner jag hur händerna drar mig under vattenytan. De håller fast i mina ben och drar ner mot bottnen. Det känns som om jag ska kvävas.

Kort därefter känner jag hur något drar mig mot stranden. I nästa stund ligger jag i sanden som en strandad val. Jag reser på mig och kliver upp på bryggan.

Står där en stund och tittar på båtarna och havet. Hjärtat bultar i 190… Till sist hoppar jag ner i min båt och seglar iväg ut på öppet hav.

Åter igen väljer jag en ny väg. Den vägen är inte ens möjlig med segelbåt.

Jag seglar igenom kobbar och skär, spik rakt framåt ut ur skärgården.

Till sist stannar jag på den sista ön. Går i land och vandrar runt, vill utforska den och känna in om jag är trygg här. Det känner som om jag har flytt från faran och tänker stanna här…

L låter mig vara där en stund och lugna ner mig. Så ber hon mig plocka upp bilden Bad igen…

Vi jobbar igenom den igen och jag får nu skatta enligt speciella skalor hur störande bilden känns nu. Den är inte så störande längre. Hon tycker dock att vi ska jobba lite till med bilden. Hon ber mig titta mer på då jag känner hur händerna drar mig ner mot bottnen. Efter en kort stund förändras bilden, jag sparkar febrilt med mina ben och lyckas till sist komma loss och i land för egen ”maskin”.

Hur störande känns bilden bad nu? Den är inte störande alls och jag känner att jag har makt att sparka emot!

Hela kroppen infinner sig i en känsla av värme och välbehag. Där skiljs våra vägar för den här veckan. Klockan bara rusar iväg…