Fortsatt att sova idag, igen. Det är så skönt att man knappt vill vara vaken. Det känns fortfarande konstigt att det helt plötsligt har vänt...

Men livet går vidare och man måste stiga upp, eftersom man förväntas vara vaken på dagen.

Dottern har återvänt hem och varit på sin simskola.

Jag fick vackert lov att åka dit jag också, fastän jag egentligen tyckte att hon och pappan kunde klara av det själv. Men där veknade fadern och blinkar med sina osäkra ögon och visst jag följer med...

Varför ska det vara så svårt att säga det där ordet på tre ynka bokstäver...   nej.... Nää, det går inte.

Jag och psykologen har ofta pratat om det, och för henne är det inget konstigt.

-Det är i stort sett alla som har varit med om övergrepps stora dilemma.

Ni har hela tiden medan övergreppen har pågått, fått höra.

Berätta inget, du får inte säga detta till någon, detta är våran lilla hemlighet osv.

Ibland hotfullt och ibland hemlighetsfullt och magiskt eller på många andra sätt.

Skulle du ha berättat. Så skulle det också innebära att du bad om hjälp eller på det enda tänkbara sättet fick någon annan att säga NEJ, i din ställning.

Det var och är inte möjligt att göra i en övergrepps situation. Alltså avstår man från att säga nej.

Så har du och alla andra gjort hela livet för ni fick aldrig lära er annat. I er värld har det aldrig varit tillåtet att säga nej.

Men det är aldrig för sent att lära sig. Även om det är mycket svårt och kräver lång och trogen träning. Börja i det lilla för att sedan öka.

- Visst, skit enkelt!!!

Men, men det gick inte idag heller men kanske någon annan gång ;-) .

Jag skulle verkligen vilja och jag tror att bara det att jag fått en förklarig gör att jag "slår" inte lika hårt mot mig själv, när jag misslyckas. Bara det är ett framsteg.

All skuld och skam som jag kan lägga bakom mig, får mitt inre att växa en liten, liten bit.

Jag är så lycklig över att jag numera kan sova utan att vara helt iskall av rädsla.

Idag har jag sovit hela dagen, eftersom jag har jobbat i natt och gör det nu med. Visst jag garderade mig med att ta sömnmedicinen innan jag kröp ner under täcket. Men jag var inte rädd och har sovit lugnt utan drömmar och andra hemskheter.

Visserligen är jag konstant trött, men jag har massor av missade timmar så jag antar att det kommer att ta tid innan jag är ikapp.

Idag har jag också sovit utan sockar på fötterna och med täcke över dem. Något jag inte heller gjort på mycket länge.

Så fort mina föttar har känt av täckenet har kroppsminnena kört igång med en väldig fartm Enda sättet att få bort alla minnen har varit att vara uppe och gå i rummet med sockar på fötterna.

Jag hoppas verkligen att uppåt tränden får hålla i sig ett tag nu.

Sov gott!